Varför?

Hur många gånger har man inte ställt sig själv den frågan?

Dock verkar det ju som att man aldrig riktigt får ett svar, utan istället hör man bara ett tomt eko i sitt huvud. Men en gång i tiden kunde jag få ett svar när jag ställde en sådan fråga. Även om jag aldrig ville tro på det som sades utan bara suckade irriterat över svaren min mamma gav mig, så var det iallafall ett svar. Jag fick iallafall ett svar, ett perspektiv och en bekräftelse. Trots att jag inte gillade svaret, så var det iallafall ett svar på min fråga och någon jag kunde vända mig till.

Detta är nog ett av de få problem jag stött på sedan min flytt. Däremot vet jag att jag måste växa upp tidigare än de flesta andra femtonåringar. Men även om det är en hel del ansvar så är det även en massa situationer som jag själv måste lösa, där jag ibland kan känna mig väldigt ensam. Som tidigare nämnt måste jag växa upp fortare och det är ingen annan i min omgivning (just nu) som måste det, så vart ska jag be om hjälp?

Även om jag för det mesta är glad nu för tiden så kommer dessa stunder där jag måste ställa mig frågan, varför?

Jag har inte längre min mamma som jag kan fråga om råd hela tiden och alla andra verkar ibland så upptagna med sitt. Ingen kommer frivilligt vilja vara någon mammaroll till mig. Jag har min mamma, men ibland är avståndet svårt att handskas med när man vill be om hjälp.

Även om det var ett aktivt val att flytta så var det inte mitt fel. Jag valde inte att bli mobbad utan det var något andra valde åt mig.

Men de går kvar på samma skola! De går kvar i samma klass, de bor med sina föräldrar och har någon att be om råd. Medan jag fick flytta, byta skola och splittras från min mamma i fjorton års ålder.

Ibland drömmer jag mig bort till tiden då jag kom hem från skolan till varm mat som låg och väntade vid bordet, slippa tvätta kläder och någon som tjatar att jag ska städa rummet. Men måste i stunden komma på mig själv i att ingen lagad måltid i världen är värd den smärta och utsatthet som en dag till i den skolan hade givit mig!

Det är så jag får tillbaka min styrka att torka tårarna och på egen hand lura ut ett sätt att hjälpa mig själv, även om det vissa gånger känns svårt och omöjligt.

  • 502 visningar

Gillar

Kommentarer