" Att en lärare tog sig tid att lyssna var nog det konstigaste jag har varit med om"

Under mitt utvecklingsamtal så sa min nya klassföreståndare att hon var orolig för mig. Hon tyckte att jag höll på att missa det sociala och ville att jag skulle börja ta plats. Jag hade ju hört detta förr men ingen hade velat göra något åt det utan man bara lät det vara. Men detta var annorlunda. Hon sa att jag borde byta klass och det så fort som möjligt hon pratade även med mig en hel del och jag kände mig väldigt lättad när jag lämnade utvecklingsamtalet. Redan en timme efter att jag hade pratat med henne så ringer hon och säger att jag får byta klass redan dagen därpå. Jag som helt tappat tilliten till lärare började i stort sätt gråta. Eller ja jag gjorde det. Det var eftersom att jag för en gångs skull kände att någon lyssnade på mig. Istället för att motarbeta mina förslag så kände jag att vi samarbetade. Istället för att trycka ner mina känslor så uppmärksammade hon de och hittade en lösning som funkade för mig. Det hade nog aldrig hänt innan och jag var så chockad.

"Jag kände mig inte längre som en utomjording utan nu var jag precis som alla andra"

Samtidigt som jag sedan började i den nya klassen så lärde jag känna fler lärare och även elever. Nu förändrades något för jag var nämligen inte längre en statist i klassrummet. Utan nu var jag med, folk såg mig, pratade med mig och jag kände mig inte längre som en utomjording. Utan för en gångs skull så var jag precis som alla andra. Jag var där, jag fanns, jag tog plats och jag var inte ensam.

"Barn kan vara elaka små varelser men vuxna kan var så sjukt mycket värre."

Bara någon vecka efter att vi hade börjat så var det snack om utvecklingsamtal. Det var bland det värsta jag visste förr. Min gamla klassföreståndare brukade alltid prata om det faktum att jag var ensam och att jag borde börja socialisera mig mer. Men även om mobbningen inte var aktuell längre så visste hon mycket väl varför jag tagit sådant avstånd. Men man bara sopade det under mattan. Det fanns inte utan det var som en obesvarad fråga varför jag inte umgicks med de andra barnen. Som vanligt låg problemet hos mig såklart. Det var ju lättast så för om det är fler inblandade så måste man göra något åt saken vilket min skolan inte var något bra på. Det gjorde ont att sitta där och lyssna på hennes nonsens om att jag borde försöka sätta mig hos några schyssta typer. Hon var inte dum utan hon ville helt enkelt inte bara förstå att det var omöjligt för mig efter allt som hade hänt i sexan att gå fram dit. För det var som om allt spelades om i huvudet igen. Jag kunde inte prata med dessa människor jag kunde inte ens se de i ögonen längre. Men att sitta där och höra hennes tomma ord om att försöka hjälpa mig var nästan värre. För när det väl kom till att göra något så skulle jag bara få bli besviken igen. Det var 30min av mitt liv jag aldrig skulle få tillbaka igen och som jag aldrig fick ut något av.

"Jag vill kunna minnas min sista tid på högstadiet som något bra."

I åttan däremot så sa min mamma att jag skulle byta skola till en som ligger lite längre bort i en annan kommun. Jag var på iden och mamma började ringa. Rektorn på min gamla skolan menade att man inte bara kunde byta skola hur som helst. Han sa till och med till min mamma i telefon att han inte skulle hjälpa till. Mamma ringde till skolan som ville att jag skulle skriva ett brev om mig själv och varför jag skulle byta skola för att de sedan skulle kunna ta ett beslut. Vad som hände då var att rektorn helt plötsligt hämtade in mig när jag satt i korridoren. Han sa till mamma att vi inte skulle få någon hjälp. Men när han väl tog in mig i sitt rum sa han att han visst ville hjälpa till. Men att han själv inte tyckte det var någon ide. Eftersom att jag bara hade ungefär ett och ett halvt år kvar på den skolan. Sedan började han började prata om att de hade gjort det de kunde för att hjälpa mig. Men jag var inte ute efter någon slags hämnd utan allt jag ville var att få börja om och att den sista tiden jag hade kvar av högstadiet skulle vara något jag kunde minnas som något bra. För än så länge var det så långt ifrån det som det kunde bli. Varje dag på den skolan var ett helvete. Det inser jag nog nu.

Det jag vet är att efter mitt samtal med rektorn så postades brevet och skolan slutade höra av sig och jag fick gå klart åttan på denna skolan iaf. Mamma ringde och kollade då och då och de få gånger de ens svarade s�� hade de inte så mycket nytt att berätta.

"Jag hade fått nog av att vara en hjälplös liten grönsak som ingen tycker om"

Min klassföreståndare hade dock av någon anledning fått för sig att fösöka hjälpa mig. Eller aa när skolan fick reda på att jag tänkte byta så ville de helt plötsligt försöka hjälpa mig att skaffa vänner. Det lät så iaf i min ivrighet tog jag det mer positivt än negativt. Även om jag var tveksam så gav jag henne en liten chans igen. Hon ville att några tjejer i klassen som iaf var snälla skulle börja gå med mig till matsalen. Läraren ville gå och säga till de att börja ta med mig men jag vägrade det förslaget. Det lät så på tvingat och var det något jag inte ville göra så var det att folk skulle känna sig tvungna att umgås med mig. Jag hade fått nog av att vara någon hjälplös liten grönsak det sista jag ville var att man skulle umgås med mig för att "hon har ju inga vänner". Vilket var sant men jag ville ju ha vänner som tyckte om mig och inte bara var med mig för att de kände att de måste. Iaf så sa hon att hon skulle prata med den ena tjejen som umgåtts med mig tidigare. Hon lovade att lägga fram det lite mer som att de bara kunde fråga om jag ville följa med och äta. Jag gick med på det och dagen därpå hände något helt annat,

"Idag vet jag dock att jag förtjänar att ta plats"

Tjejen som hon skulle prata med mig skriver till mig på snapchat att vi ska mötas och prata. Sedan säger hon att hon absolut inte tänkt på att jag varit ensam och hon är så ledsen över det. Jag förstod absolut ingenting och inte förens jag får reda på att hon hade utvecklingsamtal samma dag som jag så förstår jag. När läraren då tar in mig för att prata med mig om hur det gått så berättar jag detta och att jag vet att det var hon. Hon menar att hon inte sagt så mycket och att hon bara nämde det. Men sedan fick jag reda på att hon hade sagt att jag inte har någon att umgås med, jag sitter ensam i matsalen och att jag börjat gå hem för att jag inte har någon att äta med. Detta var absolut inte det hon skulle säga och hon i stort sätt tvingade på dessa tjejerna att umgås med mig. Jag skämdes rätt så mycket just då och det jag försökte undvika att folk skulle tycka synd om mig och umgås med mig pga av det var precis det som hände. Men det slutade dock bra på ett sätt. Dock var jag så van vid att jag bara var i vägen att jag hade svårt att veta om de ville umgås med mig på riktigt eller om de bara kände sig tvugna.

"Vi kan inte tvinga barn att umgås med dig" - 2015

När sommarlovet kommer så brukar jag alltid känna en lättnad. Skolan är över och jag åker till Stockholm. Så har det varit sedan i sexan. Då känns det som att sommarlovet kommer vara hur länge som helst. Men precis som alltid så går sommarlovet hur snabbt som helst. Därför så fort juli smyger sig på så brukar ångesten komma lika så. Det är då jag brukar börja räkna ner dagarna tills att jag sitter där i skolanbänken igen. Det är då jag varken sover eller äter för allt jag kan tänka på är att jag snart måste sätta mig på tåget igen och jag förbereder mig på det värsta. I Stockholm känner jag mig som Margit. Där får jag vara mig själv och kan skratta och hitta på roliga saker. Medan i Bengtsfors kände jag mig mer som en utomjording. Det var som att jag inte ens var där. Jag brukade säga att jag kunde räkna på en hand hur många ord jag sa per dag. Det var hej till någon enstaka lärare som gick förbi och hejdå. Ibland kunde de fråga hur jag mådde och jag var lika snabb med ett påklistrat leende samtidigt som jag sa att "jag mår bra". För vad skulle de göra åt saken. De hade gjort det väldigt klart för mig att de inte ville ge mig någon hjälp. Kommer mycket väl ihåg när lärarna sa till mig att "vi kan inte tvinga barnen att umgås med dig Margit". Vet inte hur många gånger jag tänkt på den meningen och klankat ner på mig själv. För jag vet nu att man behöver inte tvinga folk att umgås med mig. Men det var som en bekräftelse att det var mig det var fel på och ingen annan. Jag fick helt enkelt skylla mig själv att ingen ville umgås med mig. Även om personalen på skolan hade svikit mig mer än självaste eleverna så var jag skulle jag själv säga ändå väldigt trevlig mot dem.

Jag hade inget emot skolan i sig. Jag gillar att prestera och sköter skolan. Men jag tålde verkligen inte det faktum att jag var så ensam. I Stockholm är jag aldrig ensam jag hade både vänner, djuren och min syster. Men i Bengtsfors så var det ingen mer än min familj och de åtta timmarna om dygnet jag fick spendera i skolan så var jag ensam. Det var ingen som umgicks med mig och jag spenderade många dagar med att sitta vid lärarnas bord i matsalen om jag nu ens gick dit.

Men nu var det annorlunda för det var inget tåg hem bokat eller en dag till på min gamla skola. Utan det var slut på det. För att jag bor inte där längre, nu väntade en helt ny skola som jag kunde få vara mig själv på.

"Jag hade redan förbestämt att jag inte skulle lita på en lärare någonsin igen!"

När jag och min syster skulle kolla på den nya skolan så kunde jag inte låta bli att bli chockad. Från min lilla skola i Bengtsfors där alla känner alla och jag var släkt med en stor del av eleverna. Så skulle jag nu börja på en skolan som låg i den största byggnaen jag sett. Min första tanke var "hur fan ska jag någonsin kunna hitta något här". När vi gick in och träffade mina klassföreståndare så tyckte jag de var trevliga men jag hade redan i förväg bestämt mig för att ha de på ett avstånd. Jag var otroligt skeptisk och sa knappt några ord den dagen. Den ena klassföreståndaren som även skulle bli min mentor var jag otroligt skeptisk mot. Hon såg så sträng ut och jag vågade knappt prata med henne. Jag litade inte på vuxna och jag hade redan förbestämt att jag inte skulle kunna lita på en enda lärare någonsin igen. Men där var jag något snabb med att döma i förväg.

"Jag var nervös så jag skakde på bussen dit. Men ändå kunde jag inte låta bli att le."

Jag kommer så väl första skoldagen. Antagligen eftersom att det var bara några veckor sedan. Men fy vad jag var nervös. Jag skakade och vågade knappt prata med någon. När jag kom fram så tog min klassföreståndare med mig dit vi skulle stå och rektorn höll ett tal om terminen. Sedan hade de en powerpoint om reglerna och sedan gick vi till klassrummet. Den dagen gick rätt så bra. Även om det inte var precis som jag hade tänkt mig så kunde jag inte förvänta mig så mycket första dagen.

Jag behövde ialafall aldrig sätta min fot på den gamla skolan igen och det var lättnad nog.