Header

Att gå vid rullstolen är något vi har övat på sen dag ett. Det har varit jättesvårt då hon vill ha koll på mig. Jag har varit livrädd att köra på henne! Brukade knyta fast kopplet när jag var ute med andra hundar. Men med min lilla valp känns det bättre att hålla i handen då hon är så mattig. Jag är så stolt över oss!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jackan passar inte skjortan alls, men idag insåg jag att jag inte har en en svart förutom skinnjackan. Det får bli nästa köp!

Likes

Comments

​Idag var jag på jobbet för första gången på typ tre månader. Det kändes helt okej. Jag kommer att komma in i rutinerna och då blir allt lättare. Mina kollegor kom tillbaka från julledigheten igår, så det är ganska lugnt. Men i år det valår så det lär bli fullt fart. Stress på jobbet behöver jag för att känna att jag gjort en bra insats, så jag är taggad på val.

Efter jobbet var jag på en modellplåtning för Skolvalet. Det gick jättebra! 

Likes

Comments

Idag var Älva på provdag på dagis och det gick jättebra. Jag är så stolt! Så imorgon börjar livet igen. Jag ska börja jobba på kontoret igen. Sist jag var där fick jag en brutal panikångestattack och har jobbat hemifrån efter det. Jag är sjukt nervös samtidigt som att det ska bli så skönt att komma ut.

Likes

Comments

​Gott nytt år allihop! 

​Hade ni en bra nyårsafton? Min var jättebra! Jag och Björn åt först middag med hans mamma och mormor. Min älskade svärmor hade gjort så fint och underbar mat. De åt oxfilé men då jag har svårt att äta det, på grund av att jag lätt säter i halsen så fick jag en jättegod kycklinggryta. Jag blir så rörd när hon lagar mat med så mycket omtanke.  Hela hon är så varm! 

Efter middagen åkte vi till mig och våra kompisar kom över. Det blev så lyckat!

Likes

Comments

Förlåt för sjukt dålig uppdatering! Förra veckan var hektisk inför jul. Jag och Älva var på ett hunddagis som ligger typ tio minuter ifrån oss. Det var jättefint! De har olika avdelningar vilket jag tycker är så gullig, precis som en förskola. På hennes avdelning går bara småhundar och de har en helt egen rastgård. Den åttonde ska hon dit på en provdag. Om allt går bra börjar hon därefter.

Att ha henne på dagis kommer att innebära en frihet för mig. Jag har fått förlängt på förbundet under hela 2018. Det känns helt underbart - ekonomisk trygghet och en sysselsättning ett år till! Så jag ska börja på kontoret igen och det känns så skönt samtidigt som det är nervöst. Sist som jag var på kontoret så fick jag en grov panikångest attack. Men jag vet att jag kommer må mycket bättre av att komma ut i livet igen. Jag älskar Älva över det mesta. Men jag har varit så isolerad då hon behöver mig dygnet runt. Jag tror inte att jag riktigt visste vad jag gav mig in på när jag fick henne. Men hon är mitt allt och jag vet att vi kommer fixa allt ihop.

Likes

Comments

Förlåt för seg uppdatering men helgen har varit fullspäckad och strul med WIFI. I lördags spelades det sista avsnittet av Idag om ett år in. Det var i studion med publik där även Björn, pappa och min lillebror satt. Mina kläder glömde jag även hemma vilket var jobbigt. Ni vet ju att mina kläder är mitt allt. Så, jag är inte helnöjd med min insats men det är de andra. Så det blir nog bra ändå. Älva var även med så man kände sig lite som en kändis, haha.

Resten av helgen har min Instagram varit i fokus. Jag har ökat med ca 700 följare sen i fredags vilket är helt stört! Så samarbeten rullar in vilket betyder massor av paket, yey! 2018 hoppas jag att kunna ha min blogg och Insta som ett riktigt deltidsjobb. Arbetsmarknaden är ju inte till för mig. Så jag får skapa ett eget jobb som även är väldigt kul!

Likes

Comments

Jag håller på att se över mina blogginlägg till min bloggbok. Jag hittade detta om mobbningen och utfrysningen som pågick i högstadiet. Det gör ont i mig att detta var min vardag i så många år. Därför vill jag återvinna inlägget. Skolorna måste ta sitt ansvar.

Vi tonåringar i dagens samhälle är både de starkaste och fegaste enligt mig. Vi får ta så jävla mycket skit som inte vi förtjänar och jag förstår inte hur vi pallar med så mycket. Sen har vi de fega, de som jämt och ständigt måste kränka ner på andra för att de själva tror att det gör de coolare, jag förstår inte!

Mobbning är det värsta som finns, speciellt nätmobbning. Jag tycker att det är så sjukt fegt att sitta bakom en dator eller mobil och hitta saker att mobba folk för, saker som de aldrig skulle säga IRL. Mobbare hitta alltid saker som man kan kränka en för. På visa internetsidor som ask.fm kan man vara helt anonym och det är så sjukt omoget att inte skriva sitt namn och stå för det man säger. Idiotiskt.

Jag har inte jämt varit lika stark och självsäker. Ända tills jag fyllde fjorton såg jag mig själv som ett missfoster, ett fult och meniglöst missfoster. Inget med mig var bra, även om alla sa tvärtom. Jag var för smal, hade fult hår och allt var bara allmänt dåligt med mig själv, och mitt handikapp gjorde inte saken bättre. Den åttonde mars 2010, precis efter sportlovet, började jag i en ny skola, i en ny klass där eleverna var helt ovana med handikappade. Eftersom att jag inte hann gå klart hela sjuan i den gamla skolan så fick jag börja i sexan igår, men det spelade inte så stor roll för jag hade äntligen bytt skola. Sexan och sjuan var så himla bra, trivdes med klassen så otroligt mycket, men i åttan började kaoset. Då jag var extremt mobbad via internet av nästan alla killar i min klass plus några andra killar utanför klassen. Vad jag än skrev på Facebook skulle de kommentera något. Jävla CP, rtard, tönt, mongo och så vidare var en del av min vardag, på ett negativt sätt för det var inte så att de skojade som vänner kan göra ibland. En kväll ringde de mig på Skype och sa massa elaka saker till exempel ''Du skriver såååååååå långsamt'', ''***** gillar dig, han älskar ditt dregel'' och massa annat som jag inte vill ta upp här. Det var en sak att läsa deras elaka kommentarer då jag hade styrka nog att stå på mig, men att höra det elaka orden tog kol på mig. Jag blev sjukt ledsen och sårad, speciellt av en av de som jag hade varit jättenära med sen i sexan. Jag visste inte vad jag hade gjort för att förtjäna det. När det hade hållit på i ett halvår visade jag allt vad de hade skrivit för min mentor och vi tog ett snack med de, det hjälpte.

Under den tiden kunde det även förekomma att en kille mobbade mig i skolan också. Matten var värst då han kunde ta min joystick till datorn, skriva elaka saker på min dator till lärare som det skulle anses vara jag som hade skrivit det och så vidare. Det var så jobbigt.

När den tydligen mobbingen hade blivit bättre men då kom den tysta mobbingen, det vill säga utfrysningen. Att vara utfryst är det värsta som jag har varit med om. Ibland kunde jag sitta i koridoren så kommer någon och knappt kollar på mig, var helt onsynlig tydligen, och det gjorde så himla ont ska ni veta.

När det var 48 dagar kvar på nian och utfrysningen hade äntligen slutat, men såklart skulle jag inte få må bra. Några av mina klasskompisar skickar jämt skir till mig på ask.fm, de har sagt att de går i klassen men jag vet inte vilka de är eftersom att de är anonyma. Visst, man väljer att skaffa ask men INGEN är värd att få skit.

Så hur klarade jag allt det här? Bröt jag aldrig ihop? Citatet ”What dosen’ t kill you make you stronger” är ett klockrent svar. Har man fått höra så mycket negativt om sig själv i livet så blir man van. Visst, ibland kändes det riktigt tufft, ibland strömmade bara tårarna ut. Men jag försökte lägga min tid på min underbara familj och mina fina vänner som älskar mig precis som jag är och på mina söta bloggläsare som stöttar mig i det jag gör istället på att vara ledsen på grund av haters.

So guys, kom ihåg att ni är bra precis som ni är. Ingen har rätt att säga tvärt om och våga stå på er!

Likes

Comments