Varför letar vi efter varandra i andra? 

Vad är det som gör att personer vet att de tillhör varandra men inte är redo att forma ett vi riktigt än? Vi vill inte erkänna det men ser vi tillbaka på alla famnar vi vilat våra huvuden i kan vi skymta den irriterande liknelsen. Sömen som väver sig genom varje kyss och beröring tills man inser att man broderat in sig i en labyrint av efterliknelser av någon man inte ser så tydligt, tror man. Allt för att intala sig om att man behöver lite mer tid, lite mer perspektiv, lite mer erfarenhet. Fjärilarna kommer och går i vågor och följer sömmarna som vävs slaviskt, men lika envist och uttråkat lämnar de en dag det nya boet för att hitta en annan efterliknelse. Av den vi väntar på.

Gillar

Kommentarer