Om känslorna

Jag tror att många tänker sig att så fort det där positiva strecket visar sig på graviditetstestet, känner man en enorm och gränslös kärlek till det lilla fröet som har börjat växa i magen. Det är lite så som det alltid har målats upp. Och den där känslan ska bara växa och växa i takt med barnet, för att nå toppen när man till sist får upp barnet på bröstet. Men jag tycker inte riktigt att det är så i verkligheten. Kanske för några, men inte för alla och inte för mig. Jag blev naturligtvis glad när jag insåg att jag hade blivit gravid. Glad och lycklig, men samtidigt väldigt rädd och chockad. Och för att inte tala om hur overkligt det kändes! Det tog faktiskt ett tag att smälta det på riktigt. På ett vis kanske det bara tog någon vecka, men på ett annat känns det som att det faktiskt tog över 20 veckor innan jag verkligen förstod det och kände den där unika kärlekskänslan för just vårt barn. Jag har varit rädd att förlora vår bebis många, många gånger under resans gång hittills. Det är kanske det som har gjort att det har varit svårt att knyta an, och läskigt att fästa sig för mycket om det inte skulle gå vägen. Och kanske är det därför som något har ändrats nu de senaste veckorna. Jag har börjat inse att den där sprattlande fisken i min mage verkligen är en bebis, och framför allt att det är vår bebis. Det har varit lite stressande att inte känna det från start, som det känns som att många andra gör. Nu vaknade jag en morgon för några veckor sedan och kände bara ett stort lugn och någon slags känsla som jag inte kände igen från tidigare. Det är svårt att förklara, och ganska privat egentligen, men jag vill egentligen bara säga att det faktiskt inte behöver komma kärlekskänslor på direkten. Det kan lika gärna komma när man har gått halva graviditeten eller först när bebisen är flera dagar gammal. För det är så stort och ogreppbart att tänka sig att den nya lilla personen är den som man kommer följa resten av sitt liv och ge precis allt av sig själv till.

Gillar

Kommentarer