Ett år som tvåbarnsförälder

Nu har jag alltså varit tvåbarnsmamma under ett år (och lite till)! Fantastiskt fort går tiden, det är någon slags grej som många föräldrar säger men den gör ju verkligen det också. I alla fall när man ser tillbaka på den. För jag vet i alla fall att jag tänkt många gånger när jag varit i slitiga perioder att tiden stått stilla. Som under barnens utvecklingsfaser, de går ju SÅ sakta, medan veckorna emellan dem gått i ett nafs och allt har funkat prima, haha!

Hedda föddes ju 1 september förra året och kom till oss som en väldigt lättsam liten en i början. Sov och åt de där första veckorna och så var det inte något mer med det. Men allt eftersom fler veckor gick blev hon allt aningen mer krävande 😄 Hennes första månader var på det stora hela ganska jobbiga tyckte jag faktiskt. Det handlar ju inte bara om Hedda som bebis, utan också om annat runt omkring. Till exempel en storebror som jag ville hitta en balans i vardagen med, ett dåligt samvete som knackade på och bröt ner mig då och då, och så ett hem att försöka hålla i okej skick förstås. Dessutom skrek Hedda tills hon nästan tuppade av så fort vi åkte bil och det begränsade mig så himla mycket. Precis allt blev bättre efter att första halvåret var avklarat och sedan dess har jag tyckt att det varit underbart. Det var det även första halvåret, men det var mer jobbiga grejer att tampas med, helt enkelt. Och nu är hon ju en så glad liten person som är extremt nyfiken och sugen på att kommunicera och busa. För mig är första bebistiden inte det bästa i världen även om det är en väldigt speciell och mysig period, utan det är lite senare som jag verkligen kan njuta. När lite rutiner faller på plats, när man får en ny respons och när man börjar se personlighetsdrag på ett annat sätt. Plus att det är så himla roligt att se alla fysiska färdigheter som kommer en efter en.

Jag tycker att året har varit en prövning på många vis, men jag tror ändå att jag hade förväntat mig att det skulle vara "värre"?! Jag är inte särskilt mycket tröttare nu med två barn än när vi hade ett (har nog tur med sovande barn, men ändå), jag känner att vi kan göra i stort sett allt vi kunde med bara ett barn och att vi inte är begränsade. Det enda som är skillnad är nog tiden för egna intressen. Där kan jag känna mig så begränsad ibland, och det kan stressa mig. Det är S Å mycket som ska hinnas med på S Å kort tid. Det där kommer ju också förändras i och med att barnen blir större och sköter sig själva mer. Och det var nog inget jag inte var beredd på, men det är helt klart det jag nog lidit mest av under året förutom det dåliga samvetet och otillräcklighetskänslor då och då. Men ska jag vara ärlig så kommer de väldigt sällan nu! Vi har våra platser nu för tiden, och är liksom inkörda på dem. Jag känner mig faktiskt fullt tillräcklig för barnen för det allra mesta när jag tänker efter och det är ju fantastiskt.

Året har i alla fall varit så HIMLA roligt! Jag har ju lärt känna en helt ny människa och samtidigt haft bästa lillkillen (och stora) såklart. Jag är så nyfiken på hur det här året, Heddas andra år, kommer bli. Det kommer hända så himla mycket med henne under det året. Jag menar, när Viggo var två år pratade han ju massor och kändes liksom som ett ganska stort barn ändå. Jag tycker nog att det, i alla fall med honom, var det året som var mest händelserikt rent utvecklingsmässigt. Det ser jag framemot ❤

Gillar

Kommentarer

juliamalmgren
juliamalmgren,
Kan tänka mig att tiden bara rusar förbi och man knappt Hinner med. Längtar så till aTT bli mamma och få fylla mina dagar kring sitt barn, måste vara så fantastiskt!! 💗🌸
nouw.com/juliamalmgren