Mörker..när når man ljuset i tunneln?

Postad i: Just nu..
Känner mig ganska tom. Just i denna stund är det inte mycket som glädjer. Inte heller gör motgångar o bevikelser ont. Glad o ledsen-pilbågen matar på med pilar men dom biter inte på mig. Dom kan inte gå igenom min bubbla.
Vissa saker förstår jag o vet att jag har rätt att bli ledsen, arg o irriterad över. Men ibland flyger det bara grodor ur mun på folk (kända o okända) och man blir paff. -Jag har ju inte ens gjort eller sagt nåt!?
Alla kommentarer ska tolkas negativt. Får man höra nåt bra o positivt då äre fan för den o tanken på att ja ska minsann visa dom/den/hen/han/hon stiger från 0-100 på en microsekund.
-Va?... tystnad. Sen måste alltid fråga om. Personen kan ju förhoppningsvis sagt fel eller satt ihop meningen fel eller rent utsagt inte ha några som helst hästar hemma.
Kom inte o säg att jag gjort nåt bra, hur kom du ens på tanken? Hela jag är ju ett stort misslyckande.
Värdelös.
Oviktig.
Underviktig.

Är man underviktig så är det helt okej ute i samhället att uttrycka det högt, att man är smal, mager, tanig, blek och fråga om diverse saker o påpeka att man ska äta mer bla bla. Det är helt okej att säga det öga mot öga till en vilt främmande människa... Men är det nångonsin någon som säger så till en överviktig person att den är tjock o fet o behöver banta?
Svar: Nae.. Har många gånger stört mig på det iallafall. Summan av kardemumman blir ju i bådas fall ohälsa, lidande o en kamp mot siffrorna på vågen. Upp eller ner, ner eller upp..mat, mat, mat..

Minns en dag när jag gick IV på Nyströmska. Varje morgon starta med nybakta baguetter med ost o skinka följt av kakor o dumlekolor tills ja mådde illa. Det fanns 2 cafen så gick emellan för jag tyckte att de va pinsat att jag köpte så mycket. Hade då en jättebra läkare på BUP i Norrköping som verkligen brydde sig. Vi hade en telefontid den dagen så när de ringde smög ja ut ur klassrummet o svarade. Minns inte allt vi prata om men jag vet att jag bad att få göra en Gastric Bypass för att inte kunna hetsäta. Jag var bestämd o såg just då bara det som den sista utvägen.
- Man måste ha mer än Bmi 25 för att klassas som överviktig(stämmer inte) och du har undervikt om vi ska räkna utifrån ditt Bmi. Det finns ingen som skulle gå med på att göra en sån operation på dig...
Fan där rök min sista livlina. Besvikelsen över att mitt förslag vart nekat högg som vassa knivar i mig. Vad ska ja göra nu då, sluta hetsäta går inte. Träna mer? Är ju redan portad på Träningsverket i Sörping. Träna där ca 4-5 h / dag + gick hem på 210:an ca 1,2 mil utan att äta nånting mer än det jag hetsätit o behållt.
Började då åka in till Norrköping o gick på Friskis, World class, Nordic club mm. Det höll ett tag tills pappa en dag åkte till alla gym i hela Norrköping o lämnade ett foto på mig o sa att dom skulle nekaa mig att träna om jag kom. Fan ytterligare en gång. Snaran runt halsen drogs sakta men säkert åt hårdare. Vad gör du nu då Sanna? Tänk tänk tänk... busskort.. gym.. pendel.. skolka..täna träna träna.
Gymkortet jag hade på träningsverket var kopplat till något som gjorde att man kunde träna på andra gym i andra städer i hela Sverige om man va på resande fot tex. Då va man inte låst vid ett o samma gym. Fasen va bra tänkte jag. Sökte väl på internet eller i den stora tjocka gula telefonkatalogen(haha hej stenåldern) och fick då fram att det låg ett gym väldigt centralt i Linköping som oxå va kopplat till den Träna var du vill-funktionen. (Den heter inre så men vi kan kalla den för det)
Så varje dag åkte jag som vanligt till skolan, va med på nån lektion o eftersom jag va "sjukskriven" tyckte läraren bara att de va bra att jag ens kom dit o än bättre att jag klara mig bra på prov o uppgifter.
Nödlögner behövde sällan användas. Jag känner mig sjuk *host,host*, jag har ont i halsen, är jag inte lite varm i pannan?
-Gå hem du...det är okej.
De gånger ja tyckte de va pinsamt att ljuga om att ja hade ont eller va dålig på annat sätt stack jag bara utan att säga nåt.
Så fort jag kommit ut från skolan gick ja på första bästa buss in till Norrköping sen pendeln till Linköping. Hitta gymmet o kunde lungt fortsätta med mitt träni gsmissbruk. Träningsvärk o kramper blev vardag. Skitsamma. Vila fanns inte ens på världskartan. Men en dag tog även detta påhitt slut o jag tvingades sluta gå på gym helt. Men för det kunde man ju va ute o gå?? Självklart. Till Mogata o tillbaka varje dag kl 15. Eller så gick jag rundan runt Sörby men den grusvägen va så tråkig. Lyssnade på Christina Agiulera, beautiful. Tårarna rann. Ångesten rev o armarna svängde likt en militär i marsch. Ett två,ett två, ät rätt bränn fett, ät rätt bränn fett.. olika mantran höll mig ståendes o gåendes. När jag började närma mig hemma igen vadet mörkt ute o jag tittade ofta upp på himlen. Då grät ja ännu mer. Snälla låt mig få se ljuset i tunneln. Låt mig inte vandra i mörker. Ingen hörde min bön. Men jag tror nånstans därinne finns ordspråket på latin jag använder. Det som står på den svarta kulspetspennan från Avdelning 40(BUP).
Per aspera ad astra.
Ur mörkret mot stjärnorna. Man kan ju alltid hoppas :)






<
  • Postad i: Just nu..
  • 367 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229