The power of positive thinking..

Såg precis en video med högt respekterade kända människor som pratade om visualisering. Både hur svårt det kan kännas, men även hur enkelt det egentligen är. Connor McGregor, en av de största fighters vi någonsin haft på denna planeten, är ett exempel där visualisering SKAPAT hans dröm. Han har pratat, tjatat och "plågat" folk runtom sig om hur han en dag kommer stå som champ. Ingen trodde på honom och tyckte han skulle vara tyst och göra jobbet istället. Det ingen såg var att han jobbade som FAN bakom kulisserna. Slitet på träningar, med sin kost och det mentala spelet. Det visade sig att han tjatade inte på folk - han tjatade på sig själv för att till slut tro det var möjligt. Han fick det att hända.

Jim Carrey är ett annat praktexempel. Han hade det tungt på 80-talet och början på 90-talet. Men där någonstans i sekelskiftet så bestämde han sig för att skriva en check till sig själv, på 10 miljoner dollar, och daterade den Thanksgiving 3 år senare.. Dagar innan Thanksgiving, 3 år senare, skrev han på ett kontrakt som gav honom en av huvudrollerna i "Dum & Dummare" - med en lön på 10 miljoner dollar.

Det är som Will Smith försökt säga till oss under hela sitt vuxna liv. Den dagen vi BESTÄMMER OSS för vem, vad och hur vi vill leva våra liv så väljer universum att ta ett steg tillbaka och ge dig det ultimatumet du behöver för att ta dig dit! Det gamla uttrycket "Du är vad du äter" (tror till och med det fanns något sjukt tv-program om det) skulle jag vilja ändra till "Du är vad du TÄNKER". För oavsett om du tror du kommer klara det, eller om du kommer misslyckas, så kommer du ha rätt! Det finns ingen, och då menar jag verkligen ingen, som klarat ta sig till en dröm utan att tro på att det är möjligt. Någonstans där, innerst inne, så måste du tro på att du är kapabel - annars är du inte där och du tar dig inte dit. Visst kan hjärnspökena grisa till det och låta jävligt högt många gånger, men så länge du har en tro någonstans inom dig att du kommer och vill lyckas, så är det dit du tar dig!


Så ge universum möjligheten att skapa det liv du önskar dig - speciellt du Tim Andersson! ;)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har många gånger i mitt liv fått höra att jag känner efter för mycket. Inte minst från mina föräldrar under mina yngre år. När jag tyckte någonting var jobbigt, tråkigt eller omotiverande så kunde jag ofta välja att känna efter lite extra i kroppen vad det kunde finnas för anledning till att slippa göra det. Kan helt hålla med om deras grundidé om att vissa saker måste man göra oavsett om det är tråkigt eller inte. För att återkoppla till tidigare inlägget - "tvång är underskattat". Men att en högkänslig person får höra att denne är överkänslig, speciellt under en period då det med största sannolikhet också lider av depression, ångest och egentligen ställer frågan om livet är värt att leva, kan vara någonting av det värsta tänkbara medlet för att få personen att börja agera. Snarare pushar du längre in i hörnet när känslan av att vara fel ger personen än mindre ro i kroppen till att börja ta tag i saker.

Att hela tiden bli ifrågasatt om varför man inte göra annorlunda, varför man inte bara kan göra någonting rätt istället för att tycka synd om sig själv. När de orden kommer från någon man ser upp till, någon som egentligen behöver skapa trygghet, så kraschar man kanske allt som personen i fråga kan ha försökt bygga upp för att ta sig an livet igen. Jag vet om att ansvaret alltid ytterst är mitt, och människor i min omgivning inte ska påverka mitt eget mående. "Lycka kommer inifrån" blablabla. Deal! Men om jag ber om space, så är det inte för att slippa göra - det är för jag inte behöver råd eller tips just nu på vad jag kan göra bättre och hur jag ska göra det. Tack men nej tack. Gör inte din sanning till min.


En person som har det jobbigt vet om att hen har det jobbigt, utan att någon berättar för dem. Ibland behöver man pausa för att orka återuppta. Vissa gånger är pausen 2 minuter, vissa gånger 2 timmar men vissa gånger kan det till och med vara 2 veckor eller månader för en del. Stress är inte någonting som exklusivt förekommer med ett arbetsliv, utan finns även i den vanliga vardagen eller bristen på ett arbetsliv, som exempel.


Vill bara sluta ifrågasätta mig själv och mina val. Men det är sjukt svårt att bearbeta mig själv när det kommer precis lika mycket ifrågasättande utifrån, utanför mitt eget huvud, som bara fortsätter mata tanken på att vad jag gör är fel. Att ta till vara på min paus är fel. Vill bara orka vara människa i 60 år till, snälla ge mig lite tid för att inte ta kål på mig själv innan dess.

Likes

Comments

Just nu. Mitt i centrum. Lugnet. Tystnaden.

Söker. Letar. Känner mig fram. Försöker hitta någonting att greppa tag i, innan det blåser upp igen. Nästan kusligt att kolla runtom mig, allt känns orört utom just runtom mig. Kaos, uppslitna ledningar, sprickor i marken och fallna träd.

Vad hände? För några månader sedan så blomstrade min trädgård, jag kände solen bränna mot min hy, havets vågor talade till mig och jag upplevde hopp och optimism i mitt sinne. Jag kände mig orubblig.

Strax innan jag började känna oro, för det som kom till att bli en full blown tornado, så stod jag inför ett beslut. Ett beslut kring vad jag önskade in i mitt liv.

Länge har jag kämpat mellan ett balanserat ansvarstagande och att följa magkänslan, som ofta vill att någonting ska vara motiverande och roligt - vilket i sig inte är någonting fel på, men som några visa människor runtom mig brukar säga "Tvång är underskattat!". Med det sagt så ska man aldrig tvinga någon annan att göra någonting, men att tvinga sig själv att göra det omotiverande för att ge sig själv möjlighet att en dag välja det som du drömmer om är sjukt underskattat.

I all denna totala sinnesnärvaro och uppskattning till livet började jag se bortom det jag redan hade. "Hur kan det bli bättre än såhär?" är en frågeställning jag fått lära mig att använda. Problemet denna gången var att den var allt annat än förankrad i mig själv. Jag letade utanför, vilket i sig är ett stort tecken på otrygghet i mitt inre. Jag sökte efter det materiella - vilket är väldigt lätt att göra när man känner en brist på den inre, spirituella ("det oförklarliga"), friden.

Beslutet tog mig tillbaka till "ruta ett". När jag använder citattecken på just de orden vill jag mena att ruta ett aldrig är ruta ett längre. Vi är alltid erfarenhet rikare, vilket gör att vi istället börjar bygga från en helt ny grund. När man levlat upp så är det jäkligt svårt att levla ner igen. Ruta ett för mig denna gången var en känsla jag aldrig vill min värsta fiende att uppleva. Fullständig panik och stress i en ohållbar situation, där det inte finns något mer rätt val. Total kontrollförlust - med egentligen bara ett scenario som är hälsosamt. Att starta om. Trycka på reset, analysera och lära sig, sätta igång igen och göra det igen.

Misslyckande är någonting som många... korrigering, ALLA, någon gång varit rädd för i någon form av situation. Jag kan likt många andra sitta här och tycka det är absurd och vi måste våga utmana oss själva blablablabla.. You've heard it all!

Istället kommer jag säga - I GET IT! HELVETE vad rädd jag är, väldigt ofta. För även om man inte ska bry sig om vad andra tycker, så är vi människor flockdjur. Vi behöver varandra för att överleva, och framförallt för att känna oss levande. Så på något sätt måste vi följa flocken för att känna oss tillhöriga och accepterade. Vi har vissa sociala ramar man behöver passa in i, och vissa gånger gör det ont som fan. Men vissa gånger är det också så in i helvete skönt att bara få vara en i mängden - och slippa sticka ut.

Jag har predikat mycket kring personlig utveckling, hur det funkat för mig och hur viktigt det är att alla förstår att det både är oundvikligt och ett sätt för oss att överleva. Allt det är sant, men det största jag kan göra - snarare än skriva om allt jag gör och hur folk kanske borde göra - är att lyssna. Bara lyssna. That's it! Att finnas där och lyssna på någon, helt utan agenda att "fixa" någonting åt personen.

Till er jag försökt "tvinga in" i personlig utveckling och jobbiga frågeställningar som ni inte velat svara på - förlåt. Uppriktigt förlåt! Idag förstår jag hur jävla jobbig och enerverande jag har varit. Och TACK för flera av er fortfarande står kvar idag. För jag vet inte om jag själv stått ut med mig många gånger.

Jag har egentligen ingen aning om vad jag vill få ut av detta, men känt i flera dagar att jag behöver skriva av mig. Börja känna. Reflektera och trycka på reset. Jag känner mig så jävla redo att starta om igen nu, och att bygga från min nya grund, en grund jag byggt genom alla de erfarenheter jag har fram till idag. Där jag bara vill vara mig själv oavsett. Rädd och modig, ledsen och glad eller sårbar och stark - allt på samma gång.

Mest för att jag vill kunna stå kvar där när stormen slår till, och inte vara rädd för att allt runtom mig ska vara kaos när jag öppnar ögonen igen.

Tack

Likes

Comments