Klockan var över två tiden och det var skiftbyte. Jag kände att jag verkligen inte ville ha en ny barnmorska och undersköterska då jag var så nöjd med dem jag hade innan, men fantastiska som de är på förlossningen så hade de pratat ihop sig och hon som kom in nu var jätte insatt i min förlossning och vad vi behövde göra för att skjutsa på förlossningen. Vi var ensamma på hela förlossningen så personalstyrkan var insatt i vad som hände, det var en häftig känsla.

14:40 så kom den nya personalen in till oss. Hon gjorde en undersökning och jag var så rädd att det inte hade hänt något på denna korta tid då det hade gått flera timmar innan utan att de hade hänt något. Men jag fick världens bästa besked och nytt hopp. Jag hade öppnat mig från 6 cm till 9-10 cm på mindre än en timma. Vilket innebar att vi inte skulle avbryta för operation utan jag fick chans till att fortsätta förlossningen. Huvudet låg vid Spinae, exakt där jag är trång i bäckenet och jag fick lägga mig på sidan i sängen för att andas igenom värkarna som blev starkare och starkare. Nu hade mina krystvärkar kommit igång och de bad mig att INTE krysta och trycka på utan bara andas lugnt i varje krystvärk. Detta var det sjukaste och svåraste jag varit med om. När kroppen ville annat, att bara trycka ut bebis så skulle jag motverka den kraften. Detta var för att de ville att bebis skulle komma ner och förbi det trånga utrymmet samt se så bebis ligger rätt osv.

Här fick jag vila innan nya personalen kom in, förmodligen här som jag öppnade mig från 6-10 cm.

14:50 fick jag ändra ställning från sidan till huk sittande i sängen. Denna ställning gjorde så fruktansvärt ont och jag hade ca 6 värkar på tio minuter, krystvärkar. Jag var tvungen att andas lugnt och fick inte trycka på ännu. Jag växlade mellan denna position och alla fyra mot sänggaveln och höll i lustgasen hela tiden. Här kände jag att jag inte orkar mer, jag var helt slut av krystvärkarna och hade så ont och ville bara trycka på.

Världens bästa sambo fanns där vid min sida hela tiden, dock minns jag inte så mycket för jag var hög på lustgasen.

När klockan är 15:39 kom barnmorskan in och ville att jag skulle lägga mig på rygg för att kolla hur det såg ut. Hon ville att jag skulle provkrysta för att se hur bebis ter sig i värkarna. Nu var jag nervös, spänd och lite rädd samtidigt men tog i för kung och fosterland, jag var så bestämd på att bebis skulle ut, nu ska jag få min revansch, sist failade jag just här, sam låg förmodligen lite snett och det gick inte med honom. Men då säger hon i stil med att "yes, detta kommer fungera" med andra ord så ligger bebis rätt och hon kommer ner i krystvärkarna. Nu behövde jag inte hålla igen längre utan ÄNTLIGEN trycka på i värkarna.

Tobbe stod bredvid mitt huvud på min högra sida. Höll upp huvudet när jag kramade om mina ben för att bli som en liten boll när jag skulle trycka på. Fanny stod på min vänstra sida, minns inte riktigt men har en känsla att hon strök med sin hand på min kropp. Jävlar vilken kraft det var i krystvärkarna, Fanny min bästa vän fick en adrenalin kick och tog över det muntliga jobbet från barnmorskan och skrek och puschade mig. Minns inte vad hon skrek men har fått det återberättat att hon skrek, "nu ser jag huvudet, tryck på Thessan, snart är hon ute" MED MERA. Tobbe med sitt lugn och fanny med sin extrema pepp gjorde att jag fick ut vår DOTTER efter 20 minuter. WOWOWOWOWOWOOWOWOOWOWOWOWOWOOWOWOWO vad jag grät av lycka.

Jag var så jävla stolt, skrek att jag var så tacksam över allas hjälp, grät över hur grym jag var och att jag äntligen fick som jag ville. Allt var tack vare läkaren som trodde på mig, som lät mig testa. Jag är så himla tacksam och så himla glad att jag stod på mig och stod ut och höll motivationen uppe, det hade aldrig gått utan mina stjärnor, (tobbe och Fanny) utan mina barnmorskor och undersköterskor. Jag är så himla GLAD.


Under mitt krystarbete var det mycket folk i rummet. eftersom det var en risk för snitt så fanns både läkare och annan personal från förlossningen inne hos oss. Eftersom det också var lugnt på förlossningen så hade de tid att vara med. Detta upptäckte jag när Alice var ute att de var så mkt folk i rummet.

Vi kom in på förlossningen 7:45 och 15:59 var hon ute.
Det gick ju fortare än sist men jäklar vad långdraget det var i början.

Sedan skulle moderkakan ut, allt gick bra och sedan skulle jag sys. Jag fick en lätt bristning i slemhinnan, en GRAD ETT bristning. Finns Grad 1,2,3,4 bristningar där ett är den mildaste varianten.

KROPPEN DU ÄR BÄST

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Klockan var 7:45 när vi kom in till förlossningen. Vi fick komma in på ett undersökningsrum och jag blev sedan uppkopplad på CTG i väntan på en undersökning. Alling såg bra ut på kurvan, jag hade oregelbundna värkar men de kom ofta.
Lite senare kommer barnmorskan in och konstaterar att jag är öppen 4-5 cm så det var åtminstone på gång. Jag hade alltså öppnat mig ca 2,5 cm hemma under natten vilket inte är jätte mycket men som tur var det tillräckligt för att få ett förlossningsrum. Jag fick duscha och göra mig redo för en flytt till ett annat rum.

Väl inne på förlossningsrummet stod jag mot en "stågrej" och gungade mellan värkarna och när värkarna kom fick Fanny eller Tobbe trycka mot ryggslutet där jag hade sådan extrem smärta. Jag hade en värmekudde i ryggslutet som jag hade mellan värkarna. Själva smärtan var bland de värsta under hela förlossningen, jag hade exakt likadant med Sam. När klockan närmade sig 9:30 så gjordes en undersökning och då hade jag öppnat mig till 6 cm och för att skynda på förlossningsförloppet så tog hon hinnorna på mig så vattnet gick.

Vårt mål denna förlossning var givetvis en vaginal födsel och för att komma dit skulle vi hela tiden pusha fram förloppet med nya åtgärder för att jag ska öppna mig snabbare än sist och även få bukt på mina oregelbundna värkar. Sist var jag väldigt värksvag så jag hade högsta dosen på det värkstimulerade droppet och även epidural. Vattnet hade gått ca 15 timmar innan de beslöt sig för operation. Men då var jag helt slut och jag fick uppleva en hemsk operation, så för att undvika detta så skulle vi följa en bättre plan.

I detta skede hade jag fortfarande oregelbundna värkar. De kom tre täta värkar och sen fick jag ett uppehåll, och så fortsatte det i samma veva. För er som inte fått barn så ska man ha en värk i minst en minut och helst tre till fyra värkar på tio minuter men att de kommer med samma tidsintervall är de viktiga, rätta mig om jag har fel. Jag vet att jag hade 6 värkar på tio minuter lite senare men de var också normalt då antar jag.


När barnmorskan tog hinnorna så satte hon även en skalpell på huvudet för att lättare hålla koll på hjärtslagen.
Klockan blir 10 och då får jag nog, Smärtan i ryggslutet var så extremt jobbig så jag bad om att få lustgas. Vi satte på lägsta dosen på den så fick jag andas tillsammans med den ett tag. Det kändes bättre med lustgasen.

En kvart senare kommer hon in igen och gör en undersökning. Då har jag samma status som innan, alltså har ingenting hänt. Jag har varken öppnat mig mer, fått bättre värkar utan bara mer smärta i ryggen och jag känner en hopplöshet och påminns om min förra förlossning och kände att "nu ger jag upp". Världens bästa undersköterska peppade mig hela tiden och satte då ett värkstimulerande dropp på mig. och då frågar jag om jag kan få epidural. Jag sa att jag inte kommer klara detta med smärtan i ryggen om de ska fortsätta såhär och bli värre, hon tyckte det var en bra idé. Så jag fick värkstimulerande dropp i väntan på läkaren skulle komma och sätta en nål i ryggen på mig.

Det kändes som en evighet när läkaren satte nålen i ryggen på mig, men tillslut var detta klart och jag stod upp. De kom sedan på att jag skulle ligga ner i 20 min så bedövningen skulle fördela sig bättre vilket blev en liten miss då jag blev bedövad i ryggen men inte framtill. Tur var försvann smärtan i ryggen och jag kunde slappna av mycket mer. Jag fortsatte att stå upp och kämpa på. Allting var klart ca 12:00.

12:30 kallar jag på hjälp igen. Jag hade sådan smärta framtill som inte försvann. Om detta inte försvinner så skulle vi få ringa på läkaren igen för att sätta om nålen.

Klockan har nu slagit 13:00 och jag blir undersökt igen. Ingenting hade hänt sen förra undersökningen och jag var öppen 6 cm som sist. Nu var jag och Tobbe ensamma i rummet, Fanny var nere och köpte lunch och jag sa till Tobbe att jag ger upp, jag vill bli snittad. Jag orkar inte mer. Mina värkar kom tätare och var mer regelbundna än innan men inte helt regelbundet än. Det positiva dock var att värkarna var kraftiga men inte så mycket mer.


Dosen på droppet ökas och jag får blousdos pga smärtan, nån slags påfyllning och fick vila i ca 20 minuter.
Hon meddelar också att om ingenting har hänt när nya personalen kommer in strax efter klockan 14 så måste vi avbryta för operation för att jag ska orka den delen också. De orden var inget roligt att höra, men nu var jag inställd på operation samtidigt som jag verkligen inte ville det, jag vill ju försöka föda normalt.


När jag har vilat så fick jag sätta mig på toaletten och ha väldigt breda ben och bara andas lugnt i värkarna. Detta var tydligen en superbra ställning för att jobba ner bebis. Strax innan klockan slagit 14:00 så börjar de trycka på ordentligt, känns helt klart att snart bajsar jag på mig haha. Som sagt var klockan 14:00 och det var skiftbyte. Det dröjde ca 40 minuter innan nya personalen kom in och skulle undersöka mig och då fick jag ännu ett nytt besked om vad som hänt.

JAg berättar mer om det i sista delen.


Fanny drogar ner mig haha.

Likes

Comments

På torsdagseftermiddagen den 14/12 kl 17 får jag ett samtal som jag inte kunde ta, lyssnade av röstmeddelandet som jag fick och kom i chock och började gråta hysteriskt. Ringde Tobbe och berättade vad som hänt.

Kortfattat så var det en läkare som ville nå mig, hon berättade litegrann på telefon och ville att jag skulle komma in till förlossningen fredagsmorgonen den 15/12 på fastande mage. Hon berättade att vi behövde göra något med tanke på att jag hade gått över tiden nu i åtta dagar och med tanke på Sam´s födelsevikt på 4135g och med mitt trånga bäcken så skulle jag vara på förlossningen kl 8 för ett möte.
Tankarna snurrade, jag förstod ingenting, skulle jag bli igångssatt i morgon? Varför ringde hon 15 h innan? Varför har jag inte fått veta någonting innan om vad som skulle ske?

Jag kunde inte vänta på mer information som förlossningen skulle ge mig så jag ringde upp direkt och frågade om de visste mer. Då berättar dem att de hade bokat in ett planerat snitt på morgonen. WHAT? jag bröt ihop, undersköterskan i luren tyckte också det lät konstigt då man helst vill att en förlossning ska sättas igång självmant och att de även föredrar vaginal förlossning, exakt vad mina önskemål var, att få föda vaginalt, ville helst inte ha ett snitt igen.


Lördagsmorgonen den 16/12 besökte jag min barnmorska innan jag skulle upp till förlossningen. Hon berättar att hon hade gjort bort sig och var så ledsen över allt som skett. Hon hade nämligen kontaktat läkaren som jag hade på operation med Sam (hon och jag har också planerat hur denna förlossning med bebis skulle gå till, i detalj) för att fråga om en plan på kommande dagar så hon har ett svar till mig om vad som kommer hända härnäst om inte det kommer igång automatiskt. Detta var strax innan hon skulle sluta, läkaren kunde hon inte nå mer än via ett mail så läkaren tog detta på stort allvar och bokade in en tid för snitt och ett möte. Min barnmorska trodde aldrig att hon skulle boka in ett snitt några timmar innan de var dags för det, allt blev väldigt kaotiskt och fel och hon läste förmodligen inte vår journalbeskrivning. Efter mycket frågor och reflektioner så gick jag upp till förlossningen.

På förlossningen blev jag uppkopplad på CTG och allt såg bra ut. Sedan gick vi vidare in på BB för att göra ett tillväxtultraljud. Där kom de fram till att bebis denna dag skulle väga 4145g alltså lite mer än vad Sam gjorde när han kom. De kunde även se att magen var stor och bullig och huvudet var normalstort, alltså bra odds fö mig att kunna föda vaginalt.

För er som inte vet så är jag bäckentrång vid spinae, jag är hälften så stor som man ska vara där och för att jag ska kunna föda vaginalt så måste jag ha starka värkar och en normalstor bebis och att bebis ligger rätt.

Tillbaka in på förlossningen så får jag träffa en överläkare som skulle besluta om de blir snitt eller vaginal födsel. Hon frågade mig om vad jag tyckte och jag sa hela tiden att jag ville föda vaginalt helst och de viktigaste var att jag ville få försöka, om de inte går så får dem avbryta i tid så jag orkar med operationen. Hon hade Stoned face, velade jätte länge. Vi pratade om att bebis redan är stor, och en igångsättning inte är de bästa för mig utan de bästa är ett snitt nu när jag gått så mycket över tiden. Tillslut så sa hon att hon skulle göra en vaginal undersökning för o känna hur jag kändes. Hon kände överallt och sa tillslut att jag inte upplevdes trång så som man bör göra med de mått jag har och att tappen var mer mogen o att jag även var öppen 1,5-2 cm. Efter undersökningen så beviljade hon mig att testa för en vaginal förlossning, då grät jag över sådan lättnad. Jag blev så glad. Läkaren gjorde en hinnsvepning, en ordentlig hinnsvepning och jag fick så fruktansvärt ont. Efter detta fick jag förvärkar igen.

Vi bokade in ett möte på söndagen 17/12 för fortsatt bedömning om de inte kommit igång, då skulle jag bli undersökt och få mig en hinnsvepning.

Söndagen kom och ingenting mer hade hänt förutom förvärkar till och från. Fick träffa en annan läkare som undersökte mig och pratade med mig och Tobbe om hur allting kändes. Hon frågade om jag ville bli igångssatt och jag sa nej, jag vill helst vänta någon dag till för o se om de kan komma igång naturligt. Jag var nu öppen 2,5-3 cm. Vi beslutade att boka in en tid på Tisdagen för igångssättning.

Tisdagen kom, men de blev ingen igångssättning utan 00:30 på natten den 19/12 kom mina riktiga förlossningsvärkar igång. Nu visste jag helt klart att det var på g. Sam hade sovit hos mormor varje dag (fyra nätter) förutom denna natt. Han låg inne i sitt rum, helt ovetandes att han snart skulle bli storebror. Jag kunde vila mellan värkarna, men var tvungen att stå ut ända till 06:45, för då öppnade dagis och vi hade ingen barnvakt innan. Timmarna närmade sig öppning på dagis. Jag tog värk efter värk och hade så jävla ont i ryggslutet, precis så som jag hade med Sam. Det var och förblev den värsta smärtan ända tills jag fick min bedövning på förlossningen. Värkarna var oregelbundna men kom tätt hela natten. Jag klockade dem och kollade på klockan hela tiden, det kändes som en evighet tills öppning på dagis. Ringde Fanny, min bästa vän, bebis gudmor som skulle vara med oss, berättade att nu snart är de dags och bad henne ha ljudet på så satsar vi på att åka in till 7 tiden på morgonen.

Tobbe lämnade Sam, hämtade upp mig och våra grejer och sen åkte vi till Fanny och hämtade upp henne.

Mot Sjukhuset och förlossningen. Tankarna snurrade, hade jag öppnat mig något? Jag hade ju fortfarande oregelbundna värkar..
Det fick jag veta lite senare och även ni, för nu sover båda barnen så bör passa på att sova jag också.

Hörs i morgon.

Likes

Comments

Jag har en fantastisk vän som hade en helt underbar, energifylld & jordnära mamma som svarade på alla mina frågor när jag väntade Sam i magen. En mamma som älskade barn, som jobbade på NEO på sjukhuset och tog hand om alla mirakel. En mamma som gjorde större intryck i mitt hjärta än jag någonsin kunnat ana och som har betytt massor för mig under denna graviditet, trots sin frånvaro på jorden. Annika blev svårt sjuk och cancern tog henne till andra sidan i samma veva som vi fick besked om att vi väntade syskon.

När ett liv tas så föds ett nytt!


Tecken efter tecken, så har hon funnits där under denna graviditet. Jag är helt hundra på att det är Annika. På något sätt vill hon visa att hon vet att hennes dotter ska bli gudmor och förbereda henne för den häftiga uppgiften.
Vi hann aldrig berätta nyheten för Annika, hon gick bort 2 dagar innan hennes dotter fick sitt paket. Glömmer aldrig när Fanny sa ”dethär hade jag så himla gärna velat berätta för mamma” o vi båda stod o tjöt som aldrig innan i varandras famn. Min fantastiska vän, bästa vän - lika energifylld och underbar som sin mor.

Det har inte gått en enda sekund idag utan att nåt konstigt har skett. Hur konstigt det än låter har jag en känsla att Annika skapat dessa hinder för att förbereda mig för en revansch, en förlossning, att berätta att flickan i magen är redo när som helst och att jag måste sakta ner. För allt som skett, så har de slutat väldigt bra. Hon vill bara väcka mig lite, få mig att inse att jag måste vila, äta och göra mig redo.

Morgonen startade i stress - får ett privat meddelande att tävlingsluckan är fel, jag har stavat fel på mitt sponsors namn och måste justera detta direkt. Detta var 30 min innan jag skulle vara på förskolan med Sam. Allt löste sig såklart och vi fick börja om med nytt inlägg. Jag får en stark känsla att Annika vill berätta att jag ska ta tillvara på tiden med Sam nu innan, vara närvarande med honom och inte något annat.

Strax efter att jag lämnat av sonen på förskolan, åker jag med bilen mot korsningen till en huvudled. Jag kör bara rätt ut och håller på o krocka in i bilen på huvudled, jag hann styra undan. Vår ängel Annika ville bara visa för mig att jag skulle stressa ner efter incidenten på morgonen, hon gav mig änglavakt och ingen krock skedde.

Väl hemma ska jag ner till tvättstugan för att slänga in två maskiner. Inser att tvättkapslarna är slut. Hon vill bara berätta att jag inte behöver stressa med tvätten utan i vanlig ordning, stressa ner o vila lite.

Nu är jag påväg till mvc för vanlig kontroll. Klockan är 10:30 och telefonen plingar till. Det stod att jag hade tid 11:30, alltså en timme senare. Går till receptionen för o fråga om min BM har en lucka, då berättar hon att jag har tid 12:30 inte 11:30 som jag skrivit, hon var inte ledig. Sen såg jag min barnmorska i korridoren, fick sitta ner en stund. Hon kommer ut och säger att jag kan få komma in istället för hennes patient som hade en tid inbokad för hon hade inte kommit. Detta löste sig också.

Efter besöket hade jag ny info till gudmor som ska vara med på förlossningen, Annika ville att jag skulle uppdatera Fanny om allt, även om sin närvaro.

När jag kommer hem bryter jag ihop. Känslorna svämmar över o jag gråter. Tänker på Fannys mamma och känner sådan saknad till henne, känner mig påmind om allt vad en tvåbarnsmamma innebär, o framförallt att jag ska ta tillvara på min o Sam’s tid innan bebis kommer ..

Klockan närmar sig hämtning på förskola. Jag får ett privat meddelande på instagram. En läsare berättar att hon hade BF idag fast förra året och hälsade mig lycka till med graviditeten o hoppades på att jag inte skulle få gå över tiden så mkt. Jag frågade henne i vanlig ordning hur länge hon gick över med dottern? Hon svarade att dottern kom den 16e. Efter en stund frågar hon, ”hur visste du att jag har en dotter? Min profil är ju stängd” .. jag hade ingen förklaring, hon hade inte nämnt något..

Det känns som ännu ett tecken, att bebis i magen är en flicka. Att Annika försökt säga detta till mig vid många tillfällen men även idag eftersom hon varit med mig hela dagen. Vår lilla flicka?!

Hämtar sam på förskolan, bryter ihop, får en kram av pedagogen. När jag ska gå därifrån frågar en annan pedagog varför jag hämtade Sam så tidigt. Just ja, han skulle hämtad kl 16.. Ingen big deal, men ännu en konstig grej. Ta till vara på tiden med din son ekade i huvudet.

Framåt kvällen innan Tobbe skulle lägga Sam, så sitter Sam på golvet framför den utdragna luckan på spisens nederkant. Hela spisen välter och jag ropar SKRÄCKSLAGEN på Tobbe medans jag fångar den tunga spisen och försöker få upp den med hjälp av Tobbe. Sam skräckslagen och gråter, jag skräckslagen och storbölar lika mkt, båda i vår bästaste famn, hos pappa Tobbe.

Hand i hand somnade Sam för natten i sin säng och jag liggandes bredvid.

Ta till vara på nuet, njut av varandra, stötta varandra, trösta varandra och bara finns för varandra. Inget annat är viktigare än att umgås och sprida kärlek till sina familjemedlemmar. Det ville Annika berätta för mig under hela denna dag.

Tagga ner - njut av nuet - innan de är försent

Vill även meddela att mina fogar gick av när jag räddade min son från att bli mosad under spisen.. om inte förlossningen kommer igång snart blir jag förvånad, bara en parantes.

GODNATT!

Likes

Comments

Att må bra under en graviditet är faktiskt inte en självklarhet. Vissa mår bra fysiskt och anda mår bra psykiskt men upplever kanske ändå att något är betungande.

Ju längre gången i denna graviditet jag har varit så har en psykisk ohälsa knackat på. Det har varit förjävla tufft just för att jag inte har lagt vikt i att undersöka vad som kan vara orsaken till mitt humör. Under de senaste veckorna har jag bara kännt att allt jag gjort varit mitt fel, att jag inte kan vara en bra mamma, att jag helt enkelt inte känner mig tillräcklig. Jag har lagt all skuld på mig själv och hela dagen har bara blivit jobbig att ta sig igenom.

Självklart har det gått upp och ned, har haft så fantastiska stunder också. Oftast märks det inte på mig utåt sett dock, skapar en mantel, de är de allra närmaste som reagerat.

Vissa är så otroligt hormonpåverkade! Jag är en av dem. Hormonerna styr mitt liv in i ett helvete många gånger, plus att vi har en son som krävt mer än vanligt. Att dessutom bli mer otymplig, magen i vägen, orken försvunnen, trötthet som aldrig förr så har det varit så tufft.

Tror nog inte jag är ensam om detta. Det är inget fel på dig! Bara naturligt. Men prata med någon, sök hjälp och hitta det som glädjer dig i vardagen och umgås med dem som BARA ger dig energi.

Det är inte lätt att vara gravid, en eloge till alla mammor och blivande mammor 💕


Likes

Comments

Titta vad mysigt det blev inne i Sam's rum.
Sen när vi flyttar till huset så ska jag inreda med massa härliga posters för det gick knappt att välja poster på BGANORDIC för de har mängder av fina varianter.

Passa på att beställa din farsdag present där eller varför inte ge bort en fin poster i julklapp till någon du tycker om?

Pssst: håll utkik efter luckan i min julkalender där man kan vinna finfina priser 🙊☺️

Gå in o kika på www.bganordics.com 🙌🏻 detta är ett samarbete!

#julkalender2017
#bganordic
#julkalender

Likes

Comments

Detta visste du kanske inte om mig?

1. Jag är uppvuxen endast med min mamma då jag var ett "misstag". Mamma gav mig ett liv och jag är evigt tacksam för den hon har format mig!

2. Jag är utbildad gyminstruktör och utbildad till Livsstilsrådgivare, kostrådgivare och hälsocoach.

3. Har tränat truppgymnastik i min barndom, samt tävlat i det och även jobbat som tränare för 4 åringar till 16 åringar.

4. Jag gick Djurvård och naturvetenskaplig profil på gymnasiet och har haft allt från råttor till hundar i min barndom.

5. Jag har sen jag var 15 år alltid haft pojkvän. Har haft tre seriösa förhållanden men inget i den klass med min sambo idag! Han som fortfarande står kvar vid min sida när jag 4 mån inpå vårt förhållande brister o säger att jag fortfarande älskar mitt ex! Han gav mig val och hela sitt hjärta och här står vi idag för att du trodde på mig/oss. 💕

6. Jag har under hela tonåren även i vuxen ålder haft acne/finnar och hade stora komplex för detta. Minns hur avundsjuk jag var på en av mina dåvarande bästa vänner som hade babyhy 😂. Nu kan jag lätt gå utan smink med en eller två finnar här o var men vanligtvis inga finnar alls 🙌🏻 tack för bra hudprodukter o mogen hy 🙏🏻.

7. Jag har till och från problem med att bara ta det lugnt. Måste fixa med något hela tiden och gärna fler projekt åt gången. Att hitta en god balans mellan familj, jobb och bara ta det lugnt är något jag ständigt har svårt med. Men jag är väldigt produktiv när de väl gäller och älskar nya utmaningar.

8. Jag har haft väldigt många hårfärger och frisyrer, allt från de vanliga med brunt och blont men även, grått, svart, koppar, lila och rosa hår.

9. Jag har jobbat en del som modell under tonåren och även gått många modevisningar ☺️

10. Jag har styrketränat från 16 års ålder och har även tävlat i bikinifitness. Den resan var otroligt tuff då jag blev väldigt väldigt undernärd! Men fan vad grym jag var, jag fuskade aldrig, tränade alla mina pass och körde ända in i kaklet. Så glad över min disciplin och jag är väldigt stolt trots allt

11. När jag var mindre så drev jag en blogg som för övrigt blev större än vad jag ville så jag stängde ner den pågrund av att jag blev igenkänd. Jag tjänade även pengar på en bloggen.

Sådär! Nu har jag sammanställt några punkter om mig genom livet. Det är en del jag inte skrivit med som kan vara lite allt för tragiskt/ personligt. Något jag tycker är så häftigt är att just att den väg du väljer öppnar det sig nya utmaningar och man lär känna folk man aldrig skulle träffat. Se dina hinder och motgångar som en spännande resa och var öppen och ta emot det du blir erbjuden.

Skulle vara kul om ni vill dela med er om det är någon punkt ni inte visste något om mig?

Något ni själva vill fråga eller undrar över kring punkterna?

KRAAAAM💕

Likes

Comments

Om 62 dagar är vår bebis beräknad att komma. Denna graviditet har gått så himla fort verkligen. Ibland har jag hatat magen och att bli tjockare men nu börjar jag tycka det är mysigt nästintill varje dag.

Magen dansar hela tiden, ingen lugn stund där inne. Vågen visar ca 7 kilo plus och jag mår jätte bra i kroppen. Ingen foglossning vad jag vet, inga sammandragningar och inga nya bristningar än sålänge, TACK FÖR DET! Dock har jag de där jävla åderbråcken, de är så fula och gör så ont till och från. Ibland kan jag inte stödja på benet för att de gör så ont, men så har man dagar som idag då jag kunde gå utan stödstrumpor med nästan helt smärtfritt ben. Måste bero på hur bebis ligger o trycker?

Mycket händer runt om också. Vi bor i ett flyttkaos och har gjort det i en vecka nu. Saker kommer sakta till sin ordning men jag vill få klart på allt nu.

Sprängningen på tomten är klar och de har bara lite kvar innan plattan ska gjutas uppepå. Vi saknar en ritning från vår husleverantör som kan stoppa upp husbygget, vilket vi inte vill.

Kakel e bestämt, köket är köpt, vitvaror är nästan klart, golv är klart, rörmokare har vi inte riktigt bestämt oss för än, men de mesta snurrar på bra. Vissa delar håller vi budget på och andra sticker iväg lite, dock jämnar de ut sig så vi bygger enligt plan.

Sam älskar förskolan och de går så himla bra där. Han har verkligen kommit in i det.

Tobbe min älskade sambo gör allt och lite till. Lagar mat, jobbar, bokar möten, tar in offerter, ringer alla möjliga samtal. Han styr och ställer och gör allt så jävla bra! Stolt flickvän.

O jag jobbar denna helg och sen går jag på mammaledigt i minst 15 månader.. woop woop

Hur mår ni?

Likes

Comments

Jag säger bara ACK DEN SOM GER SIG!

Dessa två veckor har upplevts som en hel månad för mig av stress, oro & mängder av tårar som slutat i jobbiga och bra beslut. Tror det är ganska svårt att förstå om man själv inte har barn eller om man inte bryr sig lika mycket om vart man placerar sina barn på förskolan, eller om man inte heter Thessan. I vilket fall så har de varit SJUKT jobbigt för MIG.

Allt började med inskolningen förra veckan på Domarringen. Första dagen kändes bra medan resten av veckan blev värre och värre. Oklart kring vem som var vår handläggare/inskolningsansvarig, inga tydliga regler hur de vill att jag ska agera som förälder, ingen uppföljning kring hur det går och dubbla budskap. Det var gnabb (säger man så 😂) mellan personalen, rutiner var oklara och de var ingen ordning. Dessutom fanns det inte mkt roligt att leka med. Några exempel utan att hänga ut dem allt för mycket.

Vi bytte avdelning i början på denna vecka, var med i måndags och snackade med en helt fantastisk förskolepedagog. De andra på avdelningen var underbara också. Fanns mängder av leksaker, det var ordning och reda, det fanns en plan för höstterminen, det fanns rutiner kring mat/blöjbyten & när de skulle ut o leka. Allt där inne var som o komma till ett helt nytt ställe. Det kändes bra.

Efter många om och men, har vi valt att avbryta inskolningen. Känslan att träffa de första pedagogerna på skolgården fick mig illamående. Vågade knappt kolla dit ifall de skulle se mig.
När vi vandrade hem så kändes de inte rätt. Och om inte jag trivs eller tobbe med de som hänt så kommer de snart speglas över till vår Sam. Han kommer märka av att det är något och säkert bli orolig.

Innan jag avbröt inskolningen så har jag varit i kontakt med ansvarig på kommunen samt en annan förskolechef på ett annat ställe. Besökte den förskolan och fick ett fantastiskt bemötande, likväl på telefon av chefen och kvinnan på kommunen. Vi satte oss i kö/ är fortfarande i kö till den andra förskolan och får svar inom några veckor om Sam kommer in.

Väntan för mig har betytt ännu mer stress. Urs vad ledsen jag varit, gör jag rätt att avbryta/ byta eller överanalyserar jag allt? Kommer aldrig få svar på det men något jag vet är om magkänslan säger att jag ska avbryta så gör jag det.

Denna vecka besökte vi Bullerbyn, ett föräldrakooperativ i Karlshov. Kortfattat - WOW!

Ännu mer oro kom till- eftersom vi är inskrivna på en förskola finns en uppsägningstid på 2 månader. Vilket innebär att vi inte kan flytta Sam förens November för det finns inga försäkringar som täcker detta med den övergången till ett kooperativ.

Ännu ett samtal till kommunen som löser detta! TACK

En lång historia som blev kortfattad här men som slutar med att vi har fått plats på bullerbyn och förmodligen kan starta inskolningen i nästa vecka.

Nu kan jag slappna av.

Likes

Comments