Lite funderingar

Det slog mig för en dag sedan att jag och J har om två månader varit ihop i 9 år, snart 10!!!

Herre gud vad mycket vi har gått igenom tillsammans, säkert mer än dom flesta (menar då skit som hänt)

Vi har hållit ihop genom, några dödsfall , allvarliga sjukdomar, barn, familjebråk, lång sjukhusvistelse (som gjorde oss båda knäppa) och en hel den bråk.

Nu säger jag ju inte att ingen mer har gått igenom tragiska saker eller hemska saker som vi och ändå är ihop idag, det finns det garanterat. Men jag kan bli positivt överraskad att vi fortfarande står här idag och fortfarande är tillsammans.

Inget giftemål så långt ögat kan nå för oss då J inte tycker om sånt (tjaffs) jag däremot älskar sånt och är som ni vet är en obotlig romantiker. Men jag har accepterat det för jag älskar min"man" ändå.

Jag vet precis vart jag har honom och kan han utantill innan han ens hinner yttra sig om saker. Sånt tycker jag både är roligt och samtidigt bra. Vi känner verkligen varandra båda två och när Joel kom, vart det visserligen en chock och oväntad nyhet men eftersom vi båda är så pass trygga med varandra så kändes det ändå rätt (även om vi tvekade en aning)

Då hade vi varit tillsammans i nästan 8 år också. Nu vet jag att många inte hinner vara ihop länge innan dom skaffar barn. Nu kan det ju självklart gå bra ändå, men min fråga som jag hade ställt mig själv då är,, känner jag verkligen denna människa som jag ska ha barn med så väl trots att vi inte varit tillsammans 1 år ens kanske.

Speciellt om man är väldigt ung. Nu säger jag att det inte är fel att skaffa barn så pass tidigt, klart det kan funka, ,men det är ju så tidigt in på ett förhållande. Jag hade inte personligen inte skaffat så tidigt. Förlovning anser jag en annan sak om man gör det tidigt.

Det kanske låter konstigt men jag tycker det är ett lite mindre ansvar.

Håller man dessutom ihop längre så känns det som att vad som helst inte kan få oss att gå isär. Känns som att man tänker annorlunda nu och att man kan prata mer om det om något skulle hända.

Okej vad som helst skulle inte funkar (otrohet för mig är helt oacceptabelt) Har man problem, prata ut om det. Gå bakom ryggen på en annan människa är så otroligt fegt och man sjunker så mycket som en person. Där förlorar man mitt förtroende. Jag skulle aldrig lita på den människan igen.

Men annat små gnabb eller bråk kan man lösa genom att prata ut om det skulle inte få oss att gå isär iallafall.

Det är nyttigt att bråka med varandra emellanåt. Inte hela tiden ,då kanske det är ett stort problem som ligger hos en.


Vad tycker ni egentligen?, hur länge har ni varit ihop om ni lever tillsammans?

Gillar