Header

Tänk dig, att du vaknar på morgonen. Du äter frukost, borstar tänderna, sminkar dig, byter om och går ut genom dörren för att bege dig emot skola eller jobb. Du har på dig dina tighta jeans, din favorittröja och en pälsjacka. Snart är du framme vid bussen som ska ta dig till skolan/jobbet.

"Kolla! En bög!" hör du någon ropa, och du vet att de syftar på dig.

"Fan grabbar, tänk om han kommer och våldtar oss!" hör du en annan i samma umgänge kommentera.

"Om det där hade varit jag så hade mina föräldrar kastat ut mig för länge sedan!" hör du en tredje säga. Du struntar i vad det är dom säger, och sätter istället igång din favoritmusik.

Bussen kommer och du kliver på. Busschaffören kollar snett på dig, och killgänget bakom dig fortsätter slänga ur sig kommentarer, men du struntar i dom.

Du sätter dig i mitten utav bussen, och fortsätter lyssna på din musik. Bussen åker den vanliga sträckan som tar 25 minuter, och du kliver av bussen vid slutstationen. Efter bussresan så måste du gå ungefär 500meter innan du kommer fram till skolan/jobbet.

På denna sträckan möter du varje dag olika ansikten. Vissa som du känner igen, vissa som du aldrig har sett tidigare. Men det skrämmande är att varje dag så får du samma blickar utav alla, även fast du inte känner någon utav de som du möter, även fast du aldrig träffat vissa av dem. Det är blickar som ibland kan döda, blickar som ibland skickar en stöttande kram, blickar som ibland ser ner på dig och vissa blickar kan även ibland ge en positiv känsla - men det är väldigt sällan.

Du kommer in på skolan/jobbet, och du möter din bästa kompis/kollega. Ni börjar direkt prata om helgen som har varit. Hur han/hon var på den fetaste festen och du skulle verkligen ha varit där - men du blir ju aldrig bjuden på någon fest förutom dina nära vänners eller släktingar. Vem vill ha en homosexuell person på sin fest?

Timmarna på jobbet går, du träffar olika klasskompisar/kollegor och alla där är faktiskt väldigt snälla emot dig! De bryr sig inte om att du inte är som alla andra. De bryr sig inte om att du inte är heterosexuell, för de ser dig för den personen du är och ej för din sexuella läggning,

När skol-/arbetsdagen börjar närma sig sitt slut och du packar ihop dina saker för att åka hem, så hör du hur någon ropar ditt namn. Du vänder dig om och får syn på din rektor/chef.

"Skulle du kunna följa med in på mitt kontor ett tag?" säger rektorn/chefen, mer som ett påstående än en fråga, och du följer hen till kontoret.

"Jo det är såhär att vi har fått in klagomål på hur du beter dig emot andra män - både under skol-/arbetstid och utanför. Jag ville bara berätta för dig att detta blir din första varning, om vi får in någonting sådant igen så kommer vi tyvärr vara tvungen att ge dig sparken - trotts att vi tycker om dig här hos oss och du är en jätteduktig student/kollega. Så detta blir helt enkelt din första varning, och jag hoppas verkligen att det blir den enda"

Du förstår det som rektorn/chefen har sagt, och du går ut därifrån. Även fast du vet att du inte har gjort någonting sexuellt mot någon på det senaste halvåret, så är det ingen idé att tjafsa emot. En homosexuell man har ändå inte så stor chans att vinna ett sådant argument - trotts att Sverige är ett utav de mest accepterande länderna för homosexualitet.

På vägen ifrån skolan/jobbet emot bussen så möter du flera ansikten återigen. Du möter hundratals blickar. Några förlåtande, några äcklade, några hatiska, några stöttande, några blickar som ger en värmande känsla, medan några blickar ger kalla kårar genom hela kroppen.

Du kommer till bussen och stiger på. Det är inte samma busschafför som imorse, men du möter samma äcklade blick. Det är inte samma grabbgäng som går in efter dig på bussen, men de slänger ur sig likadana kommentarer.

Du kliver av bussen när du kommer till din hållplats, och går hemåt. Det är en väg som tar fem minuter att gå. På fem minuter på denna väg så kan du vissa dagar möta endast en person, och andra dagar möta nästintill hundra personer - allt beroende på vilket väder det är. Just denna dag är det bra väder och du räknar ut att du kommer möta väldigt många på din fem minuters promenad.

Redan efter första huset du passerar så möter du ett umgänge på tio personer. Det är några unga på 13-15 år, sex tjejer och fyra killar. De slänger inte någon kommentar åt dig, eftersom de knappt lägger märket till dig. Ungefär 30 meter senare möter du fyra tjejer, ungefär i din ålder. De lägger inte heller märket till dig eftersom de pratar om den senaste modet.

Du går några hundra meter innan du möter två killar i din ålder. De kollar på dig, på varandra, på dig igen. Du såg va de tänkte på, de skulle snart slänga ut en kommentar om ditt utseende, om din läggning, om dig - att du inte är som alla andra.

"Hur fan kan man vara så äcklig som folk som du är. Är du ens en kille? Usch, spottar på människor som dig!" hör du den första säga.

"Varför vill man ens ha en mer av sitt egna kön?" säger den andra

"Hallå din homo, svara på vad vi säger då!"

"Usch din äckliga jävel, svara för i helvete!!"

kommentarerna fortsätter, men du struntar i dom. Du har lärt dig att stänga av för dessa kommentarer. Du går förbi dom och låtsas som ingenting. Du går hemåt och du räknar ner sekunderna. En sekund mindre, ett steg närmare, snart hemma.

Du kommer äntligen hem. Du tar av dig din pälsjacka och dina skor. Du går in till badrummet, klär av dig och tar en dusch. Under de tio minutrarna du duschar så hinner du tänka på så mycket. Är det värt att utsättas för alla dessa kommentarer? Jag måste ju inte sminka mig, om jag skiter i det så kanske kommentarerna minskar?

Det är tre år sedan du kom ut som homosexuell, och det har påverkat din vardag mer än du trodde det skulle göra. Du har fått en riktig inblick i vad alla menar med att homofobin är så pass grov som den är. Hur det svenska samhället har gått ut med att "vi är så bra på att respektera alla oavsett läggning". Du trodde det skulle vara som det va innan du kom ut, men ditt liv har förändrats helt och hållet.

Nu är inte jag homosexuell, men jag känner människor som är homosexuella och jag har hört många historier om hur det är att vara homosexuell i dagens Sverige. Hur vi säger att vi är så bra på att förebygga diskrimineringar, när vi i själva verket inte är så jättebra på det. Jag skrev denna text eftersom jag tycket att homofobi är en utav de äckligaste sakerna man kan vara, lika som rasist, sexist och allt annat som har med att hata på hur andra människor är skapta.

Alla är lika mycket värda, oavsett kön, etnicitet, läggning, funktionshinder etc. och jag kommer fortsätta kämpa för att alla ska få det så bra som möjligt och må så bra som de förtjänar i samhället.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, vad är det?

Det finns så många olika typer utav psykisk ohälsa att det skulle ta flera timmar att skriva ner alla. Men jag lider/har lidit utav tre olika typer utav psykisk ohälsa. Mitt senaste möte med min psykiska ohälsa för - när jag skriver detta - för bara en timme sedan. Jag fick en panikångest attack.

Med vad är panikångest? Är det att man bara får panik då och då, men att det försvinner efter en stund? Så kanske många tror, men för mig som lever dagligen med panikångest så är det en helt annan nivå.

Börjar min dag med att jag får en panikångest attack, så är hela min dag förstörd. Det spelar ingen roll om jag får en panikångest attack på grund av någonting litet eller någonting större. Under hela den kommande dagen så är jag helt förstörd. Skakig i kroppen. Har dåliga tankar om mig själv. Ibland så går det även så långt att jag ibland undrar ifall det är värt att leva, det är ju inte kul att vara med om dessa upplevelser.

Som tur är så får jag inte panikångest så ofta jämfört med andra, men jag får det ändå så pass mycket att jag känner av i min kropp att jag inte klarar av att lyssna på andra, klarar inte av att utföra det jag i vanliga fall klarar av och hela dagen så skakar min kropp som att jag tycker att det är jätte kallt ute och jag skulle frysa, men egentligen så är jag jättevarm och svettas nästan.

Varje gång jag har fått panikångest så har det nästan alltid varit i liknande sammanhang - träning med/inför en liten eller stor grupp. Det kan vara på idrotten i skolan, till att jag är på gymmet och jag känner att folk kollar på mig. Detta har i sin tur lätt till att jag gärna avstår att träna inför grupper. Men man kan ju inte alltid göra vad psyket vill eller tycker att man ska göra. Jag måste vara med på idrotten för att få betyg i den kursen så att jag senare kan komma in på den högskolan jag vill gå på.

Jag lider utav olika typer av psykisk ohälsa. Jag lider utav depression, panikångest och tidigare så har jag lidit utav ätstörningar. Att man har någon form utav psykisk ohälsa behöver inte alltid visas utåt. Det är få i min omgivning som vet att jag lider utav depression, och när jag berättar det för dem blir dem oftast chokade. Samma sak med panikångesten. Och även när det kommer till mina ätstörningar.

Det behöver inte visa sig utåt. Har man ätstörningar så kan man fortfarande äta mat, men man äter kanske så lite som möjligt eller så fort man ätit någonting så sätter man igång ett träningspass. Panikångest behöver inte bara komma i sociala sammanhang, det kan lika gärna komma för att jag inte har städat mitt rum och jag tycker att det är super stökigt och äckligt. Lider man av depression så kan man fortfarande vara glad och utåtriktad, men inom sig så mår man så dåligt att man funderar på om livet verkligen är värt att leva och kämpa för.

Psykisk ohälsa är det så många utav dagens ungdomar som lider utav, även vuxna och även mindre barn. Som ni troligtvis vet så lider Therese Lindgren utav psykisk ohälsa, som hon bland annat har skrivit en bok om. Men det kan även vara att din granne lider utav kortvariga psykoser. Din gamla lärare kanske led utav ätstörningar när han/hon var ung. Det finns ingen förklaring på vem det är som lider utav psykisk ohälsa. Det är på väldigt många som man inte ser att de lider utav psykisk ohälsa, och därför bör alla ta hand om varandra eftersom man vet inte alltid hur alla mår. Du kanske säger ett skämt, och din klasskompis kanske tar det lite som ett hot eller att du trycker ner hen.

Likes

Comments

#metoo

De flesta tjejer, men även många killar, mar minst en gång men oftast fler gånger blivit utsatta för sexuella trakasserier. Det kan vara allt från gruppvåldtäkt, till att ens pojkvän kan ta en på rumpan fastän man inte vill det. Och även fast det kanske inte känns som att man tar illa upp för att man tar någon på deras rumpa, så kan det vara droppen för vissa tjejer och killar.

Jag kan så länge jag kan minnas komma ihåg att jag på ett eller annat sätt har blivit trakasserad. jag kanske inte kände det just vid den stunden, men när jag kollar tillbaka så har det hänt så många gånger. Redan när jag gick i första - och andra klass så utsattes jag för sexuella trakasserier. Just vid den tiden kan det ha varit att vi tjejer i klassen inte fick lika mycket uppmärksamhet och stöd ifrån lärarna som killarna fick. Men de största minnet jag har av att bli sexuellt trakasserad vad när jag gick i tvåan och vi hade elevråd, och en kille i fjärdeklass sa att ”Vi kan sälja kvinnornas kroppar så att vi får ihop pengar till att göra någonting på skolgården”. Det är det största och starkaste minne utav sexuella trakasserier ifrån innan jag kom in i puberteten.

Ju äldre jag har blivit, desto mer sexuella trakasserier har jag blivit utsatt för. Det kan vara allt från visslingar på stan, till att någon har rört vid min kropp utan min tillåtelse. Killar, gamla som unga, kan ha slängt kommentarer till mig för att jag gått i minsta lilla urringade tröja och har kallat mig för slampa, vissa har tagit på min rumpa när jag har varit på väg hem ifrån bussen och andra har tagit bilder på mig, när jag har varit på offentliga platser och de tror att jag inte märker.

Vartifrån får vissa killar den tron att detta är tillåtet? Att (oftast) kvinnors kroppar är som en offentlig ägodel som tillhör alla? Jag vill inte kalla mig själv för den personen som alltid oavsett står på ”kvinnornas sida”, men när jag som en kvinnlig individ kollar mig runt axeln var tionde sekund när jag går hem så fort solen har gått ner för att försäkra mig om att ingen följer efter mig, så känner jag att detta måste få ett stopp. Därför är jag glad över att #metoo har kommit igång, eftersom det har gjort att så många kvinnor har vågat gå ut med att de någon gång i sitt liv har blivit sexuellt trakasserad. Detta har i samma veva lätt till att flera killar har insett att de - medvetet eller omedvetet - har varit med och påverkat att någon kvinna någon gång har känt sig sexuellt trakasserad.

Sexuella trakasserier är ett problem som sker världen över dagligen. vi kommer kanske inte kunna stoppa de sexuella trakasserierna, men vi kan iallafall få kvinnor och män att våga bli mer öppna om att de antingen har varit med om ett sexuellt påhopp, eller varit någon som har orsakat ett sexuellt påhopp.

Vad har vi kvinnor och män gjort för att förtjäna ett liv där vi dagligen blir påhoppade sexuellt, av unga som gamla, män som kvinnor?f

Likes

Comments