Kan man bli av med en ätstörning?

Det har nu gått ungefär ett år sen jag först märkte av min så kallade ätstörning. Den tidpunkten av mitt liv anade jag inte vad som var på gång eller vad min kropp höll på att utveckla, jag kunde minst sagt ana att jag var på väg att få en ätstörning. Jag ansåg mig själv aldrig vara sjuk, min ätstörning var istället som en trygghet för mig. Den tillät mig ha kontroll, styra min kropp, göra sådant jag tyckte om, eller det var iallafall det jag trodde. I själva verket kan jag nu i efterhand se att det ända ätstörningen gjorde mot mig och min kropp var att förstöra, den förstörde mitt psyke och min kropp.

Jag får väldigt ofta frågorna "Är du frisk nu?", "Hur lång tid tar en behandling?", "När kommer du bli frisk?". Dessa tre frågor är för mig frågor utan svar, Jag kan inte svara på när jag kommer att bli helt frisk igen, om jag ens kommer att bli det. Jag har kommit så himla långt på min behandling vilket jag verkligen är stolt över. Om jag jämför hur jag mådde för några månader sedan och hur mina värderingar var då jämfört med hur jag mår idag så tror jag knappast att det är samma person. Jag mår så himla mycket bättre nu, har en mycket positivare inställning till allt, mer energi i min kropp och dessutom ser jag friskare ut. Men, jag kan ändå inte kalla mig helt frisk..

Återfall är något man alltid kan drabbas av, återfall i form av ångest, kompensationstänk osv. Men det är naturligt i behandlingen, jag måste utmana min ätstörning rent psykiskt för att bli bättre, och det kommer att generera i vissa bakslag. Idag är jag dock duktigare på att hantera dessa bakslag och jag vet hur jag ska hantera mig själv och mina tankar när jag hamnar där.

Men jag har nu kommit till den punkten i behandlingen då jag själv måste ta det sista steget. jag har fått så oerhört bra och professionell hjälp ända fram hit, men nu måste jag själv våga ta det sista steget för att bli frisk. Och jag är inte där ännu. Jag önskar verkligen jag var det, jag vill inget hellre än att bli frisk och återgå till det liv jag levde för något år sedan, men jag är inte så stark i mig själv än. Min ätstörning är fortfarande en trygghet för mig och mitt kontrollbehov, och nu när jag har kommit så långt i min behandling är jag så rädd att falla tillbaka igen. Jag är rädd att jag inte kommer klara det där sista steget som jag måste göra på egen hand, och då att jag istället kommer att falla tillbaka till ruta 1 igen. Det är helt enkelt en rädsla blandat med osäkerhet. Jag tvivlar för mycket på mig själv.

Även fast jag inte riktigt är där än, även fast jag egentligen inte vet om man kan bli helt frisk från en ätstörning så kommer jag fortsätta att arbeta framåt. Jag vet ju hur jag mådde fysiskt och psykiskt när jag var frisk, och det är exakt så jag vill må nu idag också. Lika väl som ätstörningen har blivit som en liten trygghet hos mig så är det som ett jäkla monster inom mig också. Vissa dagar känns hopplösa, jag tappar tron på mig själv och hoppet om att någonsin bli frisk. Men att ge upp nu existerar inte. Jag är så tacksam över all hjälp som jag har fått från min fina familj, mina vänner, läkare och andra professionella personer, jag kan inte svika dom, och jag kan definitivt inte svika mig själv!

// Tilda.S

Gillar

Kommentarer

Lisa
Lisa,
Hej! Så himla bra och tänkvärt. Beundrar verkligen din styrka och att du skriver om detta. detta behövs pratas mer om för det är ett så viktigt ämne! Skulle du vilja skriva ett inlägg om hur du märkte av din ätstörning? Typ tecken, hur den yttrade sig, vad som "var din ätstörning". Alltså lite mer om själva ätstörningen och hur du sedan har fått jobba med den?

Skulle uppskatta ett sådant inlägg så mycket, kram!
tildasamuelsson
tildasamuelsson,
det kan jag absolut göra! kul atr höra att dessa inlägg är uppskattade, tycker också det pratas alldeles för lite om det här ämnet :/
nouw.com/tildasamuelsson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229