Sen jag började med Voxra mår jag överlag bättre, jag är piggare och lite gladare. Men allt ligger under ytan, jag känner av det och trycker undan det för jag vill inte känna det. Jag börjar känna mig enormt stressad över det. För jag vet att jag har en jäkla viljestyrka, kämparglöd och envishet. Det har jag alltid haft. Men jag vet också att en dag kommer det ta slut, om jag inte ser till att få någon behandling istället för bara medicin och samtalskontakt. Jag behöver mer än det. Och när all viljestyrka, kämparglöd och envishet tar slut, när jag inte orkar mer, då vet jag att jag kommer avsluta allt.
Jag känner ingen direkt sorg över det egentligen, jag vet bara att jag lever på lånad tid. Att jag aldrig kommer bli bra, att jag bara kommer bli sämre. Och jag nästan bara går och väntar på att den dagen ska komma. För att slippa känna alla smärtor i själen, slippa trycka undan allt det dåliga för att det inte ska synas osv. Den dagen kommer jag vara redo. Jag kommer den dagen få känna ett lugn och en frid. Men jag vet inte när den dagen kommer, det kan vara om ett par år, månader, veckor eller dagar. Det är nog den ovissheten som gör att jag är stressad hela tiden. Men samtidigt vill jag bli bra, som jag inte vill må bra. Ett förbannande velande hela tiden.
Men en dag, då kommer jag slippa allt..
