Att vara på avbytarbänken

Det här är något slags försök till nystart. Jag har haft en blogg i alla tider, men det känns som att den har gjort sitt. Jag fick frågan för nästan två månader sedan nu, om jag kände mig annorlunda som person när jag blivit mamma. Ganska snabbt svarade jag att jag inte kände mig annorlunda. Och då har jag ändå varit med om en världsomvälvande händelse, jag har fått barn. Men det har känts så märkligt naturligt att ha Inez med mig överallt och hela tiden. Jag skulle inte vilja påstå att jag "inte minns livet innan", för det är väldigt påtagligt. Mest för att jag vänta så länge på att få träffa henne. Utan mer att det är så självklart att det var just hon och hon är en naturlig och perfekt pusselbit i mitt liv.

Å andra sidan så här hon det centrala i allt. Jag misstänker att en person som inte har barn faktiskt inte har förmågan att föreställa sig och sätta sig in i den situationen. Varje situation anpassas mer eller mindre efter henne, dagarna planeras utifrån hennes behov.

Så jag kanske ljög när jag svarade på frågan. Jag kanske gillar samma saker, föredrar samma personer och samma musik, ungefär likadana godisar hamnar i påsen som innan. Men mest är jag ju mamma nu. Moa får vänta lite. Moa får stå vid sidlinjen, vänta på avbytarbänken och kika matchuret och undra när hon ska bli inbytt. Inte på ett tag kära du, men det är okej.

Min gamla blogg skrevs av gamla Moa. Moa som inte hade en Inez i sitt liv. Den här bloggen är skriven av nya Moa, som definitivt har en alldeles egen Inez. 

Gillar

Kommentarer