Behöver hjälp

Postad i: Det som varit..
29/12 skrev läkaren av tvångsvården på mig. Då var jag där frivilligt och kunde välja själv att stanna eller skriva ut mig. Efter mer än 110 dagar som inlagd gurka kände jag mig ganska väl marinerad. Aldrig att jag tänkte stanna en minut där i onödan.
Allt kom som en chock. Jag va på rymmen från den 19 dec fram till den 29 då jag behövde ha vissa tillhörigheter som fanns kvar på Piva. Va ju tvungen att skicka upp nån annan för gick ja dit själv visste jag ju vad som vänta. Inlåst igen och med ännu mer restrektioner. Skrev en fullmakt o gav till farmor o farfar i bilen på väg in till stan. Farfar velade o sa att det kommer inte gå. Men om jag ringer då o frågar om det är okej att nån anhörig kommer upp? -Mjaaa.. farfar hade ingen lust. Jag ringde ändå. Pratade med en personal o sa att jag behövde hämta grejer.
-Du måste prata med läkaren om det, ge mig ditt nr så ringer hon upp. Sagt o gjort. Inom 5 min ringde läkaren upp mig.
-Hur mår du o hur har du det? Hur går det med maten? Är du ute o går mycket?
-Det går som vanligt..inget vidare men promenaderna har jag dragit ner på.
- Vad tycker du vi ska göra? Det här leder ingenvart och är meningslöst.
- Jag vet inte, kommer ja tillbaka låser ni ju bara in mig..
- Jag överväger att skriva av LPT:t om du kan tänka dig komma upp till Piva så jag får träffa dig. För jag kan inte göra nåt om jag inte sett dig. Ser du hyffsad ut o inte kommer hit som ett vrak med dålig puls o hjärtklappning tar ja bort tvånget. Kan du tänka dig ta en vikt då med?
-Va?? Hennes ord kom som en chock. Ja jag kan ställa mig på Fröken våg.
-Ska vi bestämma en tid? Kl 13?
- Det går bra, ses då.

Fan driver hon med mig eller? Hon har ju i 4 månader varit stenhård på att ja ska upp till 40 kg innan tvångsvården tas bort. Tänk om jag åker upp o går rakt in i fällan. Den chansen får ja ta. Om hon inte håller det hon lovat spelar de ingen större roll, måste ju ändå tillbaka nångång. Har inget att förlora direkt.
Strax innan 13 ringde jag på ringklockaan till Piva. 2 personal kom o öppna o vi gick igenom den ödelagda 26:an o in genom de 2 dörrarna till Piva. Fick gå in i besöksrummet o vart visiterad o ställd på vågen. Flera kg kvar till 40..
Satte mig i en av stolarna jag suttit i många gånger under hösten. Jag skakade.. så jävla nervös men höll mig lugn o sansad. Lika lugn o sansad som jag skulle fortsätta va OM detta va en fälla. Va mer mentalt inställd på att bli kvar där än o få med mig mina saker o få åka hem utan lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Mötet tog ca 1 h.
-Din vikt är fortfarande allvarligt låg. Jag gillar det inte och om du skriver ut dig nu får du lova mig att inte dör.
- Jag lovar. Jag gör vad som helst bara du tar bort tvånget.
Min chansning att åka upp till Piva lyckades. Några timmar innan mötet var jag lyst av polis o på flykt. Nu va jag fri. Fri från tvångsvården iallafall. Men fri från mina problem va jag inte ens i närheten av.

Herregud vad ska jag göra nu? Jag kan typ göra vad ja vill när ja vill. Jag var o är i chock. Än idag känner jag mig jagad om ja går på stan o ser väktare eller polis.
Mentalt va jag inställd på att åka tillbaka frivilligt efter nyår o då bli kvar där till iallafall mars.
Alla känslor på en gång, lycka, rädsla, ilska, förhoppningsfull, glad men ändå ledsen. Ledsen på att jag under denna vårdtid inte gjort några större framsteg o inte mådde ett skit bättre, snarare sämre. Vem ska ha koll på mig nu? Tusen frågor men inga svar. Alla mina öppenvårdskontakter va jul/nyårslediga.

Vad får jag för hjälp nu då undrar ni.
Jag har blivit erbjuden tider på ätsektionen men tackat nej då jag anser att dom har bristande kompetens. I östergötland finns dagvård i Linköping (som jag redan gått på) men innan jul fick jag besked därifrån att dom inte ville ta emot mig pga bristande motivation o för dålig fysik.
Stockholm då? Capio Sollentuna igen? SCÄ, Capio Varberg eller Malmö. MAH kliniken i Mora eller Mandometerkliniken?
Vägrar mando. Där får man sin tallrik o portion noga uppvägd med protein, kolhydrater o grönsaker. Sedan sätts den på en våg som pratar med en. Mikael Nyqvist har spelat in rösten. Ät fortare, Ät saktare. osv osv..
Nej tack säger jag till Mando.. För vissa funkar det säkert bra men jag som räknar på allt skulle bara bli mer besatt.

Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag orkar inte ha det såhär men jag orkar inte heller ta itu med skiten. Får dåligt samvete för jag saknar motivation o sjukdomsinsikt. Tänker att har ja överlevt 13 år med denhär skiten överlever jag nog ett tag till.

Det jag skrev igår va deppigt. Impulsivt svalde jag ner lite extra ångestdämpande tabletter.Skulle mäta upp Theralen o ställde flaskan på bänken. Dumt gjort.. pappa såg den o vart skitsne för dom hatar att ja tar den medicinen. Skrik o tjaffs.
-Då tar ja väl domhär ist, rota i medicinskåpet o hitta en ask Citodon.
-Hjälper dom här mot värk i hjärtvärk?? Pappa tog asken. Men snälla kan ja få mitt Theralen!!? Ska bara ta lite för att somna så ja slipper va vaken mer idag.
-Nej det får du inte.
Efter inlägget publicerades kom mamna hem från jobbet o såg mig helt Zoombie..
-Vad har du tagit??
-Lite allt möjligt sluddra jag.
- Vart är påsen med medicin?
-Säger jag inte. La mig i soffan o drog på mig täcket.
-Säg nu, du kan ju uppenbarligen inte hantera dina mediciner själv. Ta fram dom nu.
-Ne dom är mina.
-Sanna!!!!
-Okeeeej, sluddrandes berätta jag vart påsen låg gömd. Sen decka jag. De va ju roligt.
Vaknade nångång på natten o va genomblöt. Hade somnat med kläderna på.
Idag känner jag ingen biverkan av det..som tur är. Va uppe med tuppen som vanligt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229