Att vara kraftigt tvåbarnschockad

​Min inställning till att få barn har varit relativt avslappnad. Framför allt när jag var gravid med Inez, det var verkligen ingenting som skrämde mig och jag var heller inte tveksam till om jag skulle klara det. Jag misstänker att det har att göra med att jag har övat på alla mina lillasystrar. Att ta hand om en annan person är inget främmande för mig. Att se, uppfatta och analysera någon annans behov är något jag övat på enda sedan jag var liten. Så det kanske var nonchalant och naivt av mig att tänka att det kommer att gå fint att skaffa ett till barn. Nästa barn kommer bara att hänga med. 

Det blev inte riktigt så. Framför allt så var Inez lite mindre än vad vi kanske tänkt oss att hon skulle vara när hon blev storasyster. Just sådana saker kan man ju inte styra över i någon nämnvärd utsträckning. Ibland blir man gravid, ibland blir man det inte. Den andra gången ett litet frö av kärlek såddes i mig fastnade det betydligt snabbare än vad någon av oss hade förväntat oss. Men lika självklart som det var att behålla det, lika självklart var det att det var Nike som skulle komma och vara lillasystern i våran familj. Men det har nog påverkat oss, att Inez inte ens var två år när hon blev storasyster.  

Sedan Nike gjorde sin entré har jag haft otroligt stora problem med att räcka till. Jag har nog räckt till, men min känsla av otillräcklighet har legat som en tyngd över min kropp varenda minut varje dag. En tyngd som jag dagligen försöker få bort, men det är svårt. Jag märker också att Inez tycker att det har varit världsomvälvande att behöva dela sina föräldrar. Och precis som de allra flesta bebisar har Nike föredragit att vara näranäranära helst hela tiden. Jag önskar att jag hade haft så mycket mer av allt för att de ska vara så nöjda som bara möjligt, hela tiden. 

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i sju månader. Den lilla skörden inlägg på den här bloggen vittnar om att varken energin eller tiden riktigt räckt till att sätta mig ner och formulera ihop mina tankar. Men en sak är säker, att vara mamma till två barn är den absolut största utmaningen jag har ställts inför i mitt liv. Jag vet inte om det beror på min naivitet, livssituationen eller det faktum att älska två personer med hela sitt väsen och värna om deras välbefinnande mer än något annat helt enkelt är både tärande och givande på samma gång. 

Eftersom jag, sisådär sju månader efter att ha ramlat in i en tvåbarnschocksdimma, inte riktigt hittat ut ännu så kan jag inte mer än ärligt säga att jag vet fortfarande inte hur man hanterar allting på samma gång. Varje dag båda somnat för kvällen blir jag nästan lite förvånad över att vi klarade det idag igen. 

Gillar

Kommentarer