Jag är hemma

02:30 17 Augusti

Jag följer konturerna av skuggorna i taket, räknar lamporna som sitter på rad ovanför mig, en två tre fyra fem sex. För en timme sedan var vi bland massor av människor, i en dimma av rök och svettiga kroppar. Mitt där bland allt detta stod jag, i Danmark, med en kropp som värkte. Trots att jag var med några av mina favoritmänniskor på hela jorden så gjorde det ont i mig, hjärtat slog dubbla slag under blusen jag fick låna av min kompis och jag hade en klump i halsen som bara växte. Nu ligger jag här istället, i en säng i en lägenhet, det gör ont i mina ögon av sminkborttagning, mitt hår känns äckligt och jag har ont i kroppen. Jag har så jävla ont överallt.

11:00 18 Augusti

Jag vakar, slås av ångest. Varför mår jag så dåligt när jag har alla anledningar till att inte göra det. Jag är i en stad som är rolig och fin, umgås med personer som är ännu roligare och finare, borde må bra. Varför är jag så jävla ledsen för? Jag ska inte vara det.

15:00 18 Augusti

Jag sitter på tåget igen, i väskan har jag en torr macka, godis och en RedBull från 7Eleven. I halsen har jag fortfarande en klump, den verkar aldrig vilja försvinna. Jag känner värmen längs ryggraden och håret som lockar till sig av allt svett i pannan. Jag sprang till tåget, höll på att missa det. Men jag hann, och nu åker jag hem igen. Ska jag vara såhär ledsen kan jag lika gärna vara det hemma.

Det är svårt att förklara varför man ibland mår dåligt, varför man ibland mår helt otroligt dåligt. Det är svårt att ge en förklaring till varför man ibland börjar gråta hejdlöst och inte kan säga någonting utan att ansiktet några sekunder senare smakar salt. Jag köpte en ny mascara förra veckan, valde en vattenfast för att man vet ju aldrig när de där tårarna kommer. Och det går inte alltid att förklara, varför man är ledsen i en av de finaste städerna med de finaste av människor.

Det går inte heller att förklara tillräckligt hur fint det känns när folk bryr sig, hur bra det känns när någon håller om en, pillar i ens hår och låter en gråta mot axeln. Det går inte att förklara hur mycket det betyder när någon säger snälla saker och finns där, när någon kollar en djupt i ögonen och frågar hur man egentligen mår, när någon ringer en och bara pratar pratar pratar.

Jag vet inte vad som händer med mig, ibland är jag bara ledsen och så är det väl. Jag har nog tappat bort mig själv lite, bakom resor, pojkryggar och diffusa ord. Glömt lite vad jag själv vill och tycker om, mitt i en smet av känslor.

Jag är hemma från Köpenhamn, för några dagar sedan skrev jag att den resan nog kommer laga mig, den gjorde kanske det till viss del, men jag orkade bara inte, ibland blir det så. Nu ska jag åka och sätta mig på en balkong och skriva. Men först ska jag tvätta mitt smutsiga hår.

Gillar

Kommentarer

La Linda
La Linda,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229