GRAVID I VECKA 29.

Om bara några dagar går jag in i vecka 30 och det känns verkligen knäppt! Det är lite av en milstolpe för mig och en annan slags mer konkret nedräkning startar. Fantastiskt att det bara rullar på utan större problem! För faktiskt har jag inga stora grejer att skriva om den här veckan heller, allt är ganska lika sedan ett par veckor tillbaka. 

Men låt mig ändå nämna mina krämpor: halsbränna (kanske det blir en till bebis med en massa hår precis som Viggo, om man ska tro på myter?), foglossningssmärta främst i ena ljumsken, kramp i benen på nätterna, nästäppan som hänger kvar och ja, sedan har illamåendet återvänt den senaste veckan också. Inte så påtagligt som från början, men ändå irriterande och det gör att jag helst vill äta något hela tiden för då håller det sig borta. Men ja, ni ser ju, det är inga enorma problem jag har, mest sådant man kanske får räkna med lite tänker jag. Det ska dock bli ganska skönt sedan när bebisen väl har kommit, att bli lite smidigare i kroppen igen, kunna leka obehindrat med Viggo och att kunna ha fler typer av klädesplagg.

Jag tycker att magen är sig ganska lik från förra graviditeten faktiskt, även resten av kroppen. De här två gångerna har jag (än så länge i den här graviditeten alltså, jag vet ju inte vad som händer sedan) mest fått en mage helt enkelt. Och det är skönt på så vis att resten av kroppen inte tar så mycket stryk. Bebisen är i alla fall fortfarande pigg som jag skrev om i förra veckouppdateringen, och fortfarande puffas det på revbenen och det spänner överallt. Tänk att vi inte vet vem det är än, jag är så nyfiken!

Här kan ni läsa om vecka 28 när jag väntade Viggo!

Gillar

Kommentarer

Jennysvardag
Jennysvardag,
tovelarsson
tovelarsson,
Tusen tack 😃
nouw.com/tovelarsson
e
,
Hej! Jag har för några dagar sedan plussat och vill bara säga att dina uppdateringar från dom tidiga veckorna hjälper mig så mycket. Jag är bara i v.4 än sålänge, men det är så mycket tankar och känslor. Är å ena sidan så himla glad, detta är så efterlängtat. Å andra sidan är jag lite i chock och kan ej fatta det. Det gick liksom på första försöket (vilket knappt kan räknas som försök eftersom vi skulle "ta det lite som det kommer"). Jag vill berätta för hela världen, men ändå hålla det hemligt. Jag vågar inte riktigt vara glad pga rädd för att bli ledsen. Antar att det är normal. Åh vad långt detta blev, ville mest bara säga tack för att du delade med dig om dina förstaveckor. Och tack för en bra och trevlig blogg. .