Förlossningen med Otto, del 2

Här kommer alltså fortsättningen av förlossningen med Otto, del 1 hittar ni HÄR!

Så nu var vi alltså inskrivna på
förlossningen och inväntade narkosläkaren som skulle komma för att sätta epidural. Barnmorskan och undersköterskan förberedde alltihop, jag låg med CTG-dosorna på magen och jag minns faktiskt inte så mycket specifikt från det. Det är lite dimmigt av väldigt täta och långa värkar, lustgas och en längtan efter smärtlindring. Eftersom pauserna var så korta mellan värkarna orkade jag inte prata så mycket emellan. Det är ENORM skillnad på kraftiga värkar när det är 3-4 minuter mellan dem som jag haft i samma skede med de två tidigare barnen, och att ha någon enstaka minut emellan. Det är knappt så att man hinner pusta ut emellan innan nästa jäkel kommer! Jag försökte gå och kissa minns jag, och jag tog mig faktiskt hela vägen till toaletten men lyckades inte med själva kissandet. Sedan tillbaka till sängen igen. De satte nål inför epiduralen, alltså en sån som man får i handen eller armvecket, och fick sticka i båda mina armveck innan de lyckades få det rätt.

När klockan var kvart i sex kom
narkosläkaren och satte epiduralen. När jag satt där gick också vattnet och jag satt plötsligt i världens pöl 😄 Nu har jag fått epidural tre gånger och tycker verkligen att det är en enkel match! När man är mitt i de där vidrigaste värkarna är ett stick i ryggen inget som känns, inte för mig i alla fall. Jag hade fått inskrivet i min journal inför förlossningen att den tog ensidigt förra förlossningen, och jag fick en stark känsla av att det skulle bli så den här gången också redan när läkaren satte in den där lilla slangen. Det pirrade liksom och blev varmt som det ofta blir när den sätts, men bara i ena halvan av kroppen. Men jag avvaktade och försökte att inte tänka på det utan istället invänta effekt av testdosen. Det tog lite tid, men efter ett tag kände jag att värkarna var en aning snällare. MEN det var mest på ena sidan, precis som förra gången. Smärtan på andra sidan var inte i full styrka men ändå så pass att jag behövde ta lustgas vid varje värk. Personalen var lite bekymrade men vi fortsatte ett tag till, de sa att läkaren kunde komma tillbaka och reglera slangen och förhoppningsvis få till bättre smärtlindring, vilket jag tyckte lät som en bra idé.

Narkosläkaren kom tillbaka efter
en stund och jag fick lägga mig på den onda sidan och så började han fixa med slangen. Det kändes ingenting speciellt men ganska snart, fortfarande liggande på sidan, kände jag en helt ny och ihållande smärta som strålade ut i vänster sida, alltså samma sida som inte var smärtlindrad och som inte lyckades bli det efter regleringen heller dessvärre. Här blev det faktiskt ganska jobbigt, klockan var nog kring sju-tiden, och att ha både samma täta värkar som tidigare på ena sidan PLUS den strålande smärtan som också var riktigt kraftig och även höll i sig under värkpauserna, det fick mig att känna att jag ville ge upp litegrann. Det har jag aldrig känt i en förlossning tidigare, jag har inte varit rädd och jag har inte känt att jag inte fixar mer. Och det kände jag egentligen inte nu heller, men det kändes helt enkelt rätt tungt att inte veta hur länge det var kvar innan belöningen.

Vi bestämde med barnmorskan
att vi skulle avvakta lite i alla fall, och snart göra en undersökning för att se hur långt vi kommit. Någon halvtimme senare gjorde vi det och hade kommit till åtta cm, och det kändes ju väldigt bra men samtidigt kan det ju vara ett tag kvar, det vet man aldrig. Barnmorskan sa att narkosläkaren kunde komma tillbaka och sätta om epiduralen helt och hållet vilket jag sa ja till, även om vi var överens om att det eventuellt inte skulle finnas tid. Och just så blev det! Klockan var kring åtta när hon ringde efter läkaren och just då var det förstås en del operationer som skulle startas, vilket gjorde att läkaren var upptagen ett bra tag. Det tog nog ungefär 45 minuter innan han kom och under tiden provade jag att stå på knä i sängen vilket gjorde att trycket neråt blev enormt och dosorna förlorade kontakten med bebisen så jag fick lägga mig igen vilket jag minns att jag tyckte var skönt. När narkosläkaren kom hade vi just gjort en undersökning som visade att jag var fullt öppen och det var helt enkelt bara att köra på utan epidural på båda sidor, än en gång. Jag tror att jag tänkte bort det hela då och såg framåt, snart skulle vi få träffa vår bebis och få se vem det var, äntligen! Så vi sa tack och hej till läkaren och en stund senare fick jag ordentliga krystkänningar.

I de andra förlossningarna har
jag inte haft så starka krystkänslor, men har krystat i max en halvtimme innan bebisarna kommit. Men den här gången var det verkligen sådär som många pratar om, att en väldigt obehaglig men också häftig kraft tar tag i hela kroppen utan att man kan göra ett dugg annat än att följa med. Och just den kraften känns som sagt lite läskig tycker jag, antar att det är för att jag inte kan kontrollera den alls! Men som sagt också riktigt coolt att få vara med om. Jag låg på rygg i sängen, och vi tog det väldigt lugnt. Barnmorskan ville att jag skulle andas igenom de tidigare krystvärkarna och bara låta bebisen sjunka ner det sista. Men till slut gick det inte mer och då fick jag krysta på riktigt. Den delen av en förlossning är kämpig tycker jag, det är så svårt att veta om något över huvud taget händer och det känns som en evighet men den här gången handlade det om mellan tio och femton minuter så var han ute! Jag kände tydligt den här gången när huvudet stod i genomskärning, och sedan när barnmorskan sa att huvudet var ute kände jag världens lättnad. På en värk till sa det slurp och så kom hela han, då var klockan 09.09!

Den känslan är så obeskrivlig
och speciell och är någon slags blandning av en enorm lättnad över att ha överlevt och klarat av det, lycka över att få se sin bebis och även lite förvirring över vad som just skett. Vår bebis skrek inte men mådde fint, och vi fick själva titta efter vad det blev. En lillebror, det kändes så märkligt men ändå så självklart! Han låg på mitt bröst och efter ett tag fick Jonas klippa navelsträngen och moderkakan kom ut en stund efter det. Barnmorskan plus en annan barnmorska som kommit in inför krystfasen (som för övrigt var den barnmorska jag gick till på mvc när jag väntade Hedda!) undersökte mig och konstaterade att jag inte fått någon som helst bristning den här gången heller. Så himla skönt, jag känner mig lyckligt lottad som sluppit det tre gånger och nästan kunnat studsa upp från sängen för att duscha och sedan gå själv till BB. Vi fick in vår fikabricka och bara tittade på och fotade vår lilla nykomling i familjen ❤️

Sammanfattningsvis var den här
tredje förlossningen min tuffaste! Jag tror att det beror på att den var så otroligt intensiv redan från start, och inte så att den trappades upp som tidigare. Plus att smärtlindringen inte funkade som den skulle, och det tar lite på det mentala när man sett framemot en viss sorts smärtlindring och även fått den, men så funkar det inte. Men jag är glad att jag kunde strunta i det så pass mycket som jag ändå kunde, och försöka se framåt istället. Det var häftigt att uppleva en förlossning med mest bara lustgas på slutet och att känna urkraften på riktigt och att verkligen känna mig aktiv i min egen förlossning! Där och då kände jag verkligen att det här gör jag aldrig om, och upprepade för mig själv i huvudet att det snart, snart är över. Men bara några dagar senare var det glömt och jag hade kunnat föda barn igen bara för att det är så mäktigt och speciellt. Nu var det med största sannolikhet min sista förlossning, och det känns otroligt fint att ha tre väldigt fantastiska förlossningar att se tillbaka på 🙌🏻

Gillar

Kommentarer

josefinesideback
josefinesideback,
Åh, så spännande! Läst både första och andra delen nu, sitter själv i väntans tider och älskar att läsa sådant här 😍
nouw.com/josefinesideback