​Min inställning till att få barn har varit relativt avslappnad. Framför allt när jag var gravid med Inez, det var verkligen ingenting som skrämde mig och jag var heller inte tveksam till om jag skulle klara det. Jag misstänker att det har att göra med att jag har övat på alla mina lillasystrar. Att ta hand om en annan person är inget främmande för mig. Att se, uppfatta och analysera någon annans behov är något jag övat på enda sedan jag var liten. Så det kanske var nonchalant och naivt av mig att tänka att det kommer att gå fint att skaffa ett till barn. Nästa barn kommer bara att hänga med. 

Det blev inte riktigt så. Framför allt så var Inez lite mindre än vad vi kanske tänkt oss att hon skulle vara när hon blev storasyster. Just sådana saker kan man ju inte styra över i någon nämnvärd utsträckning. Ibland blir man gravid, ibland blir man det inte. Den andra gången ett litet frö av kärlek såddes i mig fastnade det betydligt snabbare än vad någon av oss hade förväntat oss. Men lika självklart som det var att behålla det, lika självklart var det att det var Nike som skulle komma och vara lillasystern i våran familj. Men det har nog påverkat oss, att Inez inte ens var två år när hon blev storasyster.  

Sedan Nike gjorde sin entré har jag haft otroligt stora problem med att räcka till. Jag har nog räckt till, men min känsla av otillräcklighet har legat som en tyngd över min kropp varenda minut varje dag. En tyngd som jag dagligen försöker få bort, men det är svårt. Jag märker också att Inez tycker att det har varit världsomvälvande att behöva dela sina föräldrar. Och precis som de allra flesta bebisar har Nike föredragit att vara näranäranära helst hela tiden. Jag önskar att jag hade haft så mycket mer av allt för att de ska vara så nöjda som bara möjligt, hela tiden. 

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i sju månader. Den lilla skörden inlägg på den här bloggen vittnar om att varken energin eller tiden riktigt räckt till att sätta mig ner och formulera ihop mina tankar. Men en sak är säker, att vara mamma till två barn är den absolut största utmaningen jag har ställts inför i mitt liv. Jag vet inte om det beror på min naivitet, livssituationen eller det faktum att älska två personer med hela sitt väsen och värna om deras välbefinnande mer än något annat helt enkelt är både tärande och givande på samma gång. 

Eftersom jag, sisådär sju månader efter att ha ramlat in i en tvåbarnschocksdimma, inte riktigt hittat ut ännu så kan jag inte mer än ärligt säga att jag vet fortfarande inte hur man hanterar allting på samma gång. Varje dag båda somnat för kvällen blir jag nästan lite förvånad över att vi klarade det idag igen. 

Flera gånger om dagen får jag påminna mig själv om att det är min unge. MIN unge. Mitt alldeles egna barn, som jag burit i nio månader i min kropp, som jag lär mig saker av varje dag och som kan slänga sig på mig på morgonen när hon vaknar och säga "älskar dig, mamma". Snart har hon funnits i mitt liv i två år och det finns inget jag är så mallig över som Inez.

Hon är en fantastiskt kärleksfull person. Hon berättar gärna för mig och Magnus, mormor, farmor och farfar att hon älskar oss, vi får ofantligt mycket kramar och pussar och det är hon väldigt generös med även till sina kompisar. Hon är också otroligt verbal och kan berätta om de flesta av sina behov, sina känslor och vad hon vill. Med det sagt är hon inte ens två år och ibland blir det så klart sitta på marken med armarna i kors i ren frustration över att inte kunna berätta vad det är som upprör henne eller på vilket sätt hon blev missförstådd, men konstigt vore det väl annars. Ibland kan jag inte ens själv förklara varför jag är arg.

Inez har ett fantastiskt minne och kan återberätta saker vi gjort tillsammans, som hon upplevt eller fått berättat för sig. Det är oerhört fascinerande. Hon är väldigt noggrann på sina rutiner, berättar gärna för mig att hon ska borsta tänderna innan hon ska sova för det är ju så vi gör varje kväll. Hon är väldigt receptiv för andras känslor och det märks att det påverkar henne om hon hör något barn som är ledsen. Hon älskar andra barn, så jag hoppas att hon kommer att ta emot sitt syskon med öppna armar. Men risken att hon blir avundsjuk på att någon annan är med hennes mamma eller pappa finns så klart där, oavsett hur trevligt det verkar att få ett syskon.

Min kloka, älskvärda, pratsamma lilla unge. Snart blir du storasyster. Vilket äventyr det kommer bli för oss allihopa!

Förmodligen hänger man aldrig någonsin med som förälder, just i aspekten hur ens barn blev så himla stort helt plötsligt. Jag minns som igår när vi träffades för första gången på förlossningen och hon var tokförbannad för att det dragit ut så långt på tiden. Tro mig, älskade unge, det var jag också.

Nu börjar hon närma sig två år och pratar och pratar och pratar. Mitt stora barn som vill välja kläder själv, älskar att hjälpa till, läsa böcker och att kramas. Snart blir hon dessutom storasyster.

Det finns inget roligare än att umgås med henne och ha konversationer med henne. Hon förvånar mig ständigt med sina långa meningar och tankegångar som jag inte för min värld trodde att en 20-månaders kunde utbringa. I dag, efter vilan, så kom hon i håg att jag innan vi båda somnat berättat för henne att jag skulle jobba ikväll och då sa hon "mamma jobba sen, Inez åka farfars sen". Det är en sån komplicerad tankegång med så många steg att jag blir helt matt för hennes skull. Hur orkar hennes lilla hjärna dels processa informationen, dels faktiskt kommunicera den? Fascinerande det är vad hon är.

Jag visste från första början att den här damen skulle ha bråttom, hon var så fysiskt framåt redan som några veckor gammal. Men att talet också skulle komma så tidigt är inget jag hade kunnat föreställa mig. Hon pratar inte rent (obviously) och stundtals förstår nog kanske bara jag och Magnus henne, men ofta tror jag att de allra flesta skulle kunna ha en liten konversation med henne.

Den bästa stunden på länge var en morgon när hon la armarna om min nacke just efter att hon slagit upp sina ögon och så sa hon "älskar dig, mamma". Då smälte mitt hjärta tusen miljoner.