Har märkt att jag sitter och stirrar ner i golvet på Livs. Känner inte att det är nåt som fyller på. Snarare som att jag vill skära ut det som inte fungerar. Typ mig själv. Är vid vägs ände. Intet nytt under solen. Tror att Livslinjen är mer för de yngre.
Men idag färg och på söndag Vänsterpartiets årsmöte = jag gör entré. MÅSTE, vill och behöver göra nåt som är utanför mitt mående, men som i förlängningen ÄR för mitt mående.
Var så glad över min nyvunna fina kontakt med mina föräldrar tills bakslaget visade sig genom att jag per telefon blir avhyvlad igen. Nä men då så... Sorry att jag tog initiativet. Är nåt jag gör bra?
Och jag som så väl behöver komma ur min magsäck/mitt äckel och jobba på saker som är bra. Nä, men varför skulle det få vara/bli bra. Nåväl, jag gjorde det jag trodde var bra och som vanligt fick jag skäll. Skit i, stäng och släpp. Slut på engagemanget där.
Livet är transport nu. Jag kan leva utan både päron och syskon. Jag lever utan nåt som helst stöd. JAG är stöd åt dem jag är orsak till. Lite övermäktigt att känna behov av stöd själv kanske.
Saker som är tacksamma är att ha en lya att bo i, skor att gå i (nåja, de är det hål i), böcker från bibblan. Men värd känner jag mig aldrig.
Min identitet är tjock. Trög. Jag har sorg.
