Här kommer fortsättningen på min förlossning med Hedda! ​
​Del 1 hittar ni här.

Nu var klockan mellan sju och åtta någonting och vi fick komma in på förlossningsrummet. Vi trivdes så bra på en gång! Barnmorskestudenten följde med oss och så fick vi en ny barnmorska, som vi också gillade så mycket. Jag fick byta om till skjorta, blöja och nättrosor och vår undersköterska förberedde för epiduralen. Innan man ens ringer och bokar narkosläkaren ska allt förberedas och man behöver ligga med CTG ett tag för att se att allt är okej. Jag fick under tiden prova lustgasen för att stå ut. Värkarna var så himla starka här! Men jag tyckte att lustgasen fungerade helt okej den här gången, sist kände jag ingen vidare effekt, men nu fick jag lite lagom snurr i huvudet. Inte för att jag tror att det gjorde värkarna lättare men jag fokuserade på annat i alla fall. När personalen såg att allt var som det skulle ringde de efter narkosläkaren som kom efter bara en liten stund. Jag fick sitta upp och skjuta ut ryggen och kände mig lite orolig över hela grejen men det kändes ju knappt. Jag var nog lite snurrig av lustgasen i och för sig men det gick väldigt snabbt och definitivt smärtfritt. Så jag fick en egen pump för att styra själv över bedövningen och la mig för att invänta effekt.

Därefter blev jag undersökt igen och låg fortfarande på 7 cm. Jag var så laddad och vi pratade på med barnmorskorna mellan värkarna, jag fick lite mackor och saft också eftersom jag inte hunnit äta någon middag. Jag kände ganska snabbt att epiduralen hade effekt på så vis att värkarna blev kortare och lite mindre intensiva, för mig alltså. De var likadana som innan enligt CTGn, men lindrigare i det jag kände. Så långt kändes allt tipptopp! Det var härlig stämning i vårt rum och jag kände att jag hade allt under kontroll.

Jag har inte riktigt koll på klockslagen, men vi körde liksom bara på därifrån. Jag styrde ju epiduralen själv och kämpade på med lustgasen. Värkarna kändes fullt hanterbara på det viset, det vara bara som en liten paus i vårt prat då jag gick in i mig själv för en liten stund. Jag var på toaletten och blev överlycklig över att jag kunde kissa, och kanske skulle slippa tappas med kateter senare. För att inte låta allt stanna upp mer än nödvändigt, det gör ju gärna det ett slag med epiduralbedövningen, bestämde vi att jag skulle sitta på en pilatesboll en stund och gå runt lite i rummet. Ungefär då märkte jag att jag fick så himla ont i höger sida, särskilt vid varje värk. Det blev värre och värre hela tiden, så jag sa till barnmorskan att det kändes som om bedövningen bara tagit på ena sidan. Jag vet ju att det inte är helt ovanligt. De ringde till narkosläkaren som gav dem tillåtelse att en mig en extrados som skulle göra att även den andra sidan fick bedövning.

Någonstans här var klockan 22 och det var dags för skiftbyte. En ny barnmorska kom in, ännu en fantastisk person, och studenten hängde kvar med oss för att få vara med till slutet. Jag väntade hela tiden på att epiduralen skulle kännas även på höger sida, men det hände liksom inte. Jag låg i sängen ett tag och blev undersökt igen, nu var det 9 cm och alltså himla nära. Precis som vid förra förlossningen kände jag mig lättad över att huvudet verkade passera spinaetaggarna utan att jag märkte det, en del mår ju riktigt dåligt just då och det var jag orolig för i förväg. Vi bestämde att jag skulle stå ett tag för att låta bebisen sjunka ner det sista. Här hade jag verkligen ont i höger sida, det var liksom främst i höften och det strålade ner i benet. Jag fick någon liten ångestkänsla när jag insåg att det skulle vara så fram tills att bebisen kommit ut, för barnmorskan sa att det var för sent för att narkosläkaren skulle kunna komma och korrigera slangen i ryggen.

Jag hann bara ta två värkar stående över sängen, så kändes det som att vattnet gick och att det blev ett enormt tryck neråt. Det var häftigt men ganska läskigt att känna hur bebisen verkligen trycktes ner mot utgången! Jag fick lägga mig i sängen och de undersökte mig och såg att jag var fullt öppen och bebisen var på väg. Det var en lättnad, samtidigt som jag var orolig över krystfasen. Det är den jobbiga och lite läskiga delen av förlossning tycker jag, öppningsfasen är för mig lite mekanisk och det enda som gäller är att hålla sig lugn och andas, medan krystandet kräver så enormt mycket mer rent fysiskt. Men det hann jag förstås inte fundera särskilt länge över, utan fick lägga mig i sängen och personalen började plocka i ordning allting inför att bebisen skulle komma. Vid nästa värk tyckte barnmorskan att jag kunde testa att trycka på och det gjorde jag. Lite fegt till en början, men ganska snabbt var allt i full gång. Varje värk gjorde så brutalt ont på högersidan, men jag hade bestämt mig för att bita ihop och inte låtsas om det, utan istället trycka bort den smärtan. I efterhand känner jag att vilken TUR att jag ändå hade den smärtlindringen, hade jag haft den smärtan på båda sidorna skulle jag nog ha gått i två bitar. Precis som när Viggo skulle komma ut kändes det som att ingenting hände, men personalen peppade mig och berättade hur effektivt det faktiskt var. Efteråt har jag förstått att den där bonusdosen av epiduralen gjorde att jag inte kände några direkta krystreflexer, utan jag gick enbart på smärtan i sidan för att veta när jag kunde ta i, men det funkade ju tydligen det också.

Klockan var 23.10 när jag började krysta och det var nog inte alltför många värkar innan huvudet kom ut till hälften. Det var så häftigt allting, jag kände total kontroll över hela situationen och var varken rädd eller orolig när jag var mitt i det. Barnmorskan och Jonas var perfekta som stöd och jag vet att jag pressade Jonas hand hårt. Jag fick känna på huvudet, vilket är en så mysko känsla, och sedan kom det ut och efter en eller två värkar till gled kroppen också ut och de la upp en varm och blöt liten bebis på min mage. Klockan var då 23.29 den 1 september.

Vilken lycka det var, och jag kände mig så närvarande på alla vis! Sådär vimmelkantig av glädje och lättnad över att vi hade klarat det igen, att bebisen skrek litegrann och att förlossningen hade gått som en dröm till sist. Efter några minuter kom jag på att vi inte ens hade kollat om det verkligen blivit en tjej, så det gjorde vi och visst var det en tjej, vår Hedda.

Jag är så oerhört nöjd med den här förlossningen också. Det var jag även med vår första, men den här gången kände jag kontroll över hela situationen. Jag tror att även personalen gav mig lite mer kontroll den här gången, kanske för att allt gick som på räls, eller kanske för att jag inte var förstföderska nu. Ingenting kunde ha gått bättre, förutom möjligtvis en epidural som tagit på båda sidor, men samtidigt gjorde det mig inte så himla mycket, det är egentligen inget som drar ner helheten.

Barnmorskan undersökte mig efteråt och konstaterade att jag klarat mig utan minsta skråma. Jag förlorade knappt något blod heller och kunde utan större problem skutta upp från sängen efteråt. Helt fantastiskt! Tänkte skriva mer om första tiden efteråt i ett eget inlägg lite senare. Jag är lyckligt lottad som haft två fantastiska förlossningar, och jag vill inte att någon ska bli provocerad av mina positiva upplevelser, utan hellre visa på hur bra det kan gå, i kontrast till de skräckhistorier som många får höra innan sina egna förlossningar! Hoppas ni har tyckt att det varit kul att läsa!

DEL 1 av förlossningsberättelsen hittar ni här.

Nu tänkte jag ta tag i att skriva ner min förlossning, både för er och mig själv. Det är otroligt värdefullt att ha kvar sedan och Viggos förlossning kan ni läsa om här: DEL 1 och DEL 2. Lite riskabelt att skriva det här samma kväll som den eventuella baby bluesen kickar in, men vi kör!

Onsdagen den 30/8, dagen innan BF, var vi ju in på en kontroll för att slemproppen gick och jag fick sammandragningar med mer och mer mensvärk. Även om vi ju var inställda på att förlossningen inte var helt igång, så var det ju rätt så trist att åka hem och krångla ännu mer med pusslandet med barnvakt. Dessutom gjorde det ju rätt så ont för mig redan då. Jag fick med mig två citodon hem för att få sova vilket väl funkade okej, men värkarna avtog lite vilket samtidigt kändes som en besvikelse. Nästa dag, på torsdagen, skickade jag ändå iväg Jonas och mina föräldrar till jobbet, det kändes för osäkert att ha dem hemma när läget kändes oförändrat. Jag fick värkar med mellan 7 och 15 minuter emellan, oftast gjorde de så pass ont att jag fick andas igenom och stanna upp i det jag gjorde för stunden. Det var ett rejält tryck i dem med andra ord, men riktigt frustrerande att det aldrig ville komma tätare. Men jag lyckades få iväg Viggo till förskolan ändå och tog sedan en riktigt lugn dag i soffan, av någon anledning hade jag Skärgårdsdoktorn igång på tvn medan jag sov och försökte äta om vartannat. Det blev ingen större skillnad den dagen heller, värkarna fortsatte och jag kände mig mer och mer uppgiven och slut. Så kul och peppande var bebisens BF, helt enkelt.

Fredagen den 1/9, bestämde vi att Jonas fick stanna hemma. Viggo har inte föris på fredagar och det kändes övermäktigt att ha hand om honom samtidigt som jag kände mig som ett vrak så smått. Jag hade så dåligt samvete över att han skulle missa en dag på jobbet (rimligt va?) helt i onödan, men det kändes ju samtidigt som att vi inte hade något annat val heller. Läget var i stort sett oförändrat men värkarna började göra ännu mer ont och dagen bestod av att försöka sova mellan värkarna och att hålla Viggo hyfsat sysselsatt för att jag hade någon idé om att jag inte ville att han skulle märka hur jag mådde. Jag ringde förlossningen också för att få råd om vad jag skulle ta mig till, men fick inte direkt någon hjälp och då bröt jag ihop lite smått. Jag visste ju att vi snart skulle få vår bebis, såklart, men det var otroligt påfrestande för psyket att inte veta hur länge jag skulle behöva gå sådär.

MEN så bestämde vi att pappa skulle komma med pizza efter jobbet, mamma skulle på after work, och ett par minuter efter att vi bestämt det satte jag mig i fåtöljen och insåg att värkarna började komma tätare. Från att ha hållit sig runt 10 minuter ifrån varandra, var det plötsligt 5-6 minuter och vips ännu mindre. Här vågade jag först inte ens säga något till Jonas för det kändes som om det var självklart att det skulle gå tillbaka igen då. Jag satt och klockade värkarna ett tag, men så berättade jag det för Jonas efter en stund så att vi kunde ringa pappa och förvarna om att vi kanske skulle behöva åka in på en koll igen. Han åkte direkt och hämtade mamma och pizzorna och kom hit så att Jonas hann äta. Under tiden ringde jag förlossningen som hälsade mig välkommen in och sedan packade jag ihop Viggos grejer OM det eventuellt skulle bli så att vi skulle bli kvar på förlossningen den här gången!

När allt var packat och klart åkte vi iväg mot stan. Värkarna var täta, runt 2-4 minuter emellan, men fullt hanterbart med andning och avslappning. I bilen tyckte jag att det glesnade lite igen och när vi kom upp på intagsrummet på förlossningen var det nästan helt lugnt!? Det gjorde mig förstås orolig och det är ju inte bästa förutsättningen för värkar. Men först fick jag ligga med CTG en stund och tack och lov visade den tydliga och täta värkar efter en liten stund, så en barnmorska och en barnmorskestudent kom in för att göra en undersökning. Det var för övrigt samma barnmorska som hade hand om vår förlossning med Viggo vilket kändes jättebra eftersom vi gillade henne så mycket. De undersökte mig och till min stora förvåning uppskattade de att jag var öppen 6, nästan 7 cm! Ingen tvekan om att vi skulle bli kvar! Så när personalen gick ut för att förbereda ett förlossningsrum till oss, bröt jag ihop lite igen men den här gången för att jag var SÅ lättad och glad. Dels hade jag gjort ett stort jobb hemma och dels skulle vi snart få träffa vår bebis! Innan barnmorskan gick undrade hon vad jag ville ha för smärtlindring och jag hade redan bestämt mig för epidural. Egentligen var det inte en fast plan för mig, men i och med två tuffa dygn bakom mig visste jag att det skulle vara det bästa för mig för att få "vila" lite, även om det finns risk för att det tar lite längre tid liksom. Så jag gjorde en sån beställning och kände mig lätt som en fjäder, nu skulle vi köra på!

Jag delar upp texten i två delar, så blir det inte för mastigt för er som vill läsa! Så, fortsättning följer!
DEL 2 av berättelsen hittar ni här!

Nu är vår Hedda här! Äntligen, vi har ju verkligen längtat! Den 1 september klockan 23.29 kom hon efter en väldigt fin och enkel förlossning. Ska självklart berätta mer om den sedan för er som är intresserade ☺️ Det hela gick i alla fall väldigt bra och jag mår oförskämt bra idag måste jag säga. Hedda vägde 3435 gram och var 51 cm lång när hon föddes.

Just nu ligger vi på BB hon och jag, Jonas har åkt hem med Viggo som var här på besök med min mamma och pappa nyss. Det lockade verkligen att åka med hem när både jag och Hedda mår prima, men jag bestämde mig ändå för att stanna en natt till för att få ordentligt med tid och möjlighet till hud mot hud, vila och sömn. Just nu känns livet verkligen helt perfekt! ❤️

Ni får mer än gärna följa mig på Instagram också förresten: tove.larsson heter jag där 👈🏻