How, I feel myself grow colder
Why, I feel myself grow older
Oh, I wish that in the end
Death will greet me as a friend
I wish he will treat me well






He; could set rain into fire
I; have nothing to desire
Oh, won't you unfold me
For, I remember you told me
Won't you show me the way it used to be




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag minns för ett rätt så bra tag sen, när jag och en fin vän pratade om ren lycka. Om att känna glädje. Må riktigt bra. Skratta varje dag, helst flera gånger om dagen. Någonstans i snicksnacket om livet så fick jag en otrolig reality check - jag kunde inte minnas senast jag skrattade med hjärtat. Och den insikten var så oerhört sorglig. Jag som alltid haft nära till skratt (men samtidigt gråten, HSP you know hehe) kunde helt plötsligt inte minnas senast min mage värkte på grund av ett skrattanfall. Jag sa detta till min vän, och precis som jag kunde inte hon minnas senast hon skrattade sådär hjärtligt. Vi kom fram till, att kanske är det så när man håller på att bli vuxen? Att det där pinsamma (nästan fjortisaktiga?) hysteriska skrattet man hade i första ring klingar av ju äldre man blir. Det kanske är något som hör barndomen till? Något som glöms bort när en tvingas växa upp och möta allt det där jobbiga. En ryslig insikt. Jag ville liksom inte acceptera det resonemanget.

Och hörrni! Tur var väl det! Ungefär ett år efter det här samtalet skrattar jag i princip varje dag, jag skrattar tills magen värker, ansiktet blir tomatrött och tårarna sprutar. Aldrigaldrigaldrig har jag skrattat så mycket som jag gör idag, och aldrig har jag ju varit så gammal som jag är idag. Ålder och äkta skratt har inget med varandra att göra - skratt är inget man växer ifrån. Det hela handlade helt enkelt om att jag inte mådde helt bra under det där året. Det var bara så svårt för mig att upptäcka att allt nog inte var helt okej. Tänkte väl, att man får vänja sig eller så. MEN. Nu. Nu! Jag är äntligen på väg. På väg mot allt det där göttiga. Såhär ska man banne mig må. Det känns verkligen som att luften bor i mina steg. Jag är så taggad och pepp på livet, ni anar inte! Oavsett vad så ordnar sig saker och ting. Jag bara vet det. Äkta skratt är den renaste lyckan, och den känner jag. Äntligen på väg.

​Älskade, fina människor

Likes

Comments

Länge har jag känt att det är något fel på mig. Att jag är svag och skör. Kanske skörare än andra? Att jag likt en ömtålig vas krackelerar vid minsta stöt.
Saken är den att jag aldrig kan hålla uppe en fasad som döljer mina känslor. Det är förmodligen något som har utvecklats på senare år då jag frenetiskt har predikat för andra hur viktigt det är att låta sig själv känna. Som ett svar på detta har jag själv varit den som har lett tåget, stått längst fram och skanderat mina slagord om fria känslor. För det är okej att känna, visst är det?
Men att känna för mycket? Att absorbera sinnesstämningar som finns i ett rum, att se en reklam på tv och fullständigt bryta ihop eller att bry sig om någon annans känslor mer än sina egna. Att ha så fruktansvärt svårt att släppa en människa för, allt han känner gör så ont i mig. Det är som att det är mina känslor liksom. Jag har väldigt svårt att ta distans till andra människors mående och kännande. Har alltid haft. Otaliga gånger har föräldrar, syskon, vänner sagt åt mig att, "du borde tuffa till dig", "gräv inte ner dig så mycket" eller helt sonika ställt frågan "varför är du så känslig?".

För några månader sedan stötte jag på en artikel som handlade om HSP - Highly Sensitive Person. I artikeln togs det upp att HSP är ett karaktärsdrag som innebär att personen ifråga är känsligare för vissa faktorer och intryck än genomsnittet. Efter ytterligare research fann jag denna beskrivning på HSPsverige.se: "
Känsliga personer är ofta mer medvetna om subtila nyansskillnader och detaljer, vilket främst beror på att deras hjärnor bearbetar informationen annorlunda och reflekterar över den på ett djupare plan. Inte sällan leder det till att man som känslig individ känner sig överväldigad, överbelastad, av intryck. Man blir helt enkelt lättare överstimulerad när saker och ting blir för intensivt, komplext eller kaotiskt under en tid". Och jag kunde inte känna mig mer träffad.

Allt som jag tidigare har känt förvirring omkring, alla blossande känslor som jag har blivit irriterad på mig själv för, alla de gånger jag har känt för mycket, reagerat för starkt eller de dagar då jag bara är otroligt skör. Allt detta fick helt plötsligt en förklaring. Det är inte fel på mig hörrni, det är det faktiskt inte! Jag är bara en HSP.

​​Medvetenheten har gett mig själv större självförtroende och förståelse om varför jag reagerar och beter mig som jag gör. Att det inte är konstigt att jag ibland blir otroligt utmattad efter att jag vistats i en, för en högkänslig person, överstimulerande miljö. Eller att det är fullt förståeligt varför jag kan bli så oerhört lycklig av den allra minsta händelsen - för det är vad som är så fint med att vara en HSP! De små vardagstingen kan förändra allt. Häromdagen fick jag till exempel ett mindre euforirus av att busschauffören stannade för mig trots att det var röd gubbe. Musik, konst, böcker och vackra bilder påverkar mig på ett djupare plan. En stor anledning till att jag spelar musik är detta. Jag får liksom ro i själen. Få saker får mig att känna mig så levande som att musicera.

Just nu läser jag en otroligt spännande bok om just HSP, eller starksköra (som Hägglund och Dahlin, författarna till boken "Drunkna inte i dina känslor" valt att kalla oss). Boken informerar om sköra men ändå starka personer samtidigt som den tipsar om hur vi ska hålla oss flytande. Rekommenderar denna bok till alla! Inte en sida går utan att jag får ännu en insikt om mig själv.

Livet som högkänslig innebär många toppar och dalar, men tro mig - jag skulle aldrig vilja byta bort den egenskapen! Det är så otroligt vackert härifrån bergstoppen.

​En låt som får mig att känna allt och ingenting, självklart på samma gång. 


Likes

Comments