Vi vuxna är rätt kassa, det har fler än jag förstått va? Om man nu ska generalisera och raljera en aning, så är vi åtminstone det. Vi kan ha vissa spetskompetenser (typ som att vi kan vispa grädde för hand snabbare eller knyta skorna utan att rosetten går upp hela tiden), ha specialutbildat oss till den grad att vi kanske slipper killgissa inom vissa ämnen och återupplevt samma scenario om och om igen (läs bilkö, skriva matlistor, tvättat kläder) så att vi åtminstone borde kunna undvika sådant som vi exempelvis inte tycker är roligt. I övrigt, är vi rätt värdelösa.

Barn däremot, de är fenomenala.

Barn känner sina känslor och agerar på dem. Istället för vuxna som sätter ett lock på och hoppas att det aldrig rinner över. Barn lever i nuet, i den verkligheten som erbjuds dem i den sekunden och inte någon annan stans. De sitter inte på ett kontor och stirrar ut genom fönstret och längtar efter semestern. Barn har sina egna behov närmast och är verkligen inte rädda för att uttrycka dem. Till skillnad från vuxna som hellre skyller på andra och glömmer bort hela sitt egna väsen (undertecknad högst skyldig).

Varje dag kämpar vuxna med att "förbereda sina barn för verkligheten". Ta ett steg tillbaka och smaka på den formuleringen. Vi vill alltså... FÖRBEREDA BARNEN på något de redan upplever? Utifrån det sättet att tänka så står alltså verkligheten och väntar på att barnen ska bli myndiga, flytta hemifrån, ha tagit körkort, supit bort lite hjärnceller för att kunna fånga sitt perfekta ögonblick och SEN ta tag i barnets öra och ba "TJA, jag är verkligheten, jag har väntat på dig".

Åtminstone i mina ögon är det att se ner på barn. Innan de kommer ut i verkligheten, betyder de ingenting då? Är deras känslor mindre jobbiga att ha? Är deras upplevelser och minnen bara i deras egna fantasi? När de kommer hem och berättar att de är kära och vi säger att "vänta du bara tills du blir stor och känner äkta kärlek", betyder de att de inte känner kärlek vid den tidpunkten då?

Det är som att vi vuxna säger att vi har tolkningsföreträde i deras känslor. Vi har levt längre, så vi förstår faktiskt liiite bättre. Fast gör vi verkligen det? Som Alfons Åbergs storkusiner säger om Alfons, att han är så liiiiiiten så han förståååååår inte och sen äter Alfons upp alla kakor i smyg som hämnd. Det är en fantastiskt talande bok. Läs den.

Ju äldre vi blir, desto mer tappar vi greppet. Dessutom får mer och mer hybris. Istället så borde vi lära mer av barn. Vi borde komma ihåg hur det var att bli fascinerade av vartenda litet löv på vägen till förskolan, eller bli hoppglada när vi inser att det är lördag. Vi borde med samma smittande entusiasm säga hej till människor vi möter. För vi har också blivit det, vi har bara glömt bort hur man gör. Vi skulle må så mycket bättre om vi blev precis lika arga och ledsna och glada och frustrerade och överlyckliga och alla andra känslor som barn har och som kommer ut så fort vi minst anar det. Och som vi vuxna så ofta vill dämpa. Snälla skrik lite tystare, skratta lite lugnare, spring lite långsammare, eller raska på för nu har vi FAKTISKT bråttom. 

Lev lite, som barn gör. Det skulle göra dig gott.

​Min inställning till att få barn har varit relativt avslappnad. Framför allt när jag var gravid med Inez, det var verkligen ingenting som skrämde mig och jag var heller inte tveksam till om jag skulle klara det. Jag misstänker att det har att göra med att jag har övat på alla mina lillasystrar. Att ta hand om en annan person är inget främmande för mig. Att se, uppfatta och analysera någon annans behov är något jag övat på enda sedan jag var liten. Så det kanske var nonchalant och naivt av mig att tänka att det kommer att gå fint att skaffa ett till barn. Nästa barn kommer bara att hänga med. 

Det blev inte riktigt så. Framför allt så var Inez lite mindre än vad vi kanske tänkt oss att hon skulle vara när hon blev storasyster. Just sådana saker kan man ju inte styra över i någon nämnvärd utsträckning. Ibland blir man gravid, ibland blir man det inte. Den andra gången ett litet frö av kärlek såddes i mig fastnade det betydligt snabbare än vad någon av oss hade förväntat oss. Men lika självklart som det var att behålla det, lika självklart var det att det var Nike som skulle komma och vara lillasystern i våran familj. Men det har nog påverkat oss, att Inez inte ens var två år när hon blev storasyster.  

Sedan Nike gjorde sin entré har jag haft otroligt stora problem med att räcka till. Jag har nog räckt till, men min känsla av otillräcklighet har legat som en tyngd över min kropp varenda minut varje dag. En tyngd som jag dagligen försöker få bort, men det är svårt. Jag märker också att Inez tycker att det har varit världsomvälvande att behöva dela sina föräldrar. Och precis som de allra flesta bebisar har Nike föredragit att vara näranäranära helst hela tiden. Jag önskar att jag hade haft så mycket mer av allt för att de ska vara så nöjda som bara möjligt, hela tiden. 

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i sju månader. Den lilla skörden inlägg på den här bloggen vittnar om att varken energin eller tiden riktigt räckt till att sätta mig ner och formulera ihop mina tankar. Men en sak är säker, att vara mamma till två barn är den absolut största utmaningen jag har ställts inför i mitt liv. Jag vet inte om det beror på min naivitet, livssituationen eller det faktum att älska två personer med hela sitt väsen och värna om deras välbefinnande mer än något annat helt enkelt är både tärande och givande på samma gång. 

Eftersom jag, sisådär sju månader efter att ha ramlat in i en tvåbarnschocksdimma, inte riktigt hittat ut ännu så kan jag inte mer än ärligt säga att jag vet fortfarande inte hur man hanterar allting på samma gång. Varje dag båda somnat för kvällen blir jag nästan lite förvånad över att vi klarade det idag igen. 

Svensk förlossningsvård har hjälpt mig att få revansch – på svensk förlossningsvård.

För tolv dagar sedan upplevde jag en förlossning jag inte trodde var möjlig varken fysiskt, psykiskt eller resursmässigt hos dagens kvinnovård. Hade någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle orka gå och hämta mitt eget kvällsfika tolv timmar efter förlossningen hade jag skrattat inombords och inte trott på det en sekund. Efter min förra förlossning för två år sedan var jag inte människa förrän två veckor efter att mitt barn fötts, jag hade för ont för att gå och jag knaprade smärtstillande dag ut och dag in i veckor. Det var min bild av tiden efter förlossningen, att varje steg skulle vara så smärtsamt och ta sådan tid att utföra, att ingen sittställning skulle vara bekväm och att jag skulle behöva hjälp med det mesta.

Efter denna förlossning har jag tagit två alvedon för smärta, jagat efter min äldsta dotter redan ett dygn efter förlossningen och orkat med dagliga promenader. Ett mer passande ord än revansch vet jag inte om det finns och jag har personalen på förlossningen att tacka för det. En förlossningsavdelning som i våras blev väldigt omskrivna i lokal media (tidningen där jag själv arbetar inkluderad) eftersom bemanningen var så svår att lösa under semestertider att semesterveckor drogs in för de anställda barnmorskorna. Med min förlossningsrädsla plus bemanningsproblematik resulterade det i isande ångestvågor stundtals. Skulle jag falla mellan stolarna igen, som förlossningens överläkare erkände att jag gjort sist jag födde barn? Skulle förlossningen bli lika utdragen och skulle jag bli lika inkapslad i min egen rädsla igen?

Jag föll inte mellan stolarna. Jag blev sedd, jag blev hörd och jag blev omhändertagen. Jag fick den förlossningen jag önskade. Och det var inte överdrivna önskemål jag hade. Jag ville att någon i personalen skulle befinna sig på rummet så ofta det gick, jag ville ha hjälp att driva förlossningen framåt och jag ville ha hjälp att inte förlora mig själv i smärtan. Allt det uppfylldes. Och det tack vare det förlossningskontrakt som tagit flertal möten med vården att upprätta.

Mina krav borde vara standardförfarandet för varje förlossning. Det lugna bemötandet jag fick av förlossningspersonalen på Nus borde alla få uppleva. Svensk förlossningsvård kan, svensk förlossningsvård har kunskap att hjälpa kvinnor att föda barn på ett kontrollerat sätt. Svensk förlossningsvård behöver mer resurser för att klara det. Alla har rätt till en trygg och säker förlossning.

Efter min första förlossning förstod jag inte hur jag någonsin skulle kunna föda ett till barn. Efter den här förlossningen skulle jag kunna föda flera till. På en gång.