Att lämna någon under Corona

Man vaknar upp och tittar av vana till sin höger. Sängen är stor och man är liten. Av vana har man dubbel uppsättning täcken och minst två kuddar. Sänghalvan till höger ligger tom och prydligt bäddad. Likgiltigt betraktar man taket innan man av ännu en dålig vana tittar i mobilen. Tänk att en så liten skärm blir ens eskapad från de fyra väggarna som utgör ens verklighet, i tron om att hitta en bedövande ögonbindel. Men så öppnar man Instagram och ser storys på hemmakontoren och samboskapen och kärleksförklaringarna. Och per automatik stänger man ned skärmen.

Apati.

Hellre ensam än osann. Hellre den här vardagen av automatikgenererat beteende tills man tillåter sig själv att känna efter, än att vara i en relation som lever på lånad tid. Hellre olycklig än att själviskt roffa åt sig någons tid man inte kan återlämna.

Det man inte är beredd på är när känslorna i bakhåll exploderar som ett skyfall över den bräckliga vardagen man byggt upp just där och då. När fasaden som varit byggd på luftslott väljer att inte spela med längre. Har man verkligen lämnat någon under Corona? Gråten som övertar kontrollen verkar ha en källa av oändlighet för det tar aldrig slut. Man hade det ju bra. Var det verkligen nödvändigt att påtvinga två personer (o)frivillig ensamhet?

Apatin blev bortjagad av upproriska känslor som vägrade ignoreras något mer. Har man verkligen valt att krossa någons hjärta under en pandemi och skjuta sitt eget på kuppen?

Isolering som nybliven singel är en mardröm vare sig man blivit lämnad eller har lämnat. Människan är ett flockdjur och trots att man vet att man gör sin plikt i en så orolig världssituation så stoppar inte plikten känslan av ensamhet som står och knackar hjärtan ihåliga. Man känner att hela världen ser ned på beslutet man tagit och man identifierar sig med marken alla skosulor trampar ned. För man förtjänar ju inte mer.

Men sen inser inte det ihåliga hjärtat att man är sin egen största kritiker. Och att alla de tankarna härstammar från destruktiv liten djävul på ens högra axel, som bestämt valt att överrösta sin motpol på vänster sida. Känslor är känslor. Väljer man att inte agera på dem så kommer de samla på sig frikostigt med fysisk stagnerad energi, som till slut kommer få spel på ett eller annat sätt. Med eller utan en pandemi. Det finns inte ett rätt eller fel tillfälle att lämna någon.

Men det är alltid rätt läge att vara sann mot sig själv.

Gillar

Kommentarer