FÖRSTA SKOLDAGEN

Postad i: #DEAR DIARY...

"Vi kan inte tvinga barn att umgås med dig" - 2015

När sommarlovet kommer så brukar jag alltid känna en lättnad. Skolan är över och jag åker till Stockholm. Så har det varit sedan i sexan. Då känns det som att sommarlovet kommer vara hur länge som helst. Men precis som alltid så går sommarlovet hur snabbt som helst. Därför så fort juli smyger sig på så brukar ångesten komma lika så. Det är då jag brukar börja räkna ner dagarna tills att jag sitter där i skolanbänken igen. Det är då jag varken sover eller äter för allt jag kan tänka på är att jag snart måste sätta mig på tåget igen och jag förbereder mig på det värsta. I Stockholm känner jag mig som Margit. Där får jag vara mig själv och kan skratta och hitta på roliga saker. Medan i Bengtsfors kände jag mig mer som en utomjording. Det var som att jag inte ens var där. Jag brukade säga att jag kunde räkna på en hand hur många ord jag sa per dag. Det var hej till någon enstaka lärare som gick förbi och hejdå. Ibland kunde de fråga hur jag mådde och jag var lika snabb med ett påklistrat leende samtidigt som jag sa att "jag mår bra". För vad skulle de göra åt saken. De hade gjort det väldigt klart för mig att de inte ville ge mig någon hjälp. Kommer mycket väl ihåg när lärarna sa till mig att "vi kan inte tvinga barnen att umgås med dig Margit". Vet inte hur många gånger jag tänkt på den meningen och klankat ner på mig själv. För jag vet nu att man behöver inte tvinga folk att umgås med mig. Men det var som en bekräftelse att det var mig det var fel på och ingen annan. Jag fick helt enkelt skylla mig själv att ingen ville umgås med mig. Även om personalen på skolan hade svikit mig mer än självaste eleverna så var jag skulle jag själv säga ändå väldigt trevlig mot dem.

Jag hade inget emot skolan i sig. Jag gillar att prestera och sköter skolan. Men jag tålde verkligen inte det faktum att jag var så ensam. I Stockholm är jag aldrig ensam jag hade både vänner, djuren och min syster. Men i Bengtsfors så var det ingen mer än min familj och de åtta timmarna om dygnet jag fick spendera i skolan så var jag ensam. Det var ingen som umgicks med mig och jag spenderade många dagar med att sitta vid lärarnas bord i matsalen om jag nu ens gick dit.

Men nu var det annorlunda för det var inget tåg hem bokat eller en dag till på min gamla skola. Utan det var slut på det. För att jag bor inte där längre, nu väntade en helt ny skola som jag kunde få vara mig själv på.

"Jag hade redan förbestämt att jag inte skulle lita på en lärare någonsin igen!"

När jag och min syster skulle kolla på den nya skolan så kunde jag inte låta bli att bli chockad. Från min lilla skola i Bengtsfors där alla känner alla och jag var släkt med en stor del av eleverna. Så skulle jag nu börja på en skolan som låg i den största byggnaen jag sett. Min första tanke var "hur fan ska jag någonsin kunna hitta något här". När vi gick in och träffade mina klassföreståndare så tyckte jag de var trevliga men jag hade redan i förväg bestämt mig för att ha de på ett avstånd. Jag var otroligt skeptisk och sa knappt några ord den dagen. Den ena klassföreståndaren som även skulle bli min mentor var jag otroligt skeptisk mot. Hon såg så sträng ut och jag vågade knappt prata med henne. Jag litade inte på vuxna och jag hade redan förbestämt att jag inte skulle kunna lita på en enda lärare någonsin igen. Men där var jag något snabb med att döma i förväg.

"Jag var nervös så jag skakde på bussen dit. Men ändå kunde jag inte låta bli att le."

Jag kommer så väl första skoldagen. Antagligen eftersom att det var bara några veckor sedan. Men fy vad jag var nervös. Jag skakade och vågade knappt prata med någon. När jag kom fram så tog min klassföreståndare med mig dit vi skulle stå och rektorn höll ett tal om terminen. Sedan hade de en powerpoint om reglerna och sedan gick vi till klassrummet. Den dagen gick rätt så bra. Även om det inte var precis som jag hade tänkt mig så kunde jag inte förvänta mig så mycket första dagen.

Jag behövde ialafall aldrig sätta min fot på den gamla skolan igen och det var lättnad nog.


Gillar

Kommentarer