Coming home
/Svensk text nedanför/
Wow. It's been a couple of intense months guys. I was just sitting at my grandma's, thinking everything over in my head, and I realized that these are experiences and feelings that I want to remember, and that I want to be able to share with others.
I've always had a certain need - or maybe even craving - of finding that certain sense of freedom you get by having some sort of emotional outburst. I've just experienced a big emotional journey, geographically, but most of all - mentally. I feel like I'm carrying around a whole world within me, and sometimes I find it extremely difficult to express that to others, but just as well to myself. There's so much impressions, so much I've had to realize, so much I've learnt - and it's so grand. It is such a big part of whom I've become.
I just came home from having traveled for a year, and it's been the most emotionally exhausting experience I've ever had. To spend a whole year trying to create some sort of every day life, to build relations, to create routines, a certain standard of living, and then from one day to another just jump on a plane and fly to the other side of the world, to a place that I left a year ago, where everything works like it always has - is probably one of the most confusing things I've ever had to go through. For a whole year I've been able to identify myself with being a backpacker, a "traveler", "the Swedish girl", connecting with other travelers with the same mindset. I haven't had to make plans, more than what I'm doing up until the coming week, I've been able to drop every concern about my future and my education. It is the weirdest feeling to come home, and feel like an alien in your own country, in your own hometown.
Prior to my own travels, I never understood people coming home from traveling for a longer period of time, saying "how much they've changed" and how "everything else is just as it always have been". I thought it sounded pretty pretentious, to be honest - until I suddenly found myself walking in their shoes. And to clarify - I mean this from my own perspective and from my own point of view. Suddenly, in my opinion, the person I was when I left, the one everyone else knew, is nowhere near the person I am today. That's the thing that gets very clear when you travel for a longer period of time and then get thrown back into the same certain lifestyle with the same certain circumstances that you left a year ago. Just as much as I've changed, the people around me changed too, but to me it becomes more clear. For instance, if you meet a baby on two different occasions, each of the occasions being 12 months apart, you notice a big change in the baby's speech, its size, etc, whilst the baby's mom probably doesn't share that impression, since they spend every day together. You feel me?
I'm not saying it hasn't been amazing seeing my friends and my family after being away for a year, because oh my god it has. But it's been horrible having to start over, to try and mourn the loss of the home that I created on the other side of the world. Because even if I kept in contact with most of the people from home, it's still like I had to rebuild my relationships all over. So much can happen in a year that constantly shapes you, it's a whole year of realizations, feelings and experiences that you need to integrate into your relationships, into your new life (that used to be your old life, but now it's new.. you know?!) I've been feeling completely lost, especially since I've always associated "coming home" with finding that safe zone again. But I had my safe zone in Oz, and I haven't had that safe zone here in a long time.
I find integrating what you've experienced into the new chapters in life really interesting, intriguing and completely terrifying. When you leave something (or someone for that matter), that meant a lot to you, there's always a mourning period that you have to get through - that you're supposed to get through. It's supposed to hurt. It hurts like hell, and sometimes it feels like you'll never feel happiness ever again. But the beautiful part is that the pain itself is a proof of how much that certain something (or someone) meant to you. Then there's step 2, to learn from the experience. To be able to carry it with you into the new chapters, to let it be your guide in finding your way. To use those experiences and to be able to sort out what's good and what's bad for you, to let that show you what you really need.
I think that everyone has their special ways of finding their way in life. Some people need safety and routines, some people need adventure and to be pushed out of their comfort zone. We find inspiration in different things. If there's anything I've learnt this past year, it's that I find inspiration and energy within other people, by experiencing things with others. That's where I find my bliss. The traveling itself has been more like some sort of catalyzer, something that has pushed me out of my comfort zone and gotten me into situations where I needed to trust myself. Because who did I have to blame? Who did I have to rely on? It's not the traveling itself that makes me feel like I've grown, it's the experiences that I got to have and share with others that traveling got me into - that got me to where I am today.
There's a lot of things to say about growing up, and as with everything else - there's good things and bad things. Some part of me sometimes thinks that I shouldn't have been in such a hurry to grow up. I should have let myself be a kiddo a bit longer. But it doesn't work like that, and it probably never will. The human race will never stop looking for that feeling of fulfillment, she will always try to find the freedom to do whatever she wants, to find that constant happiness. Thats's what the kids see in adults, the freedom of making their own decisions. But growing up is all about being responsible about your own life, to create your own happiness, and to keep those childlike characteristics, i.g being able to look upon the world with curious eyes - but also to carry the responsibility in being cautious with it. Favorite quote: "I want to die with my eyes closed, but my heart wide open"
Once you actually grow up - that's when it really gets tricky. That's when you start thinking about who you want to become, about who you are, and about how you're supposed to "find yourself". Well, isn't that a whole science, hey? People are writing books about it every day for a reason. The conscious mind comes with a lot of thoughts regarding existence, purpose and meaning. I've always been a thinker (let's be honest, over-thinker). I've spent a whole life being up all night, thinking about my purpose, why I am who I am, who I'm meant to be. Sometimes I've felt like I'm the only one thinking about it, because it didn't seem like anyone else was having the same life crisis as I was. Sometimes I think that I must have been pretty difficult to live with, constantly trying to find new ways, looking for that little extra something. Although - when I finally started expressing these thoughts and feelings to others - that's when I realized I'm not alone. These aren't thoughts that's only in my head. Everyone is questioning these things, everyone is trying to find their way, more or less. That's just as much growing up as anything else. This is why I'm writing this here and not in my diary - to be able to share this with others in order to maybe plant a seed of inspiration in someone elses brain, or maybe get a response from someone having experienced the same thing.
So - my point being; That whole thing about "finding yourself" has been my mission for as long as I can remember. I've previously looked past my own needs and made decisions strictly after what other people think, to be able to please others and to do what's expected of me. And when I say "what's expected of me", I mainly mean from myself. I've always put extreme amounts of pressure on myself, which sometimes have gotten me into situations I wouldn't have experienced if I didn't have that "push", but sadly it also created an enormous performance anxiety, and a constant fear of failing. I've always thought of myself as "incomplete", that I needed to find my place in the world where there's a perfect version of myself walking around ready to be found, filled with that fulfillment, being constantly happy. I thought - once I find that, everything will just fall into place. But do you know what I realized? And bear with me, because this is where it gets abstract.
All of that, already exists within yourself. Great, huh? There isn't a perfect version of you walking around somewhere in the world, supposed to live in a certain city or act in a certain way. Everything that I've ever done in my life has lead me and shaped me into that person that I am today. I'm constantly being shaped. I'm not the same person as I were yesterday, nor will I be the same tomorrow. I am constantly being shaped and formed by the people around me, by the things I get to experience. I'm shaped by the decisions I make every day. I'm also being shaped by how much space I give myself, by how much cred I actually give myself, because damn that's important! I need to give myself some room to fail, to have bad days, to mourn, to be angry, to feel like life is unfair - but I also need to learn from it, and I need to be proud of myself when I actually do. Life is hard people! Give yourself some damn credit for making it through each day. Most importantly: I need to be able to choose myself in situations where I need to. I need to believe in myself, my own decisions and my own strength. I need to know my own worth, because no one is ever going to decide that for me.
Personally, it's always been about being able to stay in the moments where I feel that extreme happiness, that pure bliss, to be able to remember those feelings for when the going gets rough. Because it will get rough, the difficult moments will always come around every now and then. I can keep looking for that constant happiness for a lifetime, but I'll never be successful. Because it's true what they say - it's the highs that make the lows worth it. The highs wouldn't be at all as blissful if we didn't experience the lows. To be completely honest - I'm so damn proud of myself. For the first time in my life, I've found my foundation. I'm no longer questioning my worth. I no longer have that need of finding myself, and not ever do I want to - because I know that it's constantly happening. I've finally found what makes me feel safe - and it's me. It's kind of ironic actually - I traveled the world to realize that what I was looking for was inside of me this entire time.
I'm more curious than ever to explore the world, to learn about other cultures and to make new friends, to hear more stories. I'm excited about the experiences ahead and I am forever endlessly grateful for everything that I've been through, good things and bad things, that got me to where I am today, to finally feel like I believe in myself. I'm so grateful for the people I have in my life, the ones who's always supporting me through my endless impulsive decisions and theories, that show's me love and care every day. I'm not standing steady because I know my way in life or anything about the chapters to come, more like the opposite. I have no idea what the hell I'm doing. But I know that I for the first time in my whole life - I trust myself. And I know that there's nothing that'll ever make me question my worth ever again - and that's pretty damn cool.
_____________________________________________________________________________________________
Wow. Det har varit ett par intensiva månader hörni. Jag satt precis och gick igenom allting i mitt huvud, och insåg att allt det här är upplevelser och känslor som jag vill komma ihåg, och kunna dela med mig av.
Jag har alltid haft ett behov av att hitta en känsla av frihet i form av utlopp i text. Jag har gått igenom en stor emotionell resa, både fysiskt men också mentalt. Det känns som att jag har en hel värld inom mig, och ibland har jag väldigt stora svårigheter att kommunicera den, både till andra - men även mig själv. Det är så mycket intryck, så mycket jag fått inse och lära mig och det är så stort. Det är en sån stor del av mig, av hur jag tänker, hur jag agerar och hur jag är.
Att ha kommit hem från att ha rest i ett år har varit det absolut mest emotionellt utmattande jag någonsin varit med om. Att spendera ett helt år med att skapa en vardag, att bygga upp ett kontaktnät, att skapa rutiner och en levnadsstandard, för att sedan från en dag till en annan säga upp och allt och flyga tillbaka till andra sidan jorden, till ett ställe jag lämnat ett år tidigare där allting fungerar som vanligt - det är nog en av de mest förvirrande sakerna jag någonsin varit med om. I ett helt år har jag kunnat identifiera mig med att vara en backpacker, att vara "the Swedish girl". Jag har inte behövt planera längre än till nästa vecka och för ett helt år har jag kunnat släppa alla tankar om utbildning och framtid. Det är den konstigaste känslan någonsin att komma hem, och känna sig som en utomjording i sitt eget land, i sin egen hemstad.
Innan har jag kunnat frusta irriterat när någon som varit ute och rest länge kommit hem och pratat om "hur mycket hen har förändrats" och hur allt annat stått still. Jag har inte förstått det och jag har kunnat tänka att personen i fråga bara ville låta lite pretto. Tills att jag plötsligt fann mig själv i exakt samma sits. Och nu ska jag förtydliga här - jag menar ur ett eget perspektiv. Jag menar att personen jag var när jag åkte hemifrån plötsligt inte alls stämmer överens med den personen jag är nu. Det är ju det som blir så tydligt just när du gör en långresa. Precis som jag utvecklats massor under det senaste året, har ju alla andra runtomkring mig också gjort det, det är bara det att för mig blir det som att jag får det svart på vitt när jag kommer hem - ett år senare - till exakt samma sammanhang som jag lämnade - feeling like a different person. Om du träffar en bebis vid två tillfällen, med 12 månader mellan besöken, blir du överrumplad över hur mycket bebisen växt, men bebisens mamma inte skulle se det med samma ögon eftersom hon ser bebisen varje dag. You feel me?
Så hur härligt det än har varit att träffa min familj och mina vänner som jag inte sett på ett år (för åh vad härligt det varit!!) så har det varit fruktansvärt att behöva starta om på nytt, och behöva sörja förlusten av hemmet jag skapade på andra sidan jorden. För det är ju lite så, även om jag haft kontakt med de flesta hemifrån, så blir det ju ändå att man på något sätt måste börja bygga upp relationerna på nytt. Det hinner hända massor med saker på ett år som formar en, och allt det där ska integreras i de relationer man på något sätt satt på paus i ett år. Jag har känt mig oerhört lost, särskilt eftersom man ofta associerar "att komma hem" med att finna trygghet igen. Men jag hade ju min trygghet i Australien också, och här har jag inte haft en inre trygghet på länge. Just det här med att integrera vad man lärt sig och erfarit i nästa kapitel tycker jag är så intressant. När man lämnar något (eller någon för den delen) som betytt mycket för en så är det alltid en period av sorg som ska - och måste - genomlevas. Det ska göra ont. Själva smärtan är ju om något ett bevis på hur mycket det man lämnat betytt för en. Sen kommer ju steg 2 - att lära sig av upplevelsen. Att kunna bära den med sig in i nya kapitel, att ta med sig de bra erfarenheterna och att nu kunna sortera ut vad man vet är dåligt för en. Att kunna använda även det som en vägvisare.
Jag tror att alla hittar sina sätt att finna sin väg i livet. Vissa behöver trygghet och rutiner, man finner inspiration i olika saker. Är det något som jag lärt mig det senaste året, så är det att jag hittar inspiration och tankar energi hos andra människor, av att få uppleva och skapa erfarenheter med andra. Det är det som fyller mig allra mest. Själva resandet i sig har varit någon sorts katalysator, något som försatt mig i situationer där jag behövt tvinga mig själv utanför min comfort zone, som tvingat mig att lita på min egen förmåga. För vem annars skulle jag lagt ansvaret på? Det är ju inte resandet i sig som fått mig att känna att jag har utvecklats, det är ju alla situationer och upplevelser jag genomlevt som tagit mig dit jag är idag.
Att växa upp ter sig på olika sätt, och precis som allt annat så finns det ju positiva och negativa sidor med det. En del av mig kan ibland önska att jag inte hade haft så bråttom, att jag skulle låtit mig själv vara barn lite längre. Men det funkar ju inte så, och antagligen kommer det aldrig funka så heller. Människan kommer aldrig sluta leta efter känslan av fulfillment, efter friheten att kunna göra vad än hon vill. Letandet efter någon sorts konstant lycka. Barn ser ju bara det fria i att vara vuxen, att kunna ta egna beslut, att göra vad man vill. När man väl sedan växer upp så ligger det ju hos en själv att behålla barnasinnet, att behålla det där som är positivt med att vara ung. Förmågan att vara öppensinnad inför varje ny upplevelse, att kunna se på världen öppna ögon - men också bära ansvaret att vara reserverad inför situationer som kan bli farliga. Favoritcitat: "I want to die with my eyes closed, but my heart wide open".
Sedan när man väl växer upp, så kommer ju hela den där delen om att "hitta sig själv". Jo, det här med att hitta sig själv är ju en hel vetenskap, kan man tycka. Det är inte konstigt att det skrivs nya böcker om det varje dag. Människans unika medvetenhet för ju även med sig funderingar kring existens, syfte och mening. Jag har alltid varit en grubblare. Jag vet inte hur många nätter jag legat vaken och funderat över mitt syfte, över varför jag är som jag är och över vem jag är menad att vara. Jag har ibland kunnat känna mig ganska ensam i den tanken, för det verkade inte som att någon omkring mig delade dessa funderingarna. Jag tror dessutom jag kan ha varit ganska svår att leva med/runt, just för att jag alltid har haft en längtan att upptäcka det där lilla extra, att kanske gå runt nästa krök för att se om där finns något värt att se. Men när jag väl börjat uttrycka mina funderingar för andra, så har jag ju upptäckt att jag är långt ifrån ensam. Alla funderar ju på detta, i mindre eller större mått. Detta är ju en lika stor del i att växa upp som allt annat. Man har ju en hel persona som man ska etablera och rusta upp. Det är just det som är anledningen till varför jag skriver det här och inte i min dagbok - för att kunna dela med mig, för att kanske få ett gensvar från folk som känner samma sak och kanske har fått ännu större och bättre och livsavgörande erfarenheter, och för att kanske fylla på med lite inspiration hos någon annan som har samma funderingar.
Så för att komma till min poäng med detta inlägget. Det här med att hitta sig själv har ju varit en del av mitt mission så länge jag kan minnas. Jag har tidigare ofta kunnat förbise mina egna behov och tagit beslut utifrån andra, för att kunna tillfredsställa andra och för att göra vad som förväntas av mig, både av andra men framförallt av mig själv. Jag har haft enorma krav på mig själv så länge jag kan minnas, vilket ibland absolut kan ha varit positivt, men tyvärr har det också fört med sig en enorm prestationsångest och en konstant rädsla för att misslyckas. Jag har haft en bild av att jag varit ofullständig, att jag behövt hitta min plats i världen där det finns en färdig version av mig själv som har nått den där tillfredsställelsen, den där känslan av fulfillment och konstant lycka. Jag har väl på något sätt haft en bild av att det inte legat i mina egna händer, utan att "om bara jag hittar det rätta platsen och den rätta utbildningen" så kommer allting bara falla på plats. Jag antar att det här också är en väldigt vanlig tanke bland människor i min ålder. Man håller ju på att etablera sig och att skapa sin grund, och man letar konstant efter var det känns bäst att göra det. Men vet ni vad jag insett? And here me out, för att det är här det blir flummigt.
Allt det där, finns redan inom dig själv. Det finns ingen färdig version av dig själv där ute, som är menad att vara på någon särskilt plats, eller som är menad att fungera på ett visst sätt. Allt jag gjort under hela mitt liv, har lett fram till den personen jag är idag. Jag formas konstant. Jag formas av de människorna jag har runt omkring mig, jag formas utifrån vad jag upplever, jag formas av situationer som uppstår i vardagen där jag behöver ta beslut, där jag behöver ta ansvar. Jag formas också av hur mycket utrymme och cred som jag faktiskt ger mig själv, för fan vad viktigt det är. Jag måste få ge mig själv utrymme till att ha dåliga dagar, att tycka att allting är skit. Jag måste kunna ge mig själv utrymme att misslyckas, att sörja, men också att kunna få lära mig av det. Jag måste också kunna ha förmåga att välja mig själv när jag behöver det. Precis som när man söker stöd hos andra när man går igenom tuffa saker, måste man ju kunna stödja sig själv. Man måste kunna lita på sig själv, på sitt eget värde, på sina egna beslut.
För mig har det handlat mycket om att kunna stanna i stunderna där jag känner den där extrema lyckan, the pure bliss, att kunna komma ihåg den känslan till de stunderna då allting känns jobbigt. För de jobbiga stunderna kommer alltid finnas där också. Hur mycket jag än letar så kommer jag aldrig finna en situation där livet känns konstant 100% bra - because it´s true what they say, det är dalarna som gör topparna så mycket mer intensiva, härliga och värda kampen det var att ta sig dit. Jag är så jävla stolt över mig själv. Jag står för första gången i mitt liv på en stabil grund. Jag ifrågasätter (för första gången på mina 22 år i världen) inte längre mitt värde. Jag har inte längre ett behov av att hitta mig själv, och inte vill jag det heller, för jag är äntligen trygg. Jag har blivit min egen klippa. Jag har hittat vad som får mig att känna mig säker - och det är jag. Det är nästan ironiskt, jag reste till andra sidan jorden för att inse att det jag letat efter hela tiden fanns inom mig själv.
Jag är mer nyfiken än någonsin på att få uppleva och upptäcka världen. Jag är taggad på de upplevelserna jag har framför mig. Jag är så oändligt tacksam för allt jag gått igenom, bra som dåligt, som fått mig dit jag står idag, till att jag äntligen står stadigt. Jag är så tacksam för de personerna jag har i mitt liv som alltid stöttar mig, som lyssnar när jag har mina oändliga livsfunderingar, som visar mig kärlek och omsorg varje dag. Jag står inte stadigt för att jag har min framtid utstakad - tvärtom - jag har ingen aning om vad nästa väg i livet är. Jag står stadigt för att jag vet att jag har mig själv att luta mig emot. Det finns ingenting som kommer kunna få mig att ifrågasätta mitt värde längre. Och det är fan rätt så jävla häftigt.
