Frågetecken

Postad i: Just nu..

Åhhh blir tokig på vissa grejer. Grejer som jag inte kan styra över eller påverka. Mitt tvång om kontroll vrålar o stressar upp mig o ger mig ångest. Blir irriterad o hetsig som rn pms kossa i sitt esse.. Som igår när ja halka omkull för andra gången denba förmiddag o vart så jävla arg så ja bara skrek

-FY FAAAAAN JÄVLA SNÖ!!! 

2 kommungubbar som stod på andra sidan gatan i sina lysande reflexkläder glodde på mig.

Annars  behöver  det inte handla om nån större grej, världens fånigaste grej kan räcka. Kommer inte på nåt mer exempel nu bara för det...eller jo, börja regna ute nu. Inte för att lite regn stoppar mig men jag vet inte om det är för halt för att gå ut o gå.



Hur går det nu då o vad händer?? Chocken över att bli utskriven bara sådär utan att uppfylla det enda kriterie läkaren satt för att skriva av tvångsvården finns fortfarande kvar. Jag hade ju räknat med att åka tillbaka o lägga in mig igen när ja tröttnat på allt hemma. Hade ju räknat med att bli inlåst igen o planer på nåt annat än att lunka omkring i telefonhytten igen fanns/finns inte. Känner mig fortfarande jagad. Även att jag är fri nu så är jag fortfarande fånge o kan/får/orkar inte göra det jag vill.

Allt går skit när det gäller maten. Jag rör mig för mycket o har en miljon saker jag vill hinna med på helst samma sekund.

Farmor frågar nästan varje dag o bjuder in mig på mat men jag tackar nej. Ska vi kontakta dom, hon, han, hen?? Hur gör vi? Vad vill DU? Vet inte. Jag vill bara slippa ALLT som har med vård att göra. Är SÅ JÄVLA trött rent ut sagt på all den vård som finns i Östergötland. Hela bunten är helt jävla inkompetena o nästan alla läkare jag träffat på Vuxenpsyk sen jag fyllde 18 o inte längre fick tillhöra BUP har garanterat till 99.9% fått sin läkarlegetimation i ett Cornflakespaket.. Till o med jag vet bättre än dom om vissa saker. Hahaha är så jävla kul när man "äger" en läkare. När man är säker på en sak till 100% o att läkaren tror sig veta nåt om saken. Är trött på att alltid behöva ta med en tolk för att fatta vad människan säger. Eller som en läkare skrev i ett intyg för några år sen. Att jag var "Kaketisk". Vad fan betyder det? Googlade men inte ens google visste. Som tur va hade jag lite kontakt med en annan läkare som kunde förklara vad det betydde. Utmärglad.
Det sjukaste jag varit med om som inte handlade direkt om ätstörningen, va när jag fejka ett hjärtstopp o läkaren gick på det.
I Västervik. Jag va på mitt rum i det "Stora huset". Klockan va middagsdags o personalen knacka på. Jag ville inte äta. Låg i sänggen. Personalen Linda öppna o jag låtsades va medvetslös. Från början va det bara det som va tanken. Att låtsas va veck för att slippa maten. Personalen gick o hämta Tylle. Dom kände på min puls på handleden.. ingen puls. Dom kände på pulsen på halsen. Ingen puls.
-Vi måste åka in.
Tylle bar ner mig för trappen o ut i den stora bilen. Vet inte om det va WOP:en eller den andra på W. Ulgen va de inte iaf. Vi hade döpt bilarna. Han la mig i baksätet där Annika redan satt. Hon kände på puls o sånt igen men kunde inte känna nån. Hon började göra hjärt o lungräddning. Hårt tröck hon. Hon satte örat mot min mun o lyssnade efter andetag men ja höll andan. Då gjorde hon nåt jag inte räknat med. Mun mot mun- metoden. Hon la mitt huvud i rätt läge, la sin mun mot min o började blåsa i mig luft. Hela tiden va jag helt medvetandes o hörde o kände allt. Vid det laget kände jag väl att nja nu får de väl va nog, det här är ju inget roligt o inget att skämta om.. Nu kan teaternpjäsen va slut. Hur kan dom inte känna puls? Vi kom fram till akuten o Tylle bär in mig. Jag får direkt läggas på en brits o rullas in i nån stor sal med hemdkt ljusa lysrör. En läkare kom o ruska på mig. Sanna? Sanna? Hallå? Hör du mig? Sanna? Han slog mig lätt på kinderna. Har hon puls? Någon sätter i en kanyl i min arm o kopplar på dropp. Fan om det är sockerdropp tänker jag. Läkaren fortsätter att få mig att reagera. Han klämmer mina händer, nyps, gör typ 1000 nålar på armen, hjärt o lungräddning o tillslut det värsta. Det som gjorde så jävla ont så jag inte visste vart ja skulle ta vägen. Han knöt sin näve. Drog upp min tröja o "gnugga" typ det hårdaste han kunde på mina revben som en tvättbräda. Trodde revbenen skulle brytas men va tvungen att lugga helt still o inte röra en min.
-Nae ingen kontakt sa läkaren. Har hon gjort intox? (överdos). Vi får hämta "klaffarna"( vad det nu heter, dom som sätts mot bröstet o ger elstötar för att få igång hjärtat). Det låter som att allt tog lång tid nu när ja skriver men allt gick väldigt fort. Hjärtstopp är prio 1 på Akuten, sä även denna dag.
Neeeeej inte klaffar tänker jag.. fuck fuck fuck.. Blir rädd. Fan Sanna. Nu räcker det, nu har det gått helt över styr. Såhär gör man inte. Det är som när man va liten o lekte att man låtsades drunkna ropa på hjälp o föräldrarna vart vettskrämda o rusa ut för o räddaa en men vart istället asförbannade på en o sa att det där är ingen lek. Tänk om det skulle va allvar o ni ropar på hjälp men ingen kommer för man tror ni leker.
Nu måste jag ge med mig tänker jagg. Sakta sakta öppnar jag ögonen. Tylle sitter på en stol bredvid. Droppställningen droppar. Jag kollar mig sakta o frågandes runt om i salen. Tittade på Tylle som ställt sig upp när han såg att jag vaknade till.
-Vart är jag? Varför har ja dropp?? Tusen frågor fast jag hade svaren på allt. En sköterska kom springandes o såg att jag vaknat. Läkaren kom igen utan klaffar.
-Sanna? Sanna, hej jag heter ??#/?!$&*/@. Du har varit medvetslös o haft hjärtstopp. Hur mår du? Vi kommer ta EKG på dig. Har du tagit några tabletter?
Haha tänkte jag, jasså har jag? Det bubblade i mig o kunde knappt hålla mig för garv. Seriöst? Hur i helvete kan dom tro o säga att jag va medvetslös, inte hade nån puls o inga hjärtslag när jag under hela denna incident va fullt medvetandes om vad som hände o hörde allt? Vilket skämt. Vilka nollor. Återigen svensk jävla "Sjuk"-vård.. så trött på't.



Fick ta EKG men det visa inget så fick några timmar senare när det hemska droppet droppat in i mig åka tillbaka till det gröna Stora huset på Hallströmsgatan 37.
Vad vann jag på detta då? Typ inget. Slapp äta middag den dagen. Insåg att jag va bra på teater o att min smärttröskel är hög. Har alltid sagt att fysisk smärta inte kan mäta sig med psykisk. Står fortfarande fast vid det.

*Ursäkta mitt språk*



  • Postad i: Just nu..
  • 444 visningar
  • Nära Söderköping Ö

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229