Tillbakablick: Vi har haft det tufft

Nu har det snart gått ett år sedan Otto blev allvarligt sjuk och jag känner att jag har tillräcklig distans till det för att publicera ett inlägg som jag skrev under tiden vi låg inlagda, en vecka in i behandlingen. Tänkte publicera det tidigare, men det tog liksom emot. Kändes så personligt att dela med sig av det och det har varit och kommer såklart alltid vara så mycket ångestkänslor kopplade till den perioden av livet, men samtidigt har jag nog alltid tänkt att jag någon gång ska publicera det för att berätta lite mer ingående om händelseförloppet när Otto fick hjärnhinneinflammation tre veckor gammal. Så här kommer det alltså:

”Här har allt vänts upp och ner sedan jag skrev senast! Och nu är det sakta men säkert på väg att vändas tillbaka som det ska vara igen. För en vecka sedan drabbades vår Otto av blodförgiftning och hjärnhinneinflammation och det är ju inte möjligt att gå vidare med bloggandet utan att berätta lite om det känner jag för det är något som på ett vis har förändrat allt för oss, och som just nu gör att hela vår vardag är väldigt påverkad. Och det känns absolut lite jobbigt att gå igenom alltihop i mitt huvud, det är fortfarande färskt och mycket ångest och rädsla kopplat till minnena. Men jag tänker att det är bra som ett sätt att bearbeta det lite.

Förra veckan, på torsdagen den 4 mars, var allt som vanligt under första halvan av dagen. Jag och barnen gjorde vårt bästa för att roa oss inomhus eftersom det var riktigt dåligt väder ute och klass 2-varning i och med blåst och blötsnö. Vi bakade en kaka som vi skulle gå över med till mina föräldrar efter lunch. Och det gjorde vi också men kort innan dess vaknade Otto och var ledsen och jag noterade att det inte kändes likt honom. Det fortsatte hela eftermiddagen, han var trött, ledsen och ville inte ens äta vilket absolut kändes konstigt. Jag låg med honom på bröstet hela eftermiddagen och grubblade lite på om jag hade ätit något som gett honom magknip men kunde inte komma på något särskilt alls. När kvällen kom, hade jag ingen möjlighet att få till någon middag innan Jonas kom hem för Otto kunde inte ligga själv alls. Jag fick honom till slut att äta lite men så började han kräkas istället. Inga normala efter-maten-kräkisar utan riktigt ordentligt på ett väldigt obehagligt sätt. Jag tog tempen som visade runt 38 och bestämde mig för att ringa 1177. Det var nästan en timmes kötid så när Jonas kom hem sa vi bara att vi struntar i det och åker in till akuten istället. Det är svårt att sätta fingret på vad det var som kändes så olustigt men en magkänsla sa bara att vi behövde hjälp. Otto var påverkad, även om det är svårt att bedöma ett så litet barn, och han ryckte konstigt i armarna så fort han hörde ett högt ljud, även om det var hans egna gnäll eller skrik. Så vi släppte allt och åkte så fort min mamma kom över för att passa syskonen.

På akuten fick vi hjälp ganska snabbt, och sköterskorna reagerade på att han var snabbandad. Febern hade stigit till 38,6 och när barnläkaren varit där bestämde hon att vi skulle bli kvar. Jag var inte beredd på det även om det kändes skönt för jag hade inte velat åka hem i det läget. Så vi fick gå upp till barnavdelningen där vi fick ett rum och fick träffa kvällens sköterskor som tog emot oss på ett varmt och tryggt sätt. Vi gick direkt och tog lite prover och det är lite av en dimma för mig kan jag känna nu. Svårt att förstå att vi skulle läggas in, att något var fel med vår lilla treveckorsbebis och att vi inte visste något alls egentligen. Jag var rädd, men än så länge visste vi som sagt inget, det kunde vara ett virus eller en infektion, så jag höll mig ovanför ytan. Vi bestämde att Jonas skulle åka hem för att det inte skulle bli så konstigt för barnen hemma, fast egentligen hade jag nog också behövt honom här men jag stålsatte mig och tänkte på barnen helt enkelt. Otto kopplades upp till övervakning dygnet runt och hela natten kollades han varje timme med olika kontroller för att se så att läget var stabilt med honom. Jag tror inte att jag såg då hur illa däran han var.

Nästa morgon väcktes vi klockan 06 för att gå och börja ta en massa, massa olika prover och sätta en infart i lilla handen. Han skrek massor emellanåt men orkade liksom inte sedan utan somnade emellan. Många rör fylldes med blod och till slut fick en skicklig sköterska dit infarten i hans sönderstuckna hand. Ett virusprov från hans näsa togs också även om det mesta talade för en infektion eftersom han inte var minsta förkyld. Någon timme senare fick vi ett svar från proverna, CRP var förhöjt vilket ju tyder på infektion, men mer än så visste vi inte. Direkt sattes det in antibiotika vilket verkar vara rutin när det gäller okänd infektion på små bebisar. Kring lunch kom de och sa att läkarna ville göra ryggmärgsprov också, bara för att utesluta hjärnhinneinflammation. Så det gjordes och Otto sov sig igenom det vilket jag i efterhand förstår att det inte alls är normalt för ett friskt barn. Sedan var det bara att vänta. Jonas kom ett par timmar men åkte sedan hem vid middagstid. Och därefter kom ett gäng läkare in på vårt rum och gav mig beskedet att Otto hade fått hjärnhinneinflammation. Första känslan var lättnad, för när läkaren pratade om vita blodkroppar i ryggmärgsvätskan gick mina tankar till cancer, men läkaren var väldigt tydlig med att hjärnhinneinflammation är en mycket allvarlig sjukdom som ingen kan överleva utan behandling och att jag måste meddela Jonas om det så att han också skulle vara införstådd i hur allvarligt läget var. Jag tror att jag blev chockad för sedan minns jag inte så mycket mer utan blev lämnad ensam och ringde Jonas som fick komma hit så fort han kunde. Sedan sattes genast två till sorters antibiotika in, för att vi ännu inte visste vilken sorts bakterie som spridit sig i Ottos blod och vidare upp i hjärnan, vilket vi skulle få svar på inom några dagar.

De efterföljande dagarna var väldigt tuffa. Otto hade feber, var inte så sugen på att amma, hade ont, sov mest och låg och gnydde i sömnen. Det är hemskt att se sin lilla nyfödda bebis i det skicket, och dagarna innan vi kunde se att det hade vänt vågade vi inte tro något alls. Det har varit täta kontroller dygnet runt, mediciner på olika tider och minimalt med sömn. Vi fick svar på odlingen också, och fick veta att det var en tarmbakterie, en alldeles vanlig sådan som alla människor har och som behövs men som ska vara just där den SKA vara, som hade råkat krypa igenom tarmväggen och tagit sig ut i blodet och gjort honom sjuk. Obehagligt som bara den! Men att få det svaret gjorde att vi kunde ta bort tre olika mediciner och fortsätta med en enda som var den rätta mot den bakterien. Och efter tre-fyra dagars behandling kunde vi verkligen se förbättring! Febern började gå ner, han verkade inte ha ont längre, kunde äta utan att kräkas, hade längre vakenstunder och började le mot oss igen som han hade gjort innan han blev sjuk. Det går inte att beskriva lättnaden! Vi skulle få ha honom kvar hos oss, han skulle inte försvinna!

Nu är vi på dag 9 av antibiotikabehandlingen och det ska bli 21 dagar totalt. LÅNG behandling med andra ord och vi behöver vara inskrivna på sjukhuset hela tiden eftersom han får medicinen rakt in i blodet tre gånger per dygn. Men från och med igår får vi permission mellan medicineringarna och det gör ju stor skillnad, vi kan åka hem och ha det bra med barnen däremellan. Att vara ifrån de stora barnen är också en del av det hela som varit så kämpig för mig. Jag har känt att jag kommer slitas itu och dö av dåligt samvete för att jag inte kan vara hos dem också. Särskilt Hedda som påverkats mest av den här konstiga vardagen, jag orkar knappt tänka på det längre för jag får ångest av att fundera på hur hon känner och om det kommer sätta spår i henne 💔 Men jag försöker att fokusera framåt, vi har inte kunnat göra något annorlunda helt enkelt och har kämpat för att göra det så bra som möjligt för storasyskonen, med stor hjälp från mina föräldrar som, precis som alltid, är ovärderliga att ha nära!

Nu behöver jag avsluta det här inlägget känner jag, det blev så HIMLA långt.”

Och såhär efter ett år måste jag tillägga extra tydligt att vi blev oerhört väl omhändertagna på sjukhuset och vår vistelse där efter att Otto blev bättre var ganska mysig ändå. Vi fick tid att vara tillsammans bara han och jag, och skapa ett väldigt fint band till varandra, om man ska se det positiva i det 🧡

Gillar

Otto ett år!

Nu har Otto fyllt ett år! Förra veckan, den 10 februari, hade han sin första födelsedag och vi firade som ni ser med första tårtan! 🥳 En liten bananmuffins utan socker i, med jordgubbe och grädde på 😊 Mumsigt tyckte Otto, så jag hann knappt få någon bild innan den var borta 😂

Ett år alltså! Blev lite nostalgisk och gladledsen kring ettårsdagen, det är ju så lätt att tänka tillbaka vad man gjorde just då för ett år sedan! Otto föddes ju på morgonen, han bröt trenden att komma på kvällen och jag behövde med andra ord vakna mitt i natten av värkar, något som kändes väldigt ovant för mig 😅 Det var en snabb och bra förlossning men den var intensiv och mest smärtsam av alla tre. Vi fick inte epiduralen att funka och det är nog anledningen till att jag var mycket mer smärtpåverkad den här gången! Men trots allt har jag en fin upplevelse av den och det känns som ett bra avslut på det här med barnafödandet! Det är häftigt och rent av roligt tycker jag, men det känns bra att vara klar med det också, med tanke på risker och så. Jag har klarat mig så bra undan de här tre gångerna, aldrig fått minsta skada, komplikation eller liknande! Vill gärna att det förbli så 😊

Så, ett år som sagt. Otto är väldigt framåt, pigg, nyfiken och aktiv! Började gå några steg i taget strax innan tio månader och sedan lite mer på riktigt vid elva månader. Klättrar på allt, och tar sig upp på allt också. Våra köksstolar ligger ner jämt nu för tiden för annars har vi Otto på bordet hela tiden 🤦🏼‍♀️ Han är en riktigt röjare som bara kör, har aldrig tid att sitta stilla.

Jag tycker att han pratar en hel del också! Har ett visst ordförråd redan nu märker jag, t ex mamma, pappa, Viggo, Hedda, mormor och morfar (han kallar dem båda för Puppe 😄), mat, titta, mer, äpple, banan, macka, lampa. Det roligaste i den här åldern är ju hur de går från att vara bebisar som inte förstå så mycket av det man säger, till små barn som plötsligt börjar fatta och ge viss respons på det man säger 😍 Han är medvetet busig och lite skojig sådär, brukar låtsasramla eftersom han vet att syskonen skrattar då. Han kan också vara väldigt snäll och omtänksam om något av syskonen är ledsen. Kommer och lägger handen på, vill titta hur läget är.

Men senaste tiden har han också utvecklat ett himla humör 😅 Blir raaaasande om han blir fråntagen något, eller om man inte gör riktigt som han vill (t ex öppnar grinden så han kan gå upp själv i trappan 🥲). Antar att han fått nån ny uppenbarelse när det gäller att bestämma själv! Men mestadels är han på väldigt gott humör och det är lättsamt och kul att ha med honom på saker! Något vi inte gjort så mycket förstås i och med att han föddes precis innan corona bröt ut.

Det känns ju alltid så märkligt att det BARA gått ett år, att han ju är så självklar i familjen på så kort tid. Det är verkligen så! Vi har haft ett så roligt och fint första år med Otto hela familjen, och jag är säker på att kommande år nästan blir ännu bättre! 😍

Gillar

Otto elva månader

Elva månader med Otto! En månad tills han är ett år och hjälp vad fort det gått. Särskilt nu på slutet! Här kommer en liten uppdatering om vår snart-ettåring!


Ganska precis vid elvamånadersdagen började han gå helt och hållet! Strax innan han blev tio månader började han gå lite då och då, men har föredragit att krypa för att det går snabbt 😄 Men nu stapplar han omkring ganska obehindrat här hemma! Kan vrida sig, vända om, svänga, sätta sig. Ställa sig och försöker sig på att springa ibland vilket brukar gå sisådär 😅 Han är väldigt dansig av sig, så fort han hör musik (kan vara allt ifrån Babblarna till att Hedda tutar i sin blockflöjt) dansar han och klappar händerna.

Han har börjat förstå många ord nu sista tiden också. Hans eget favoritord är MAT. Maaaaat, mmmm, gott, säger han 😄 Det kan han säga i sömnen ibland till och med. Annars är det mycket titta, pappa, mamma, lampa. Det gamla vanliga 😁

Det blir inte mycket tid för mys med den här personen, han har liksom inte tid? Det är väldigt mysigt när han är nyvaken på dagarna för då hinner man gosa lite!! Han sover just nu helt okej, inte sällan 19-07 vilket man får vara himla nöjd med! Men i perioder är det förstås sämre. Vi ammar än också, nattetid alltså. Har inte haft ork att avsluta och det ÄR ju väldigt mysigt på många sätt. Vår lilla grej ihop! Min sista bebis!!

Sen håller han på och donar mycket just nu. Lägger saker på ställen, drar ut lådor, stänger, klättrar, kastar sig omkring i sängen, trycker på knappar på leksaker och ja, upptäcker det mesta med andra ord. Han är väldigt intresserad av alla teknikgrejer och sånt som låter.

Just nu är det väldigt kul, fortfarande oerhört intensivt med mycket passande (mycket är en underdrift kan jag känna, det är helt enormt mycket...), försök till att förhindra diverse katastrofer, och att förekomma en mycket snabb och klurig bebis som har stora planer i sitt lilla huvud. Men som sagt, det roliga väger ju verkligen upp!! Det kan kännas lite sorgligt ibland att han är just sista bebisen, men samtidigt är det så härligt! Han kommer väl alltid vara vår minsting, och kommer säkert ses som en bebis för en ganska lång tid framåt av både sina syskon och föräldrar 😅 Världens bästa lillebror verkligen, jag får inte nog av honom! 💛

Läs om Viggo 11 månader

Läs om Hedda 11 månader

Gillar