Klockan är snart 02.00 o jag kan inte sova. Jag mår så extremt dåligt så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att jag skriver här är för ja det är enda stället att få ur mig allt just nu. Det är natt, det finns ingen att ringa, ingen som kan hjälpa mig, jag står själv här med en sjuk hund, en riktigt sjuk hund. Jag vakar, av rekommendation från veterinären. Helst vill jag åka in med henne nu, helst igår kväll men blå stjärnan sa Hon inte är tillräckligt sjuk för att prioriteras just nu, vi kommer bara få sitta där o vänta. Så just nu ligger jag här i min säng o vakar, vakar o är livrädd för morgondagen, en rädsla att jag kommer åka till veterinären med min hund och komma hem med ett tomt koppel.
Kroppen skriker, hela världen snurrar o det känns som jag ska spy precis hela tiden. Kämpar för att få ner luft samtidigt som jag tittar på henne, hör hennes andetag som är tunga djupa hon andas med ett lugn men ändå på ett ansträngt sätt , hon sover sig igenom smärtan, hon tjostar till när hon vaknar, visar att det inte är okej.
Mitt liv går i kras, hela min existens är på gränsen till förfall. Och jag klarar inte detta. Jag klarar inte detta. Men jag måste för hennes skull. Det är mitt ansvar att klara detta så länge det finns någon form av hopp kvar. Och jag vägrar svika henne.
Tankarna är mörka, nattsvarta och fyllda av skräck.
Jag vill ha morgondag nu men vill samtidigt frysa tiden, stanna och aldrig låta morgondagen komma av rädslan att förlora henne. Förlorar jag henne, ja, då är även jag förlorad. Jag vill inte ha morgondagen, jag hatar den, men jag vill bara att den kommer nu så vi kan få hjälp.
Få hjälp att hjälpa min hund, och få hjälp att överleva själv.
Och jag kan inte andas

Så var första veckan avklarad. Det har vart en kamp på många plan och det har verkligen vart en utmaning.
Dagvården e tuff men jag tror det kan bli bra bara jag vågar satsa allt på det. Livrädd fortfarande men det är skönt att jag ändå klarat av första veckan.
Veckan kunde dock vart bättre, det är mycket som händer för mig nu.
Molly har ju som jag skrivit tidigare vart sjuk och hon blev ju "frisk" från sin urinvägsinfektion men jag har ju hela tiden haft en känsla av att allt inte står helt rätt till. När folk frågat hur hon mår har jag sagt att hon mår bra men det har hela tiden funnits ett "men egentligen mår hon nog inte helt bra" inom mig.
Vissa har jag vågat säga det till och de flesta tror jag överreagerar, att det är min rädsla som styr men det har hela tiden vart en gnagande känsla.
Jag har sett det i hennes blick främst och det e väl det som är så svårt att förklara för ingen känner henne så som jag gör.
När andra skrivit kommentarer om hur fin hon är på bilder och att det ser ut som hon njuter i solen så har jag sett nått helt annat.
Det har vart en sån extrem ångest och det har vart svårt att våga lita på magkänslan när alla andra tycker hon verkar "som vanligt"...javisst e hon pigg o glad med det kommer och går liksom.
Så i måndags blev hon rejält halt på ena frambenet.
Jag hade precis kommit hem från dagvården, första dagen och allt.
Tog Molly på en liten promenad o halvägs börja hon halta bak först tyckte jag.
Så jag vände hem o tänkte jag får nog ta kontakt med min veterinär så fort det går.
Vi kom ca 10 meter så börja hon halta rejält fram istället o jag fatta ingenting...
Vad händer liksom?? ytterligare några meter så blev det tvärstopp och hon blev blockhalt.
Så klart hade jag ingen mobil på mig...vi skulle ju bara ta en kort sväng så där satt vi en evighet, Molly som hade såååå ont o inom mig växte paniken.
Jag tror det tog oss en timme att ta oss hem, en promenadsträcka som i vanliga fall är 10 minuter på sin höjd. Klockan hade hunnit bli mycket så alla veterinärer hade stängt o eftersom det inte var nått livshotande och hon omöjligt kunde ha fått nått trauma eftersom vi bara gått en koppelpromenad så skulle ju inte blå stjärnan ta emot heller på jourtid liksom.
Det var väl tur i oturen att jag inte skulle till dagvården på tisdagen, så det blev att åka direkt till veterinären nästa dag.
På tisdag morgon hade hon fortfarande rejält ont men hon kunde stödja på benet och såklart så försvann hältan helt när vi väl var hos veterinären.

Och där fick jag lite svar på det jag funderat på den närmsta tiden när hon inte vart helt hundra.
Molly har fått artros. En lätt artros än så länge men det var tungt att höra, samtidigt som det va en lättnad på sätt o vis.
Nu vet jag vad blicken betyder och jag vet hur jag ska göra framåt om det blir värre.
Nu första tiden ska vi testa utan medicin men när det blir värre eller hältan kommer tillbaka efter en viloperiod nu så ska jag ringa veterinären igen så får jag ha lite medicin vid behov för henne här hemma.
Det tunga att bära på är dock att jag vet det verkligen är tydligt tecken på att hon börjar bli gammal nu och det i sig skapar så mycket panik inombords.
jag är inte redo för det, Jag är inte redo för att hon ska bli gammal, för då leder det bara en väg o det är en väg jag inte vill veta av och som jag inte riktigt kan hantera...

Jag försöker att inte låta oron äta upp mig men det e svårt men jag försöker ändå att ta en dag i taget.
Nu vilar hon som sagt då veterinären ordinerat det vilket kanske är en bra utmaning för mig med....att sitta still är ju inte riktigt min melodi liksom men nått jag ju måste jobba på.

Imorgon är det dagvård igen och det känns faktiskt lite märkligt att det redan gått en vecka.
Jag ska verkligen försöka göra mitt bästa men jag är så ångestfylld över de hinder jag verkligen behöver komma över den närmsta veckan.
Det är så lätt att känna sig misslyckad men jag ska ge allt jag kan, för jag vill verkligen bli frisk, jag hoppas bara att det räcker.

Söndag kväll och jag mår så himla illa.
imorgon är det dags, jag börjar min behandling och jag är så sjukt nervös o som alltid kommer illamåendet på posten liksom.
Jag är så lättad och så glad att äntligen kunna få börja samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att träffa nya mänskor, rädd för att göra fel, vara fel, säga fel...det där med sociala situationer är jag typ sämst på och brukar alltid känna mig så himla misslyckad. Är så rädd för att trigga nån men också för att bli triggad av nån. Rädd för att misslyckas, att inte klara av det som behandlingen innebär, att vara fast i denna jäkla anorexin för alltid men samtidigt så rädd för vad som händer om jag klarar det för vad som väntar då känns så främmande, för vem är jag då?
Så mycket tankar o känslor så just nu vill jag bara dra täcket över huvudet o ta natt.. typ.
Men ja samtidigt så finns en lättnad över att inte behöva fixa detta helt på egen hand längre, att få riktig hjälp och jag försöker tänka att det kommer bli bra och jag bara kan göra mitt bästa.
Men jag är bara så jäkla rädd.