Jag minns det som igår

Postad i: Det som varit..
Jag va 12 år. Gick i åk 6 på Mogata skolan. En liten skola utanför Södeeköping med ett 70-tal elever. Vi va äldst, bäst o coolast. Alla såg upp till sexorna. Så hade det alltid varit.. iallafall hade jag alltid gjort det. Dom coola sexorna som snart skulle sluta, byta skola, åka annan buss o få busskort. Coolt.
Det var en dag i slutet av maj allt började. Någon vecka tidigare den 8:e maj va vår klass på klassresa till Liseberg. En av mina vänners kanin Benjamin fyllde även år den dagen. Vi översatte hans namn på engelska vilket blev Leg-yes-mine. Fia du fattar. 8:e maj fyllde(fyller) även en tjej jag senare skulle lära känna år. Elin, vi gick i samma klass ett tag. Mitt minne är bra. För bra ibland.

Iallafall den dagen någon vecka efter vår klassresa fick vi besök av en klass ifrån Matteusskolan i Norrköping. Under terminen hade vi brevväxlat med dom på engelska o nu skulle vi träffas på vår "bonniga" skola. Pinsamt. Alla tjejer va snygga o smala, hade nyaste kläderna, jeans från JC o jeansjackor. Vårat klassrum som vanligtvis va fullt av 24 elever va nu 48 plus lärare. Ljudnivån va hög men ändå stel. Vad skulle man prata om. Man skulle umgås med den man brevväxlat med men den jag skrivit till va sjuk o jag blev lite utan. Det va soligt o varmt o klockan för lunch ringde. Jag sket i att gå till matsalen den dagen. Kände mig så fel o ful, klädd i beigea byxor o ljusrosa topp som gled ner över axlarna. Fan va ful. Så pinsamt. Göm mig. Mina lår va som feta korvar. Jeans hade jag sedan 5:an vägrat använda då jag en dag i matsalen fick en kommentar att
-Har du nya jeans? Fan va fula.. en av klassens coolaste killars kommentar har etsat sig djupt. Jag minns tillomed vid vilket bord o vilken stol du satt på när du sa det. Efter det gick du ut på rast o spela fotboll.
Använde aldrig dom jeansen igen.
En annan kille sa gång på gång att min rumpa puta ut. Jag skämdes. Ville gömma mig i stora kläder.

Dagarna gick o jag kände ett litet rus för varje gång jag inte åt lunch i skolan. Ninni, minns du när vi bestämde oss för att bara äta frukt? Det höll väl i några dagar. Minns du när vi baka sockerkaka efter skolan? Tillslut fick du inte hålla på med frukt-diet för din pappa. Mina sa inget. Dieten dog ut men hade satt små frön i mitt huvud.
Skolavslutningen i Mogata kyrka en solig dag i juni. Den blomstertid nu kommer, farvälkramar, blommor till fröken o ja hade stl 40 i min kjol. Fan min rumpa ÄR för stor. Trots att jag genom fruktdiet o överhoppade luncher tappat något kilo så kunde jag inte längre hitta kläder på barnavdelningen. Däromkring tog jag något slags beslut...Såhär tänker jag inte se ut.

Sommarlovet kom, en av de mest spännande sommarloven. En sommar utan socker. Inga kakor ingen glass. Fia o jag satt på en filt o spela Maxi-yatzy var o varannan dag. Vi skulle inte längre tillbaka till den lilla skolan i Mogata. Nu skulle vi själva åka buss in till Söderköping o börja i nya klasser. 7:1-2-3-4-5-6. Jag skulle gå i 7:3. Tillsammans med Fia o de flesta andra ifrån min klass i 6an. Men det som händer när vi står där på Bergaskolans skolgård spända o blyga, förväntansfulla o nervösa va att jag fick besked om att jag inte alls skulle gå i 7:3. Jag skulle gå i 7:6.
Ingen big deal kanske många tänker men just då den stunden önska jag att ja kunde fått sjunka genom jorden eller dränka mig i ån. Inget vart som förväntat. Jag låg hemma i dagar o grät. Ville inte gå i 7:6. Men det gick inte att ändra.
Ett halvår senare va de kontroll hos sjuksyster. Hon va inte nöjd med hur min viktkurva utvecklats vilket inte va underligt då jag varken åt hemma eller i skolan. Men det va de ingen som märkte.
Varje morgon kleta ja lite mjölk o lämna några Cherioos i en tallrik o ställde på diskbänken. Pappa låg o sov o mamma hade åkt o jobbat. Brorsan åkte med skolbussen till Mogata.

Jag plåga mig iväg till skolan. Svalt mig 3 dygn i rad. Varken åt eller drack. Tillslut tappa jag kontrollen o hetsåt allt jag kom över. Riskakor, russin, digestive, frukt. Hungrig som en oxe. Bulimi = oxhunger. Men jag spydde inte. Istället satt jag nån timme o skrek av ångest till Pinks Family portret på motionscykeln i källaren. Va så smockad av mat o tänkte aldrig äta igen. Men de höll bara i ytterligare 3 dagar sedan va de samma visa om o om igen. Fick kontakt på Bup o en psykolog som hette Eva. Hon hade alltid samma jeans. Jag gillade inte henne. Hon fick mig bara att må sämre. Här nånstans kommer minnesluckorna in. Har inget minne av nån skolavslutning i 7an. Va jag ens där? Kommer inte ihåg.

Sommarjobbade i Kanalkiosken o åt glass nästan varje dag. Mådde hyfsat okej o skulle dessutom få byta klass till 8:4. Men allt va redan för sent. Allt fokus kring maten gjorde mig mer besatt o tillslut blev jag sjukskriven från skolan. Jag vart mer o mer anorektisk.
Sommarlovet till nian, kommer knappt ihåg mer än att jag jobbade min 3:e sommar i Kanslkiosken åt glass, gick hem mellan söderköping o Hälla. Om jag åkte buss stod jag alltid upp även om bussen va tom. Ville aldrig va hemma..då tvinga dom mig bara att äta. 7 augusti fick komma till Ätstörningsenheten Videgården i Linköping. En behandling på 8 veckor väntade. Efter det skulle jag vara frisk. Frisk från vad? Jag va ju inte sjuk!? Jag åt inte på samma sätt som andra men för det va ja ju inte sjuk. Pallade vara där en vecka sen hoppa ja ut genom fönstret o rymde. Samma dag hade hela släkten samlats för en släktdag i Söderköping.. Inte för att låta stenåldergammal men mobil va inget ja hade med mig eller använde mig av så att kommunicera va ju inte lika lätt som idag. På nåt sätt kom jag iallafall ca 21.30 till Söderköping o Kockens höll på att stänga för kvällen. Fick låna deras telefon o mamma hämta mig där. Nu skulle jag skärpa mig. Äta, börja 9:an o sen va min plan att flytta till en annan stad o gå nån gymnasielinje där. Sanna kan själv. Sanna klarar sig själv.
Det va många år sen..
Många gånger har jag tänkt tanken hur mitt liv skulle sett ut idag om jag fullföljt den där behandlingen på 8 veckor.
8 veckor av ens liv är ju ingenting. Tänk om 8 veckor hade inneburit 13 år mindre av ångest, problem o ätstörning...Då hade jag lätt spolat tillbaka tiden.
Att det ska va så lätt att va efterklok...

Men samtidigt hade jag inte varit den person jag är idag om jag inte hoppat ut genom fönstret den dagen. Jag hade inte träffat alla underbara människor som finns o har funnits i mitt liv o gjort det värt att leva. Jag hade inte haft ärr eller skadat knät i Sälen. Jag hade inte varit i Bulgarien i Sunny Beach med mamma. Jag hade inte sommarjobbat på Astrid Lindgrens Värld. Jag hade inte slängt ut pengar på en fettsugning. Jag skulle inte ha fått mitt körkort gratis. Jag hade inte haft en journal på sjukhuset tjock som gamla testamentet x4.
Förmodligen hade jag istället haft ett jobb med en bra inkomst, sällskap, en hund o bil. Som en "normal" människa.

Men Sanna du är bara 25 år, du har många år kvar att leva. Leva på riktigt.
-Ja vet, det är ingen ålder, ingenting är försent egentligen, säger jag men kan inte låta bli att tycka att jag slösat allt för mycket tid, för många år åt Brunte o alla hans hyss.

Nu vet ja inte vad ja ska skriva mer. Det va iallafall en del av det jag minns o har varit med om o som lett till att jag idag kl 15.58 kan summera allt det i en liten telefonhytt inlåst på psyk, PIVA, Norrköping, Sverige 23/11 -2014.



Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229