Det jag kommer skriva nu kan jag säkert bli åtalad för. Förtal. Men yttrandefriheten då? Skitsamma.. hamnar jag i fängelse får jag iallafall bättre standard än på psyk o då syftar jag främst på PIVA. Där jag under min vårdtid fick en tillsägelse av en läkare att radera massa inlägg o ta bort namn som kunde peka ut personer. Vilket jag då gjorde sen va det inte mer med det o jag skrev fortsättningsvis bara om "personalen" eller "hen". Helt oskyldigt, inga namn o inte lika många konversationer mellan mig o personal. Det vart inte lika kul att blogga men jag gjorde de bästa av det. No big deal. Men... nu är jag inte längre där. Lagen ändrar sig ju inte för det men jag blir ju iallafall inte extrainkallad på läkarmöte pga nåt jag skrivit eller sagt.

Tar allt från scratch. Utifrån min synvinkel.
PIVA står för Psykkiatrisk-Intensiv-Vårds-Avdelning. På Piva vårdas de svårast akuta fallen där det anses att man är en fara för ens liv. Oftast en natt eller 2.. någon som tagit överdos eller annan självskada eller bråkat med farbror blå. In och ut. Som turister på resande fot som checkar in o ut på det sunkigaste vandrarhem med sämsta standarden du kan tänka dig.

För att ta sig in på avdelningen måste man passera 3 låsta dörrar som öppnas med hjälp av ett kort varje personal har. Man fick inte ha några tillhörigheter på sig på Piva, inga smycken, ingen mobil, inget som kunde användas som snara(bälten,snören i tröjor/byxor),pennor, tändare, saker i glas, typ alla saker som kunde användas till att skada sig själv eller andra av säkerhetsskäl. Inga saker på avdelningen överhuvudtaget då det i frustrerande lägen kunde flyga all världens väg. Det fanns en klocka o eftersom man varken fick ha mobil eller armbandsur undrade allahela tiden va klockan var. Skulle man dusccha fick man be dom skruva dit duschslangen, ha öppen dörr o att gömma sig bakom ett duschdrapperi fanns ju inte på världskartan. Det kunde man ju oxå hänga sig i.
PIVA på Vrinnevisjukhuset har 7 platser/rum. 6 st möblerade med EN möbel. En hård stålsäng med kall vita lakan som tillhörde landstinget. Det 7:e rummet var bältesrummet. Föruttomrummen fanns ett litet kök o ett förvaringsrum med 7 plåtskåp numrerade med samma nummer som den sal patienten ligger på. Där får endast personal får vistas. Övrig interiör var ett matbord o plaststolar, en platt-tv uppsatt på väggen, en soffa, en telefonhytt med ett litet bord, en fotölj + ett insynsfönster så personalen kan hålla koll på en. Ett rökrum o ett besöksrum. Ett personalrum där det ständigt bryggdes kaffe o fikades på alla möjliga godsaker. Mellan tuggor av kakor, tårtor, bullar mm pratades det skit om patienterna. Gick man dit o bad om hjälp med något suckades det oftast högt o alla kolla på varann o utan att behöva säga det såg man på dom hur jävla jobbigt dom tyckte det var att lyfta sina arslen o göra nåt för sin månadslön. Tillslut sa någon vänta lite så kommer jag eller nej det får du inte.
Jag var jobbigast. Mina 3 standardfraser var:
-Kan jag få min mobil?
-Kan någon öppna toan?
-Kan någon tända en cigg?
Jag va den enda som var aktiv från kl 6-22 o inte var neddrogad av stark psykofarmaka eller nedsövsd pga ECT behandlingar. Jag var istort sett den enda som utnyttjade telefonhytten. En patient hade undrat över tjejen som bodde i telefonhytten. Personalen lät mig va ifred där. Men bara för jag vistades därinne mestadels av tiden missade jag inte mycket av vad som förigick ute på avdelningen. I den lilla hytten med fönster såg jag ut men ingen såg in för jag tände aldrig lampan. Mittemot telefonhytten låg bältesrummet. Var o varannan dag kom farbror blå med ytterligare en krake som gjort eller sagt något som samhället inte tillåte o klassade som olämpligt. Fick stämpeln psykiskt sjuk o det enklaste sättet att röja problemet va köra upp "hen" till psyk, droga ner personen o manipulera dom att dom var så sjuka att dom inte ens fick gå ut.
Visst, vissa patienter VAR förvvirrade, mådde väldigt dåligt o var väldigt psykiskt sjuka o behövde den hjälpen just då medans andra var helt normalt funtade o undrade vad fan dom gjorde där. Precis som mig. Men jag tyckte det var orättvist. Visst jag var en fara för mitt liv men att vårdas bland skitzofrena*, hypokondriska, maniska/depprimerade,självmordsbenägna personer gjorde ju inte mitt psyke direkt starkare. Stackars människor tänkte jag bara.
In, neddrogad, mår du bättre? Ja. Okej hej då. 5 dagar senare kom samma person tillbaka o hade tagit en ny överdos eller gjort nåt annat olämpligt.
Människans psyke är coolt. Jag är inte säker men har hört flera säga att under alla århundranden o bakom de mest geniala uppfinningar ligger det ofta en typ av psykisk sjukdom. Typ Asberger eller andra bokstavskombinationer. Ska inte prata om det för är inte så insatt i just dom sjukdomarna men vet att personer med dom diagnoserna ofta är väldigt intelligenta på vissa plan medans dom dels eller helt saknar förmåga för andra saker.

Summa sumarum av PIVA.
Piva är ett fängelse. Piva gör en mer galen än man va innan man kom dit. Piva tar ifrån en allt man äger o har. Piva lurar, manipulerar, drogar ner folk, bältar dom, hotar med vissa saker, ger ECT vilket vissa mår bättre av men med biverkningar som minnesförlust o annat undrar jag om det är värt det?? På piva är man en böld i arslet. Höjer man rösten, dunkar huvet i väggen eller sparkar på nåt då får man på en microsekund en reaktion typ som att larmet går. Annars är det inte en kotte som reagerar eller ser ett skit om vad som sker.
Under 2014 var jag inlagd 110 dygn varav på Piva ca 80 dygn. 2 dygn på IVA/AVA då jag höll på att stryka med efter en intox.
Nu får ni tolka det som ni vill men jag säger bara vad jag tycker om dom 80 dygnen på piva.
Det var 80 dygn av psykisk misshandel där dom sa åt mig att ge upp vilket jag vägra.
80 dygn i en hård kall säng.
80 dygn av isolering från omvärlden.
80 bortslösade dygn av mitt liv.
JAG SKA ALDRIG MER HAMNA DÄR.
ALDRIG.

Jag måste välja. Jag har inte längre nåt val. I den riktning jag går nu är jag snart tvångsinlagd igen. Jag orkar inte leva men vill inte dö. Jag vill ha ett trollspö. Jag vill börja leva på riktigt igen.

Ofta när ja börjar skriva ett inlägg utvecklas det till en lång historia. Det är när jag skriver som minnena gör comeback och orden faller på plats.

Jonas o jag åt tacos igår. Sist vi åt det hade vi en diskussion i affären angående tacochips med ostsmak. Han ville promt ha Santa Marias. Jag sa att ICA:s egna duger lika bra. ICA Basic sa ja dög men har man otur har dom glömt haft på ostsmaken. Så den gången vart de inga Basic chips.
Vet inte när vi köpte den men ja sa att vi kan ju prova den iaf, gillar du dom inte kan ja äta upp dom. Så igår när vi åt o smaka Basic chipsen fick ja respons att dom va fan inte dumma.. jag får ge mig sa Jonas hihi :)
Efter det blev de matkoma o ett berg med glass sen somna ja sött en stund senar..Äcklad av allt vi ätit under kvällen. Smutsig. Ville ta fram högtryckstvätten.
-Det kommer bli bra gumman, inte idag eller imorgon men kämpar du så kommer du märka skillnad på lång sikt.
Lååååång sikt?! Sanna har inte tålamod för det. Finaste som stöttar <3

Angående det där mötet med nån verksamhetschef för Citymottagningen i torsdags fick jag besked att jag måste ta emot "hjälpen" som öppenvården erbjuder först o främst.. måttligt intresserad ja är av det då. Gå hos dietist, väga sig o hämta medicin. Om jag inte visar mig där o avbokar tiderna jag får kan jag aldrig få en utomlänsremiss. Skulle få en läkartid så fort som möjligt...stör bara ihjäl mig på att man ska behöva tolk för o fatta vad läkaren svammlar om. Hon kanske fattar bättre svenska än hon kan prata men de känns ju som att man inte riktigt blir förstådd när man berättar saker.

Känner mig stressad över saker ja inte kan göra nånting åt. Känner mig trött på tjat. Trött på att andra ska kontrollera en. Trött på skiten men toapappret är slut så ja kan inte torka bort den.. typ.. bra jämförelse haha :P Trött på att låta anhöriga, nära o kära se på när jag misshandlar mig själv. Hopplöst, sorgligt, envist..Varför kan jag inte lyssna??
Lämna mig ifred då så slipper ni se eländet brukar ja säga..
Men vill ju inte de egentligen. Skulle inte byta bort min familj, Jonas o vänner för några pengar i världen.. never!
Ibland önskar jag nästan att mamma eller pappa sa åt mig att Slutar du inte upp med dina beteenden o allt så kan du sluta räkna med oss o behöver inte höra av dig mer. Du kan återkomma när du är frisk. Hårt.mot hårt. Men det kanske skulle få en att prioritera det friska mer än det sjuika.. vem.vet?

Kanelbullar med hackad mandel & Vaniljbullar a'la Sanna!