Minns inskolningen med skräck

Så var även tisdagen slut! En ganska full dag blev det med träning för mig, lite ärenden på Rusta och Jula och sedan åkte vi till min mamma och pappa efter förskolan och hälsade på pappa som var ledig! En bra dag tror jag att alla inblandade tyckte 😄

Nu är vi inne på andra veckan av förskola efter sommarlovet. Det har varit lite blandade bud från Viggo angående hur pass kul det är där, men på det stora hela trivs han nog väldigt bra. För jag får absolut inte hämta honom, då vill han bara vara kvar där. Jag tror att det mest är det där med att säga hej då som han ogillar. Och det låter ju ganska hemskt faktiskt, men jag är på något vis van vid att han är ledsen när jag går då och då. Det var ju vardag hela första året på förskolan även om det succesivt blev bättre hela tiden.

Ni som har följt mig länge vet ju att vår första tid på förskolan hade det riktigt jäkla jobbigt. Inskolningen var allt annat än enkel och rolig, för mig var det en mardröm och i efterhand nära på ett slags trauma. Viggo har nog klarat sig undan utan men, trots att han var så himla ledsen i stort sett hela dagarna den första månaden. Och TUR är väl det för annars hade jag nog haft ännu värre skuldkänslor än jag redan har. Men för mig var det så otroligt svårt att gå emot min starka magkänsla som sa att jag inte skulle lämna honom ensam och gråtande, jag ville inget hellre än att vända och ta med honom och aldrig komma tillbaka. Men det var så många motstridiga känslor och tankar och jag var så förvirrad just då, att jag kände att det krävdes av mig att jag skulle försöka. Fy vad vidrigt jag mådde under den tiden. Jag kände det som att jag svek, och kanske allra mest min egen känsla om föräldraskap som jag anser grundar sig i nära föräldraskap.

Nu är det inskolningar på förskolan precis som varje höst, och nu när jag ser andra småttingar planlöst gå runt och gråta och sträcka upp händerna mot varje förälder som kommer även fast det inte är deras mamma eller pappa. Och det skär verkligen i mitt hjärta för exakt så hade vi det för två år sedan! Som sagt, det blev bättre, alldeles i sista stund innan vi faktiskt tänkte ge upp och prova något nytt, och det var världens största lättnad! Skulle det bli lika med Hedda när hon skolas in (hoppas INTE 😳) skulle jag definitivt lyssna på min magkänsla och agera därefter.

Inskolningar går ju oftast mycket, mycket smidigare än det gjorde för oss, som tur är 😄 Hoppas att ni som är mitt i det eller har det framför er får en bra upplevelse och slipper fler jobbiga känslor än de som oftast redan finns när det är dags att "lämna bort" sitt barn. Och blir det tufft, känn efter vad du tror är rätt, för det tror jag oftast ÄR rätt också ❤

Gillar

Kommentarer

Cissi
,
ja usch vad jag gruvar mig... jag känner mig som en bov redan nu när jag åker till jobbet och Juni är hemma med sin pappa. shit, kommer man att klara det?
jag tänker, om jag vill ta med henne hem igen, ska jag bara göra det? det känns så hemskt att barnen ska ”lära” sig att bli lämnade på det sättet. åhhh vad jobbigt det är, redan nu 🙈😭😘