"I wanted to play tough,
thought I could do all this on my own
but even Superwoman sometimes needed
Supermans soul."

Jag vet att nedstämdhet inte håller i sig länge för mig, men ibland måste jag bara få känna mig trött och trasig. Fundera på om jag duger. Kanske har jag fel jobb, för låg utbildning, är för fattig? Kanske är jag för högljudd, för besvärlig, spelar för tuff? Kanske har jag svårt att ändra mig.

Det går bra att vara ensam, men i slutändan vill nog alla ändå på sin ålders höst kunna säga som drygt 100-åriga Dagny sa om sin Harry; "och vi fick ett underbart liv tillsammans."

Jag har försökt balansera upp saker idag.

Måndag och tisdag drog jag på femtusen varv utan paus. Bullbak, biltvätt, städning, hästträning, löpträning... You name it. Och jobbet, såklart - helt som vanligt.
Så mycket energi och så mycket att göra!

...men idag efter stallet var energin slut. Vädret hade nog ett finger med i det spelet, eftersom jag ju som tidigare nämnt är en ganska väderstyrd människa.
Vad gjorde jag då? Jag lyssnade på kroppen och slocknade snällt på soffa efter lunchen. Vaknade av meddelande från Caro, kokade kaffe och fick besök. Det behövs inte så mycket för att hitta energin igen! En tupplur, kompiskaffe och massor av viktigt prat.
Plötsligt var jag så pigg igen att jag kunde vara på topp under kvällens lektioner och dra ut på löprunda efter jobbet. Helt underbart!

(Nedan ser ni en bild på mig i rutigt förkläde med ett fat utsökta, nygräddade bullar. Ingen vanlig syn, men... Det är kontrasterna som gör det!)

Känner mig lite blue på grund av onödig köld, inställda lektioner på grund av alla äckliga minusgrader och hästar (dom på bilden, till exempel!) som nödvändigt måste riva stängsel, flytta ihop med andra hästar, slåss och leva rövare!
Kan ni snälla hålla er i er egen hage? Och kan ni inte det, kan ni åtminstone snälla försöka komma överens med era nya kamrater? Och inte rymma till ännu en hage dit ni inte har något som helst ärende?

Just idag har jag en känsla av att jag egentligen borde vara bibliotekarie. I soliga Florida. Inte en stelfrusen, smutsig hästtjej som slåss mot bland annat isiga hinkar och trasiga stängsel med sjunkande mod.

Eller äh... Jag vet ju att jag drar upp snårn lagom till imorgon bitti och så mårar vi åpåå i sann, envis Österbottnisk anda. Man kan ju inte ge upp. Aldrig nånsin.

En annan sak som är blue (bokstavligen!) är mitt hår... Eftersom jag inte haft några lektioner ikväll har jag blivit kreativ och blonderat mitt katastrofalt råttfärgade hår. (Samt bakat en sockerkaka.) Medlet som ska i efter blonderingen för att förebygga gula nyanser lämnade mindre snygga blå slingor genom mitt ljusa hår... Men dom brukar försvinna efter några dagar. Tills dess får jag helt enkelt vara blue da-ba-di-da-ba-die...