Att ryta ifrån

Ett stycke barn. Fantastiskt på alla sätt och vis. Utan att någon lägger någon bedömning eller värdering i hur hon ser ut eller borde se ut. 

När man blir förälder så kommer oron som en tornado in i kroppen som är helt omöjlig att värja sig emot. Den ligger och lurar konstant, men tar tag i en så att man nästan tappar fattningen ibland och märks knappt alls vissa dagar. Det intressanta är att den infinner sig nästan omedelbart man får nys om att det finns ett liv i ens kropp. Då, i det naiva tillstånd man befinner sig i, tror man att oron över det där livet som skapas kommer att bli bättre, så länge man får se på det. När det kommit ut och era blickar mötts för första gången.

Det gör inte det.

Oron för ens barn är ett konstant lidande som föräldrar helt enkelt får leva med. MEN, jag skulle vilja påstå att andra föräldrar, eller personer i ens omgivning, ibland har en förmåga att göra oron värre än vad den hade behövt vara.

Jag har exempel. Sedan stunden jag var så pass gravid att magen syntes ordentligt fick jag kommentaren "ÅH VAD LITEN MAGE DU HAR". Hade det hänt en gång hade det förmodligen inte bekommit mig något nämnvärt, men så fort jag träffade en person jag inte sett på ett tag var det en liknande formulering om mitt utseende som gravid jag fick motta. Äsch, tänker du som läser det här. Det är väl fint att få höra att man är liten. Absolut, jag har alltid sett ut enligt normen och ska väl inte klaga på det egentligen, MEN när ens kropp är ett verktyg och en bakugn för ett annat liv, så blir det ytterst problematiskt att flera gånger i veckan få poängterat för sig HUR LITEN MAN ÄR. Vad detta ger upphov till? Jo, en konstant oroskänsla av att barnet i magen inte växer som det ska, att jag äter för lite eller gör något annat fel som i sin tur gör livet för jävligt för bebin, Inför varje besök på mödravårdscentralen var jag rädd för att när barnmorskan mätte magen skulle hon konstatera att den var för liten och att bebin inte var något frisk. Det hände aldrig. Men oron hade planterats där av alla otaliga kommentarer av andra personer som jag mött. Som tagit sig friheter att kommentera min kropp.

Jag önskar att det hade kunnat sluta där. Men det gör det inte. Oj, vad jag har fått höra att "ÅH VAD LITEN INEZ ÄR". Ibland är det märkligt att man inte tappar fattningen oftare, för HALLÅ har ni sett hennes mamma eller? Första gången då skrattar man bara lite lätt och bekräftar den fascinerande observationen som den andra människan har gjort. "Ja, tänka sig. Vad liten hon är". Den sjuttioelfte kommentaren om ditt barns storlek tas inte emot på samma sätt. När barnet sedan börjar matvägra, hellre kasta maten på golvet och skriker när man sätter ner henne i matstolen, då skapas en klump i magen av oro som bara växer för varje dag maten fortfarande hamnar på golvet och inte i munnen.

Det går att vända på det här. Det är heller inte ovanligt att folk vräker ur sig till gravida kvinnor "OJ, HAR DU TVÅ BEBISAR I MAGEN?" eller "NÄMEN DU MÅSTE JU FÖDA SNART". Eller kommenterar hur stora bebisarna är med "du måste ju ha grädde i mjölken".

Sluta. Omedelbart. Du behöver aldrig någonsin påpeka hur en annan människa ser ut. Liten, tjock, lång, kort, rund eller kvadratiskt. Det.spelar.ingen.roll. Det odlar förmodligen bara fel känslor hos personen som är mottagare av alla dessa kommentarer om utseende än vad det på något vis gör gott?

Nästa gång du får feeling gällande att kommentera hur någon ser ut, gör inte det.

Gillar

Kommentarer