Barnuppfostran.

Postad i: Tankar & Åsikter

Något som jag tycker är väldigt intressant är just barnuppfostran. Alla föräldrar och icke föräldrar resonerar olika och ingen har blivit uppfostrad på samma sätt, alltså har man olika erfarenheter.

Mitt mål med Haylies uppfostran är att hon ska bli en stark individ som vågar ta plats och framför allt att hon tror på sig själv. Men även att hon har empati för andra och akn dela med sig och hjälpa andra. En annan sak jag också tycker är viktig är att man vågar visa känslor både ilsa, gråt och glädje!

Just därför försöker jag att aldrig förminska henne känslor. Är hon arg eller sur ja men då får hon vara det och det är helt okej. När hon blir sur när hon inte får något så brukar hon gå iväg och sätta sig och sura och då brukar jag säga "sitt där och var sur det är helt okej. Du kan komma när du är glad igen." Det brukar inte dröja jätte länge tills hon kommer till mig och då kan jag förklara varför jag sa nej.

Likadant om hon slår sig och är ledsen så tröstar jag och låter henne vara ledsen. Men samtidigt om hon ramlar och tittar på mig för att se hur jag reagerar så brukar jag säga upp igen det var inte så farligt. Det har vi gjort sen hon var liten så nu vet vi gråter hon så gjorde det liksom verkligen ont eller så blev hon rädd. Sen är det många gånger hon kan ramla och sen skratta liksom.

Något som stör mig så fruktansvärt mycket är när föräldrar ignorerar barnens känslor eller pratar bort dom. Exempelvis om dom slåt sig och blir ledsena att istället för att trösta så säger föräldrarna sluta gråt eller något sånt. Ibland behöver man liksom bara gråta lite barn som vuxen!

Med själva barnuppfostran så vill jag alltid få Haylie delaktig i speciellt hushållssysslor mesta dels för att hon ska förstå att man hjälper till där man bor och det är inte bara de vuxna som ska göra allt. Numer ahjölper Haylie i stort sett alltid till när vi ska duka inför måltider och även duka av. Hon hjälper till och städa, att ge Kiwi mat osv.

Jag tror även att hon växer som individ och känner en stolthet i att hon kan. Och det är super viktigt! Enligt mig iaf. Men tydligen så tänker inte alla så men sen samtidigt tror jag att det kommer att "straffa" dom längre fram. Jag tror iaf att om barnet aldrig behöver hjälpa till hemma när den är liten varför skulle den då göra drt när den är äldre?

Hur tänker ni? 🌸

Gillar