Som ni antagligen redan förstått på inläggets titel så gick saker inte som jag hade hoppats.
Jag trodde verkligen jag skulle klara det ensam hemma genom den stöttning jag fick genom ät.mottagningen men nu i efterhand, nu när jag sitter här i sjukhussängen så ser jag ju att jag var så påverkad av svälten och ätstörningen att jag själv inte insåg hur illa det var egentligen.
Det fanns stunder när jag förstod, när rädslan blev på riktigt, när kroppen sa ifrån, när hjärtat inte orkade riktigt, vissa stunder när jag kände att kroppen gav upp kom rädslan men som det ofta är med ätstörningar så vände det snabbt till känslan att jag bara nojja mig, inte kunde det vara nån fara, jag...jag som var så tjock. Intalade mig själv att jag överreagerade trots att knappt benen bar längre så va det bara jag som bara var lat.
Dom sa ofta att det kunde bli aktuellt att jag lades in, att ingen ville det o jag själv ville ju absolut inte men känslan var att så himla farligt var det inte.
Visst det var ett helvete, en plåga, ett enda stort lidande från morgon, dag, kväll o natt men farligt, absolut inte.

Men för 2½ vecka sedan så va det så det blev. Kontroller hade tagits under en period och det blev bara värre o värre, tills den dagen då kontrollerna visade tecken på att hjärtat inte orkade längre. Jag förträngde, tyckte dom överreagerade men samtidigt visste jag ju någonstans att dom inte gjorde det.
Jag visste innerst inne kroppen gett tecken under en lång tid att den var på väg utför, på väg att ge upp men jag var så rädd för att inläggning skulle bli aktuellt så jag valde att trycka bort det, ignorera det o hålla det för mig själv, som att så länge jag höll tyst om det så var det ju ingen fara. Så otroligt korkat o dumt, det vet jag ju men där o då mitt uppe i det spelade inget av det roll. Bara det beskriver nog hur stark en ätstörning ofta är.
J
Tanken var att jag skulle vara här några veckor och jag själv hade väl en tanke om att 2 veckor får räcka sedan säger jag tack o hej...typ...
Så enkelt var det ju inte och för var dag som går nu växer paniken sig starkare.
Att vara inlagd är så dubbelt för mig.
Jag behöver det, jag vet att jag ännu inte fixar det hemma samtidigt så mår jag så dåligt psykiskt av att vistas här.
Jag märker att hoppet försvinner , att destruktiva tankar ökar och att jag blir mer o mer påverkad av andra patienter för var dag som går.
Kvällarna och nätterna är värst. Då kommer paniken.
Paniken av att vara instängd, minnen från det förflutna som blir för påträngande och ångestattackerna blir gräsliga.
Så det är lite av ett dilemma just nu.
Jag behöver hjälpen men samtidigt mår jag så dåligt av att vara här så det är svårt att ta emot den hjälp man får.

Jag hoppas innerligen att jag är hemma innan jul. Helst vill jag hem typ ...i förrgår.. men vi får se.
Jag hoppas så ni har det bra, att ni tar väl hand om er och ni har en fin helg.
Jag ska försöka uppdatera lite mer allt eftersom energin kommer tillbaka för jag saknar verkligen bloggandet och att det ska bli en lite mer positiv blogg här framöver.
STOR KRAM TILL ER ALLA!!

Så ja till slut fick jag köpt mig en spegel! Helt sjukt jag vet, men detta är första "helkroppsspegeln" jag någonsin haft under mina 35 år. Är sååå nöjd o glad för den även om jag inser att den visst behövde en putsning *hehe*

Hej mina fina! <3
Ja nu har det ekat tomt här tillräckligt länge men som ni kanske redan misstänker så har läget (och är) inte varit så jättebra.
Senast jag skrev nått var ju i samband med min födelsedag och ja det e ju en hel månad sedan.
Just nu sitter jag och väntar på att SM-hoppningen i ridsport ska starta på tv men får se om jag orkar hänga med för koncentrationen är rätt usel just nu.
Dock vet jag ju att det kommer bli bättre när maten fungerar bättre så jag försöker att inte bli så frustrerad över det utan istället bara acceptera att just nu är det så det är.
Så sist jag skrev tror jag var i samband att jag fick en tidigare tid till ätstörningsmottagningen så jag tänker att det är där jag får börja idag.
Som jag misstänkte så var det väldigt lång kö där många behöver hjälp och behandling så att flytta fram behandlingen gick inte.
Dock så tog dom att jag blivit så mycket sämre fysiskt på allvar och gjorde en ny planering så jag redan veckan efter fick en "plan" inför dagvården.
Fram till förra veckan fick jag individuella träffar med personal därifrån för kontroller och stöttning, det togs nya prover (där kaliumet visa sig åter igen sjunkit) och EKG (som tack o lov visa sig vara okej). Jag har fått hjälp att bryta trenden av "svälten" och från förra veckan så får jag stöttning en gång i veckan vid vissa måltider.
Den plan dom la upp känns verkligen bra och jag är så tacksam för att dom har möjlighet att hjälpa till innan dagvården börjar och ska jag vara ärlig så hade jag antagligen inte klarat en dagvård idag om det hade funnits plats då maten gått så extremt dåligt under sommaren och hösten och det hade inte vart rätt för varken mig eller andra patienter att börja i detta läget.
Jag har tack vare att dom kunnat stötta upp plus att jag fått hjälp av öppenvården och min underbara kontaktperson som ställt upp mer än vad hon egentligen ska behöva sluppit att läggas in på heldygnsvård men det är på gränsen och jag har fått klart för mig att den "faran" inte är över utan hänger på varje veckas kontroller men jag gör verkligen allt jag bara kan för att slippa heldygnsvård då sjukhusets avdelning är en miljö jag mår väldigt dåligt av , dessutom har jag ju Molly att tänka på så att vara inlagd är det sista jag vill.
Som det ser ut just nu så kommer jag kunna börja dagvården en bit in i december. Rätt många veckor kvar känns det som o jag hoppas jag ska klara mig från att bli inlagd och att jag istället ska bli starkare i både kropp o knopp så att jag är riktigt redo när det väl drar igång till 100%.
Jag vet ju att det kommer krävas väldigt mycket av mig och jag vill så otroligt mycket bara fixa detta nu samtidigt som ätstörningen såklart drar i mig konstant för att få mig ur kurs.

Kroppen mår som sagt inte jättebra just nu så jag har haft lite hjälp med de längre promenaderna med Molly. Så skönt att ha några stycken som gillar att gå ut med henne så det är aldrig nått problem att hitta någon som vill ta en lite längre runda de dagar jag inte orkar. Ibland känns det nästan tvärtom att det blir svårt att styra upp så hon inte är ute o går för mycket för ja min pälskling är ju väldigt populär liten tös som många tycker om. Så ja det är en stor lättnad.
Jag ska ju inte rida just nu heller men har vart i stallet en del ändå och pysslat med Cynthia förutom de senaste två veckorna då jag fick en del mer akuta problem med kroppen. Jag är verkligen i världens bästa stall så dom är väldigt förstående och är välkommen oavsett så jag hoppas jag ska kunna ta mig upp till nästa helg.

Den här veckan har varit lite blandat väder här på västkusten men det har varit några lite soligare dagar så ett par långpromenader har jag ändå orkat med. Även om det ser ut som jag var själv ute i skogen här så kan jag säga att jag inte var ett dugg ensam om att bege mig ut i motionsspåren. Det märks att folk ändå tar råden att hålla sig borta från köpcentrum osv på allvar för jag har aldrig vart med om maken vad mycket folk som befinner sig i skog o mark som det gjort detta året. Jag hoppas att många inser hur skönt det är att vistas ute i naturen och fortsätter upptäcka vår fantastiska natur som vi ändå har även när Coronan lagt sig.
Förutom att bara hänga med Molly så har jag ju följt valet i USA en del och jag tycker det e såååå skönt att "rätt" person vann om man säger så.

Oj, vad klockan tickar på!
Får nog ta och avsluta här för idag ska både hinna städa lite här hemma o hoppa in i duschen innan klockan blir för mycket.
STOR KRAM TILL ER ALLA!! OCH TACK FÖR ATT NI FINNS <3 <3 <3 !!!

Foto är av Vintage RS från StockSnap

Så har det gått ytterligare ett år och jag känner mig bara så besviken på mig själv.
För ett år sedan satt jag och grät hela min födelsedag. Min ätstörning hade tagit skruv rejält och den förstörde hela dagen.
Jag var själv hela den dagen o hade panik från morgon till kväll. Jag kommer så ihåg hur jag gick o la mig och tänkte att "nu får det vara bra" "jag har fått nog" "nästa år då ska jag faktiskt fira och äta".
Ja så sitter jag här ett år senare och är ännu sjukare i min ätstörning än jag var då.
Till och med det sjukaste jag nog någonsin varit i hur "fast" jag är i den. Detta är första gången som den driver mig till den gräns att jag är rädd för hur mycket till kroppen ska orka. Jag har inte berättat för någon men jag är rädd varje kväll när jag ska somna att jag inte ska vakna igen, att detta är natten min kropp ger upp.
Allt känns så himla tragiskt.
Och på ett sätt så vill jag bara vägra acceptera att detta är min 35-årsdag.
Jag vill bara bli bra och gå vidare i livet.
Jag vill bara ha hjälp att ta mig ur detta helvete.
Och jag har bestämt mig för att denna dagen inte räknas.
Jag har satt dagen på paus och tänker trycka på play igen när jag fått börja i behandlingen.
Jag SKA fira min födelsedag i år. Det FÅR bara inte vara såhär.
Så jag har helt enkelt skjutit upp firandet men ja det SKA bli av.

Så idag har jag mest bara försökt tänka bort. Jag vet knappt vad jag haft för mig för det har vart för jobbigt att hantera.
Jag var och tog blodprover i morse och jag kommer nog få börja min behandling tidigare, förhoppningsvis snart!
Jag hade läkarsamtal förrförra veckan och min läkare blev så pass orolig att hon ville skynda på det hela och jag ska till mottagningen som har behandlingen nästa vecka på ett samtal och kontroller så jag hoppas jag får veta lite mer då.
Jag är så lättad men samtidigt vettskrämd över att bryta detta.
Men det e dags nu.
Det är dags för ett annat sorts liv.

Men så länge fram tills det drar igång så har jag satt min födelsedag på paus.
Jag bara måste göra det för att inte låta mig knäckas helt.

Jag hoppas ni alla mår bra <3
KRAM