Får man vara så här kär i sitt barn?

Fotografier av Sandra Viklund.

I lite mer än ett år har gått sedan jag blev mamma till den där. I över trehundra dagar har jag gått och varit så uppöveröronen dunderkär i det där lilla barnet. I nästan tretton månader har jag fått titulera mig som mamma.

Jag minns hur överväldigande det var, när hon bara var några veckor gammal, känslan av att hon var min. Att det var mitt alldeles egna barn som höjde och sänkte sin bröstkorg i sådär ojämna andetag som spädbarn har. Så pass ojämna att föräldern som vakar över det sovande barnet aldrig riktigt kan slappna av till hundra procent utan ständigt måste ha ett extra lyssnande öra till det lilla väsandet utblåsande ljudet som kommer från det lilla knytet. I sådana ögonblick tårades ögonen på mig, av både tacksamhet och kärlek.

Jag skulle ljuga om jag påstod att de stunderna inte finns längre. Men vardagen med henne är rätt så etablerad vid det här laget och det är inte lika ofta jag drabbas av hennes närvaro på det där oåterkalleliga viset jag gjorde när hon var så där liten och skör. Men ibland går det inte att värja sig. Som när vi ligger tätt intill varandra, som en liten boll, i mörkret i sängen och hennes bröstkorg höjs och sänks i en rytm som vittnar om att sömnen tagit grepp om hennes sinne. Då när hennes hand smeker mig över bröstkorgen och hon gosar in sig extra, trots att vi ligger näranära. Då trillar det tårar ner för den arma moderns kinder. Det rinner tårar för att det slår mig att hon älskar mig och njuter av den där stunden minst lika mycket som jag. Då stryker jag bort tårarna som ramlar på hennes lilla huvud, drar ett djupt andetag och pussar henne försiktigt. Min, min, min Inez. 

Jag har, så här ett år efter att jag fått titulera mig som mamma för första gången, kanske inte riktigt kommit ur den där bubblan som det innebär att få barn. Inez tar fortfarande upp ungefär nittio procent av mina tankar och lika mycket av mitt väsen. I bland förvånar det mig att jag ens lyckas åstadkomma saker som inte har med henne att göra. Ofta frågar jag mig om jag får vara så här kär i henne? Känslan av att aldrig vara mätt på hennes närvaro, hennes kramar, hennes pussar. allt det nya hon lär sig varje dag. Hon är det absolut mest dyrbara jag har och jag kommer aldrig få nog av Inez. 

Gillar

Kommentarer