Jag tycker om dig men jag är sjuk och vill inte vara en börda, vad ska jag göra?

Jag flyr igen, för 99e gången hemifrån, jag klarade inte av pressen, luften, kemin i huset. Även om dom är nyktra nu. Historian sitter kvar i väggarna.

Så jag är självisk och flyr igen, flyr till någon jag vet tycker om mig, känns tryggare Då, när jag vet att man blir lite mer blind av kärlek. Utnyttjar jag Det?  Eller åker jag bara av ren trivsel?

Jag är så förvirrad mitt i all smärta och misär. Jag får lista ut vad mina handlingar betyder med tiden.

Fan...

PS: var försiktig med de människor du har omkring dig.

Mvh A

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vilket pissigt jävla helvete allt ska vara!
Kan inget dåligt bara stänga av?
Stäng fucking av!
Sluta!
Jag vill fucking inte mer!
Fatta!

Likes

Comments

Jag kände mig jätte stark förut, som om jag klarade vad som helst även om jag hade ångest.

Men nu... när mina föräldrar fått återfall på alkoholen och min bror är så instabil att han super ner sig och skär sig och ringer mig och gråter...

Jag känner mig så instabil och otrygg och osäker och hjälplös.

Jag kan inte hjälpa dom ur sina problem men jag känner att jag måste försöka...

Jag känner att jag måste sitta barnvakt åt min bror och mina föräldrar, bara vara i närheten och se till att dom inte gör något dumt.

ps: ta inte på dig för mycket ansvar, det kommer att sluka dig helt.

Mvh A

Likes

Comments

Jag känner mig starkare och mer självständig än någonsin!

Jag har ångest typ varje dag, smärtor i kroppen, skakningar, ökad puls, oroskänslor. 

Men jag kämpar igenom dagen som en bulldozer. skingrar allt runt omkring mig och bara går mot mitt mål.

Nu ska jag fan bli frisk så att jag kan börja med livet, tänker inte tyngas ner längre!

Ps: Du kan om du vill. Viljan måste vara starkare än smärtan.

Mvh A

Likes

Comments

Att vara Polyamorös är inte lätt... Iallafall om man vill ha och vara i ett förhållande.

Jag är polyamorös, kom på att jag var det när jag var runt 16 år men visste inte att det fanns ett ord för det fören jag var 19 år.

Att vara polyamorös betyder att man kan ha känslor för fler än 1 person i taget, man kan alltså vara kär eller älska mer än en person och värdera dom lika högt.

För att förtydliga så har jag aldrig varit otrogen även om jag levt i flera år i ett monogamt förhållande.

Jag har försökt och önskat att jag var "normal" alltså monogam. Men oavsett hur mycket jag än försöker så får jag starka känslor för fler än 1 person.

Jag har lärt mig att jag inte kan ändra på mig själv. Jag får helt enkelt hitta någon som är okej med att jag är poly, eller någon som också är det.

Men inte än... nu ska jag vara singel ett tag.

ps: Du duger som du är.

Mvh A.

Likes

Comments

Mitt hjärta är krossat.
Men jag fortsätter att gå.
Att stå stilla och inte göra något gör allt värre.
Inget får stoppa mig från att bli frisk.
Aldrig mer ruta ett.
Bara framåt.

Ps: Låt inte separation dra ner dig, lär dig av det och blicka framåt mot det ljusa.

Mvh A

Likes

Comments

Ibland känner jag mig som en galen person som försöker agera normalt, inte visa, inte gråta, inte få stirr, stanna inte fortsätt gå.

Jag vet att jag inte är galen, jag vet att jag är mentalt sjuk.

Jag är så rädd för att bli en börda på någon, att be om hjälp är svårt och jobbigt för att jag känner ändå att jag måste försöka spela normal kring mina vänner. Så rädd att dom ska sluta vara med mig, att dom till slut bara ska se sjukdomen och inte allt som finns under.

Ibland glömmer jag allt som finns under.

Jag blir förvirrad och tappar bort mig själv och vem jag är och vad jag vill.

ps: psykologer är bra, dom får ju iallafall betalt för att ta emot all börda och hjälpa till att få bort den.

Mvh A

Likes

Comments

Tack vare Fontänhuset och min far så kunde jag ta mig till gymmet och träna utan att känna mig ensam, osäker eller rädd för att få ångest, svimma eller ramla ihop!

Ett speciellt tack till en av mina vänner som visade mig att fontänhuset fanns!

Tack det här var till en stor hjälp!

Ps: Fontänhuset är en klubb för folk med psykisk ohälsa där handledare och medlemmar jobbar och går på aktiviteter tsm! Och massa annat!

Mvh A

Likes

Comments

Det är många gånger efter några tuffa dagar, veckor eller månader då jag tänker och förvånas över att jag fortfarande lever.

Det kommer en stund, en tid då jag andas ut och tänker "herregud jag är fortfarande kvar." "Jag lever, jag andas och jag ser!" "Jag ligger inte och blöder ut, jag är inte på sjukhuset, jag är inte döende, jag lever!"

Hur mycket ska jag behöva kämpa? Hur mycket klarar en människa av egentligen? Hur mycket trauman, ångest, panikattacker, sorg, ilska, lidande, smärta etc ska jag behöva ta? Ska jag behöva klara av?

Jag förvånar mig själv, att efter varenda gång jag sagt att jag inte orkar mer, och något mer har hänt, så står jag här. Eller ah, jag är visserligen sårad och ligger ner och är psykiskt instabil och skadad och trasig.  Men jag är kvar.

Varje vecka: tårar, ångest, smärta.

När ska allt lidande ta slut?

Ps: Du klarar av mer än du tror.

Mvh A

Likes

Comments