Vi borde lära oss ett och annat från barn

Vi vuxna är rätt kassa, det har fler än jag förstått va? Om man nu ska generalisera och raljera en aning, så är vi åtminstone det. Vi kan ha vissa spetskompetenser (typ som att vi kan vispa grädde för hand snabbare eller knyta skorna utan att rosetten går upp hela tiden), ha specialutbildat oss till den grad att vi kanske slipper killgissa inom vissa ämnen och återupplevt samma scenario om och om igen (läs bilkö, skriva matlistor, tvättat kläder) så att vi åtminstone borde kunna undvika sådant som vi exempelvis inte tycker är roligt. I övrigt, är vi rätt värdelösa.

Barn däremot, de är fenomenala.

Barn känner sina känslor och agerar på dem. Istället för vuxna som sätter ett lock på och hoppas att det aldrig rinner över. Barn lever i nuet, i den verkligheten som erbjuds dem i den sekunden och inte någon annan stans. De sitter inte på ett kontor och stirrar ut genom fönstret och längtar efter semestern. Barn har sina egna behov närmast och är verkligen inte rädda för att uttrycka dem. Till skillnad från vuxna som hellre skyller på andra och glömmer bort hela sitt egna väsen (undertecknad högst skyldig).

Varje dag kämpar vuxna med att "förbereda sina barn för verkligheten". Ta ett steg tillbaka och smaka på den formuleringen. Vi vill alltså... FÖRBEREDA BARNEN på något de redan upplever? Utifrån det sättet att tänka så står alltså verkligheten och väntar på att barnen ska bli myndiga, flytta hemifrån, ha tagit körkort, supit bort lite hjärnceller för att kunna fånga sitt perfekta ögonblick och SEN ta tag i barnets öra och ba "TJA, jag är verkligheten, jag har väntat på dig".

Åtminstone i mina ögon är det att se ner på barn. Innan de kommer ut i verkligheten, betyder de ingenting då? Är deras känslor mindre jobbiga att ha? Är deras upplevelser och minnen bara i deras egna fantasi? När de kommer hem och berättar att de är kära och vi säger att "vänta du bara tills du blir stor och känner äkta kärlek", betyder de att de inte känner kärlek vid den tidpunkten då?

Det är som att vi vuxna säger att vi har tolkningsföreträde i deras känslor. Vi har levt längre, så vi förstår faktiskt liiite bättre. Fast gör vi verkligen det? Som Alfons Åbergs storkusiner säger om Alfons, att han är så liiiiiiten så han förståååååår inte och sen äter Alfons upp alla kakor i smyg som hämnd. Det är en fantastiskt talande bok. Läs den.

Ju äldre vi blir, desto mer tappar vi greppet. Dessutom får mer och mer hybris. Istället så borde vi lära mer av barn. Vi borde komma ihåg hur det var att bli fascinerade av vartenda litet löv på vägen till förskolan, eller bli hoppglada när vi inser att det är lördag. Vi borde med samma smittande entusiasm säga hej till människor vi möter. För vi har också blivit det, vi har bara glömt bort hur man gör. Vi skulle må så mycket bättre om vi blev precis lika arga och ledsna och glada och frustrerade och överlyckliga och alla andra känslor som barn har och som kommer ut så fort vi minst anar det. Och som vi vuxna så ofta vill dämpa. Snälla skrik lite tystare, skratta lite lugnare, spring lite långsammare, eller raska på för nu har vi FAKTISKT bråttom. 

Lev lite, som barn gör. Det skulle göra dig gott.

Gillar

Kommentarer

Elinannaregina
Elinannaregina,
Så rätt! Bra skrivet 😊
nouw.com/elinannaregina