Ett dyrt kilo

Postad i: Det som varit..
Som ja skrev igår börja jag skriva historien om min fettsugning. Fick några reaktioner när jag berättade om den. Det är nåt jag inte pratat mycket om. Bara Mamma o pappa o några vänner fick veta i efterhand. För att jag skämms o har försökt förtränga det. Fram tills nu. Ska försöka återskapa den dagen o känslorna kring det.
Det va sensommar o jag bodde i min lilla etta på Bäckgatan i Hageby. Ett hus som aldrig va tyst. Men trivdes ganska bra ändå o mådde relativt bra. Hade vänner festade på helgerna o läste data o psykologi på Folkuniversitetet några dagar i veckan. Men inte va jag frisk, jag svalt o hetsåt men spydde inte. Gårdagens bröd från Lindahls konditori köptes alltid till halva priset på vägen hem. Gott. Musslibräck, Lindöbräck o GI-bröd. Med massa färskost, skinka, sallad o gurka. Orkade o prioriterade inte att laga mat så på kvällarna va jag så hungrig o tröck i mig brödbit efter brödbit o sen snattat naturgodis. Muslitoppar, kokosprickar, paranöt doppad i choklad o youghurt, cashewnötter o frystorkad jordgubb med youghurtchoklad. Samma visa varje kväll. Efter det somna jag proppmätt o sov bort hela förmiddagen eftersom skoltiden va på eftermiddagarna.
Kilo efter kilo lades på min kropp. Kläderna satt åt mer o mer. Fy fan vad jag är fet. Jag orkar inte. Vill inte visa mig ute. Aldrig hade min kropp varit så stor. Tror jag vägde 57-58kg o det är nog det mesta jag vägt. Vidrigt tyckte jag. Men så en dag åkte jag dit på Coop i Ingelsta. Där hade jag satt i system att plocka en stor plastpåse naturgodis, låtsasprova kläder i klädhytten o stoppat påsen i väskan. Tagit lite andra varor i korgen o betalat i kassan. Ingen märkte nåt o jag vet inte hur många kilon jag sammanlagt kom över. Påsen med naturgodis vart dyr den dagen. Blev påkommen, fick utbrott o tjöt, skyllde på min dåliga ekonomi o bulimi. Vart sedan hemkörd av polis o fick böter på 2500 :- Fan jävla helvetes skit! Nu får de fan va nog! Kände mig skamsen o misslyckad. Värdelös o tjock. Så bestämde jag mig för att börja banta på riktigt(igen). Det va jag ju bra på, det hade jag lyckats med förr.
Desperat köpte jag bantningspiller, fettförbrännande gel, drack dietshakes, nutrilett-bars, träna, eller åt inget alls men utan att åstadkomma några större resultat. Jag VA o förblev FET. Det går inte, jag står inte ut. Ätstörningen stod inte ut. Desperat såg jag bara en sista lösning. Att fettsuga mig. Då skulle jag bli smal o lycklig o kunna visa mig ute igen. Sagt o gjort. Jag hitta en klinik i Uppsala som tog emot mig ganska fort. En del av kostnaden skulle förbetalas. Men pengar va inget problem just då. Jag hade kunnat betala det där jävla naturgodiset. Kliniken ville ha förbetalning så betalade o inväntade dagen att komma. Den kom. Jag hade lånat mamma o pappas lilla vita bil. Åkte i god tid för att inte behöva stressa o kunna hitta rätt utan att komma försent till tiden jag fått. En ganska sen tid, tror det va mellan 17-19. Efter många felkörninigar, vändningar, svordomar o 100 varv runt stan i Uppsala parkerade jag bilen, betalade till nästa dag o gick sedan mot adressen där kliniken skulle ligga. Laser o Esretik. Jag va framme. Lite nervös va jag men mest lättad. Nu skulle allt fett sugas bort. Allt skulle bli så jävla bra jag skulle kunna se mig själv i spegeln igen o bli lycklig bara jag fick göra detta nu.
Jag satte mig i väntrummet. Inför ingreppet skulle man få en lugnande tablett (stesolid) som jag redan åt dagligen o va van vid. Sa det till sköterskan med silikonbröst o botoxläppar men hon la ingen större värdering i det.
-Vi rekomenderar att du ligger kvar över natten, pga den tabletten o att man blir lite dåsig efter ingreppet.
Äsch tänkte jag. Jag tänker inte slänga ut pengar på hotell o kliniken hade inte heller övernattningsmöjligheter. Så fick jag komma in o träffa herr fettsugare. Vet inte om dom kallas läkare? Plastkirurg. Han klämde lite på mig o målade svarta sträck o ringar med tuschpenna på mina lår o under rumpan. För det va det som va värst. Det visste jag ju redan. Det hade jag ju fått höra så många gånger o orden ekade i mitt huvud.
-Din rumpa är stor.
-Din rumpa putar ut.
Ha! Nu skulle den bort o det för evigt. Jag läste på om laserbehandlingen. Lasern skulle bränna bort alla fettsäckar för all framtid o det skulle aldrig mer kunna bildas fett där. Jag skulle aldrig mer behöva kämpa o tänka så om den. Jag skulle bli smal o lycklig. SÅ JÄVLA BRA! Jag kände att det va min livs investering. Jag fick lägga mig på en brits vart spritad o lokalbedövad. Bredvid mig hängde det en behållare på en ställning. I den skulle allt fett samlas. Föreställde mig hur den skulle bli full o bytas ut. Föreställde mig hur rumpan o låren vart snygga o smala. Mycket hann jag tänka under de ca 60 minutrarna som ingreppet tog. Det kändes knappt. Jag låg nyfiket o kolla på behållaren. Varför vart den inte full? Nån gul sörja blandat med vätska o blod fyllde knappt hälften av behållaren.
-Nu är det klart.
Besviken titta jag på behållaren o fråga hur mycket dom sugit bort.
-Ca ett kilo.
Ett kilo!? Bara ett fjuttigt litet kilo. Det kan inte va sant!? Fick en gördel o recept på Tradolan. Eller tralala kanske man ska kalla dom. Även att jag inte fick satte jag mig i bilen o körde hela vägen hem. En hel tank bensin, 45 000 kronor fattigare o 1 kg lättare. Aja de blir nog bra tänkte jag. De skulle försvinna mer fett o se mycket bättre ut när de hade läkt sa kirurgen. Jag hoppades innerligt det.
Gördeln jag fick skulle jag ha på mig dygnet runt i 14 dagar. Det skulle göra ont efteråt sa dom, bli svullet o vätska sig. Vilket det gjorde. Mina lår vart svartblå o gördeln nerblodad o fläckig av vätska. Jag knapra tralala. Fan vilka piller. Jag vart varken hungrig eller trött. Sväva på små rosa moln o den rekomenderade dosen överskreds varje dag då jag kände sånt rus. När dom tog slut kontakta jag kirurgen, överdrev en aning om vilken smärta jag hade o fick ytterligare utskrivet mer Tradolan. Svullnaden, såren o blåmärkena lade sig sakta men säkert. Men va jag nöjd? Fan jag är ju fortfarande FEEEET! ÅHHH! Tralala blev min vän o dom veckor vi umgicks tappa jag nog några kilon. Kände mig lite dum o idiotisk som hade bränt så mycket pengar på en så onödig grej. Det vart ju ändå inte som jag tänkt mig. Jag vart inte smal o lycklig. Snarare började jag må sämre. Det vart höst o mörkret börja komma allt tidigare om kvällarna. Jag hetsåt inte längre. Kände ingen hunger alls. En kväll brast det o jag ringde mamma o grät. Jag mådde så dåligt. Jag kände mig så vidrig o misslyckad.
-Kom hem till oss några dagar?
Det kan jag ju inte, då kommer dom ju märka tänkte jag. Dom får inte se vad jag gjort. Det här får jag ta med mig ner i graven. Skammen sköljde över mig. Så onödigt misslyckat värdelöst allt kändes. Och så känner jag väl än idag. Att slänga pengar på nåt så dumt när man inte ens va fet från början, att ens kliniken tillät mig att genomföra ingreppet är än idag en gåta. Små små ärr finns än idag på mina lår, dyra ärr. Ärr som varken gjorde mig lycklig eller nöjd.. Dumt. Så jävla idiotiskt o dumt. Återigen lätt att va efterklok.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Liknande inlägg