Det är alla hjärtans dag och vad passar bättre än att skriva om ensamhet?

Jag befinner mig i en stad med nästan en miljon invånare, ändå känner jag mig ensam. Stockholm har mycket jag önskar av en stad, men den saknar någon eller några att dela den med.

Jag värdesätter ensamhet otroligt högt, när jag får välja den själv. Den ofrivilliga ensamheten är extremt påfrestande och fruktansvärt sorglig. Jag ser inte mig själv som en ensam människa och det är skrämmande att erkänna för mig själv att ensamheten är så påtaglig just nu.

Jag har en underbar familj och fina vänner i min hemstad. Jag har vänner i Stockholm, men de vännerna har alla hitta kärleken, precis som dem där hemma. Alla mina vänner har hittat kärleken, utom jag.

Jag har drömt om kärlek och tvåsamhet sen jag var åtta år gammal och jag blev tillsammans med min första pojkvän. Ändå sitter jag här, snart 29 år gammal och ifrågasätter mig själv. Vad är det för fel på mig när jag är den enda som fortfarande lever ensam?

Den största frågan är däremot: Är kärlek och tvåsamhet det som krävs för att jag ska känna lycka i livet?

Likes

Comments