År 2014

Postad i: Just nu..
Onsdag 1 Januari, låg säkert bakis.. minns inte. Eller va de då jag mådde så jävla illa på riktigt men ändå tryckte i mig snabbnudlar o spydde fontän rakt ut eftersom jag inte hann in till toan.
Följande dagar fram till 6 februari är en svart dimma. Mådde skit. Åt o spydde flera gånger om dagen. Spolade ner kilovis o tusentals lånade kronor i toan. Åkte till Willys på Mirum 2-3 ggr/ dag med spårvagnen för att bunkra mat. Åkte hem, åt, spydde, åkte o handla, åt spydde osv..när jag inte gjorde det satt jag helt död i soffan o spela wordfeud, quizkampen, mindfeud, Words in a pic eller leta recept för att planera vad jag skulle laga för mat till nästa sittning. Jag kom att kalla det sittning. För när jag väl stoppat en bit i mun va de kört. Då vart jag sittandes med maten hetsätandes 1 1/2- 2 h och gick mellan kök o toa.
Snö o kallt va det ute. Hade slutat äta o dricka. Det jag åt o drack behöll jag inte. Varje kväll la jag mig helt död, tom o törstig. Så fort jag ställde mig upp svartna det för ögonen o jag va tvungen att böja mig framåt för att få ner blod till skallen. Satt jag ner spraka det stjärnor framför mig o jag såg den gula tunneln. Är det över nu? Är det tunneln till himlen? Som att ja skulle hamna där som jag hållt på. Brinna i helvetet kändes mer troligt.
Träffade tjejerna en tisdagkväll men orkade inte gå den lilla sträcka bort till Hanna utan fick ta spårvagn. När vi ätit sa min kära vän, ska du inte äta lite mer, du ser helt blek ut. Nää det är bra tack.
En eftermiddag tog jag mina sista krafter o satte mig ytterligare en gång den dagen på spårvagnen bort till Mirum. Va yr o matt. Hade tryck över bröstet o lätt panikångest nästan hela tiden. Så fort jag visa mig ute. Det va bara i min lilla bunker hemma i lägenheten ångesten va någorlunda hanterbar men det berodde ju på maten. Att där kunde jag göra vad jag ville, hur jag ville, när jag ville utan att någon såg. Trots alla fysiska symptom var jag va inte rädd. Det värsta som kunde hända va ju att jag dog o det skulle bara va skönt.
Iallafall den dagen på eftermiddagen gick jag som en zoombie med min kundkorg på Willys. Benen bar mig knappt. Jag blev varm o fick hjärtklappning. Minns inte vad jag handlade förutom att jag lagt en burk Cola Zero i korgen som jag tänkt svepa så fort ja betalt den. Måste dricka nåt...kroppen fick panik av törst. Det var inte så lång kö, bara en person före mig. Då gick allt väldigt fort. Allt vart svart. Det tjöt i öronen. Min hjärta slog så hårt att jag trodde de skulle hoppa ut ur kroppen. Jag försvann. Vet inte hur länge. Öppnade ögonen och såg en hop med folk runt omkring mig varav 2 kvinnor sittandes på huk bredvid mig. Dom öppnade min jacka o tog av mig mössa o vantar.
-Hur mår du?
-Har du ont nåstans?
-Du har svimmat.
-Det är så varmt härinne och så mycket folk.
- Du behöver dricka, socker till hjärnan. Kan nån hämta en Cola?
Min första tanke va NEJ inte Cola.. isåfall Zero. Cola med socker. ALDRIG.
En snäll personal kom med en liten petflaska o gav mig. Jag sa att det inte behövdes. Jo men ta den, det bjuder vi på. Öppna den o tog en minimal klunk.
-Vi slår in dina varor i kassan så får du sätta dig o vila en stund o hämta dom sen. Ska vi ringa nån? Behöver du skjuts? Nej tack jag klarar mig.
De 2 kvinnorna stöttade mig bort till en bänk utanför kassorna. Då kom en gammal granne jag inte mött på länge som inte visste vad som just hänt o fråga glatt hur det va.
-Jo bra tack svara jag men måste vart likblek o helt död i blicken. Han gick. Skönt. Jag satt några minuter sen gick jag o betala, lasta mina varor i ryggsäcken o tog spårvagnen hem. Trots att jag va så slut o matt vart det ändå en lång sittning. Det va liksom inget att snacka om. Vad som vore det bästa att göra. Det va ett måste, ett tvång. Jag behövde min drog, mat.
Skämdes o tordes inte berätta för mamma o pappa. Ville inte oroa dom. Snart skulle skiten va över. Håll ut till den 6 februari Sanna. Då kommer räddningen. Snälla spola fram tiden.
Den 6 februari kom och åkte de 2 1/2 h det tog att ta sig till Capio Anorexi Center i Sollentuna. Där skulle jag få hjälp. Där skulle jag bli frisk. 12 veckors behandling väntade. Jag hade tjatat i 2 år för att få en utomläns remiss. Provat ALLT i Östergötland. Ätträning, dagvård, dietist, Psykolog, KBT allt va jag tvungen att prova innan de gick med på att kanske skriva en remiss. Efter mycket tjat och tack vare att min psykolog tog mitt ärende upp till högsta hönsen då hon fick nej från alla andra beviljades jag vården på Capio. Det vart min räddning...just då iallafall.
Tiden på Capio var bra. Dom visste vad dom gjorde och man kunde inte lura dom. Dom visste alla ätstörningsknep o sa rätt saker vid rätt tillfälle. Jag gick upp fort i vikt i början. Samlade på mig mycket vätska som man gör då man kräkts mycket. Efter några veckor hade vätskebalansen blivit mer normal o jag gick ner i vikt. Hur mycket vet jag inte för vi fick aldrig se vad vi vägde. Det var på ett sätt skönt.
Trots stora rejäla måltider på regelbundna tider stod jag still i vikt. Vi lade på näringsdrycker o Calogen shots. Jag o en tjej till va dom enda som utöver all mat drack 4 näringsdrycker per dag + att jag hade Calogen till frukosten. Totalt va de 1400 kcal i bara näringsdryck.
-Du har en väldigt bra ämnesomsättning fick jag höra.
Första permissionen jag fick började jag slarva. Drack inte alla drycker. Tog inte lika mkt mat. Men såg inte det som ett problem. Jag hetsåt inte o kräktes inte o det var för mig en större vinst. Istället mätte o vägde jag det jag skulle äta. Det beteendet fastnade o fortsatte under hela sommaren. 24 april tog jag min packning o åkte för sista gången tåg från Sthlm-Nkpg. Nu mår jag bra. Nu klarar jag allt. Vägde väl runt 50 kg. Ska bara gå ner till 45, då kan jag äta allt sen. Jag hade kontroll. Va ute o gick 4-5 h/ dag + praktik o andra sysslor. Succesesivt under sommaren gick jag ner mellan 0,5- 2 kg i veckan. Gick o vägde mig på Generalsgatan. Ingen reagerade. Inte förns en vikarie reagerade i början av augusti o jag fick ta prover o väga mig oftare. Ätstörningen va så jävla nöjd. Fan va bra. För varje gång jag ställde mig på den där vågen o siffran visade neråt kände jag en seger. Allt slit lönade sig. Den 13 augusti 3 dagar innan min 25-årsdag o 5 dagar innan min floristutbildning skulle börja hade jag efter praktiken på Vita Duvan en tid hos min dietist. Då vart jag uppkörd till psykakuten för att göra undersökningar då dom tyckte min vikt o mitt BMI va farligt lågt. Jag gick med frivilligt på att åka upp dit. Kommer ju komma hem sen. Tar väl max 1 h tänkte jag. Jag visste inte då vad som skulle hända. Vilken fälla jag gick in i. Hur lång o plågsam hösten skulle bli. Det vet jag nu. Det jag trodde skulle ta en timme blev till 128 dagar. 128 dagar med tvångsvård på PIVA o avdelning 26. Många gånger mer död än levande då jag under hela vårdperioden istället för att ta emot "hjälpen" motarbetade o vägrade i stort sett allt. Matvägra, träna, spydde, tog överdoser, rymde o gjorde diverse sjuka saker. Det vart istället ett krig. Ett krig som jag vägra förlora. Ni som känner mig vet att jag är envis. För envis för mitt eget bästa.
-Ge upp, kapitulera, låt oss hjälpa dig.
-NEJ, jag dör hellre än att tar eran hjälp. Det stod jag fast vid.
Har bloggat om det mesta under hösten vilket ni fått följa o det är ingen "skön"litteratur. Snarare en sorglig sanning om vårdens misslyckande. Om hur jävla usel ätstörningsvården i Östergötland är. Jag sitter här nu på nyårsafton o är fan sjukare i skallen väger mindre o är fortfarande helt chockad över att jag inte längre tvångsvårdas. 40 kg skulle jag uppnå för att bli av med LPT:t. Läkaren höll inte sitt ord. 29/12 2014 chansar jag på läkarens ord o åker upp till Piva. I telefon sa hon att hon övervägde att skriva ut mig då hon ansåg att det va så meningslöst för alla parter o att vi inte skulle komma nånvart med fortsatt tvångsvård. Jag lyckades alltid överlista dom o fly undan problemet på ett eller annat sätt.
Hela tiden med den innre kraften av att inte ge mig. Att vägra ge upp o förlora kriget. Dom skulle inte få vinna över mig. Och det gjorde dom ju inte heller. Jag vann. Jag visste det o den känslan är så jävla mycket mer värd än högsta vinst på lotto. Jag vann. Så många dagars slit gav resultat. Om man nu ska se det som ett bra eller dåligt resultat vet ja inte. Jävligt dåligt resultat egentligen då jag i stort sett inte fått nån ätstörningsbehandling mer än att äta.

Så mitt vanliga uttryck.. Summan av kardemumman.. av 12 månader 2014 har jag varit inlagd gurka i nästan exakt 7 månader. Sjukt..7:kt.. Fy fan.. nu blickar jag framåt mot ett nytt, bättre, friskare år 2015.

Önskar alla ett god fortsättning av dagen o ett riktigt gott nytt år!
  • Postad i: Just nu..
  • 422 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229