Att bli förlåten

Postad i: Just nu..
Under 3 dagar med gnagande skam i mig har jag bockat av listan med personer jag behövt be om ursäkt o förlåtelse. Farmor va den första jag ringde på tisdagkvällen. Allt hat o besvikelse som sköljde över mig när dom haffa mig på stan o körde tillbaka mig till piva hade inte lagt sig helt men tillräckligt för att börja nysta i det. Fick nytta av mina DBT-kunskaper.

"Att vårda en relation"
"Att reparera"

-Farmor älskar dig, det vet du, sa hon innan vi la på.

Pappa hade under dagen ringt mig några gånger men jag hade valt att inte svara eller ringa upp. Efter lite prat med en personal ringde jag även upp honom. Det blev inget långt samtal men nog för att känna att läget va lugnt.

Mamma hade spelat wordefeud som vanligt. Men jag spelade inte tillbaka. Hon skrev till mig på Hangouts på tisdagkvällen efter att jag lämnat in mobilen för natten så såg det inte förns dagen därpå. Hon fråga hur jag mådde o skrev att mormor varit o hälsat på henne på kvällen då både brorsan o pappa inte va hemma.
Onsdag förmiddag efter förmiddagsmellanmålet som innehåller luft ringde jag mamma. Lite stelt samtal, sa väl inte så mycket om det som hänt men bröt den första isen iallafall.

Så till min mormor. Som varit snäll o kommit på besök som slutade i att jag stack. Jag hade lovat henne innan att inte göra det men tillfället, o alla impulser i mig sa att
- DU MÅSTE TA CHANSEN NU!
Jag skämdes o kände att vad gör ett förlåt? Det väger inte upp det jag gjorde. Så jävla fräckt av mig att utnyttja situationen. Det är ingen ursäkt men det är inte jag. Sanna är en ärlig människa. Ätstörningen är en stor fet lögn som bara förstör.
Skrev ett sms till mormor. Fick lite senare svar att hon förlät mig men att jag måste skärpa mig o att förtroendet till mig inte va de bästa, vilket jag självklart förstår. Vad annars?

Sms:ade brorsan o bad om ursäkt för ja hade betett mig som en barnrumpa när vi skulle ut o äta.
"Förlåt lillis", skrev jag.
"Du kan va lillis, de vart inget bra men du får skärpa dig" "Älskar dig <3"

Onsdag 16.54. Ringde till Hanna min älskade vän. Som alltid ger en energiboost. Som alltid är klok o resonabel. Som är ärlig o rak.
Jag vill ha tillbaka gamla Sanna, inte åsne-Sanna som man pratar med i 40 minuter o som säger ja ja o så går det man sagt ut i andra örat.
-Jag veeet.. fan nu får de va slut med det! Ska vara ärlig mot dig.

Så till farfar igårkväll. Ringer inte ofta till honom men kände att hellre en gång för mycket än för lite.
-Förlåt för i söndags.
-Jaa de vart ju inget bra. Du måste skärpa dig nu så du kommer ur dendär skiten o kan göra vettiga saker med ditt liv. Livet är så mycket mer än det du håller på med. -Men jag köper din ursäkt, det gör jag, sa han. Vi småprata lite till innan klockan va dags för kvällsfika.

Nu kändes det lite bättre. Även om jag vet att det kommer ta tid för mina nära o kära att kunna lita på mig, på Sanna, så har jag deras fulla förståelse att dom inte vet om det är Sanna eller ätstörningen som pratar.
Ingen hatade mig som jag trodde, jag va inte så värdelös i deras ögon som den bild jag målade upp. Jag är sjuk o dom vill inget hellre än att hjälpa stötta o se mig må bra. Jag föddes lite på nytt, inte längre va ja död för dom.

Hur skulle jag kunna dö för dom? Att jag fysiskt gjorde det va mer sannolikt än psykiskt. Psykiskt dog jag i mitt huvud för dom när dom körde tillbaka mig o bar mig upp till avdelningen igen. Men det dom egentligen gjorde va ju att rädda mig.

-Hur fan hitta ni mig!?
- Minst 5 personee hade legat vakna hela natten gnagandes av oro om vi inte hade hittat dig.
-Vi hade någon med oss, vi måste haft en ängel med oss, sa farmor gång på gång.

Jag älskar er alla ibland så de gör ont i mig. Jag känner ofta att jag är inte värd att älska. Men ni gör det iallafall vare sig jag vill eller inte..
I nöd o lust, tills döden skiljer oss åt.
  • Postad i: Just nu..
  • 262 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229