Att mata sitt barn

Jag tänkte prata om det där spektakulära ämnet amning. Inte för att jag har en särskilt radikal åsikt eller kommer med pekpinnar åt alla möjliga håll, jag vill mest ventilera det som springer runt i hjärnan i amningsdimman.

Jag ammar. Helt och fullt. Det var ett beslut som jag tog långt innan jag ens blev gravid och jag blev nästan förnärmad när jag fick frågan av den första barnmorskan jag mötte på mitt inskrivningssamtal på MVC om jag hade tänkt amma eller inte. Det har varit en sådan självklarhet för mig att jag nästan inte ens reflekterat över att man kan göra något annat. Detta måste få mig att låta extremt icke-ödmjuk (och jag vågar påstå att jag egentligen är raka motsatsen), men i min värld, jag som är uppvuxen med en mamma som ammat mina systrar och som tagit en magisterexamen inom amning var det för mig fullkomligt märkligt att inte amma. Inte för att jag på något sätt ser ned på personer som flaskmatar, utan att det fanna mest inte i min världsbild.

Så här i efterhand förstår jag dels hur lyckligt lottad jag var som hade mamma som stöd i början av amningen, dels för att hon alltid svarar på alla mina frågor jämt. Jag behöver aldrig gå och oroa mig över saker tills jag kommer till BVC och då få "fel" svar. Det har gjort så att jag tvivlat på amningen enbart några sekunder i taget.

Det enda krångliga min amning har mött är mina såriga bröstvårtor jag hade i inledningen av amningen. Som så många andra också möter. Jag grät och bet mig i läppen och fick skäll av mamma när jag inte smörjde med kortisonsalvan som jag borde. Och tillslut gick det över. I två veckor hade jag besvär. Sedan dess har ungen ätit bröstmjölk så att det har sprutat ur mungiporna. Samtidigt som jag hade sår också för den delen, men då var det inte lika harmoniskt som jag tycker det är i dag.

Jag vill påpeka att jag respekterar och förstår mammor som varken vill eller har lust eller kan amma, eller har helt andra skäl till varför de flaskmatar sina bebisar. Jag litar på att du tar de allra bästa besluten utifrån dina förutsättningar och att om du inte kan det hjälper sjukvården dig att göra det.

​För mig finns det inget mer fantastiskt än att amma mitt barn. Det är så mycket kärlek och det är så rofyllt och jag blir lycklig av det, Ur ett mycket egoistiskt perspektiv älskar jag att det bara är jag som kan mata henne. Det är mitt och Inez ögonblick. Ingen annans. Jag kommer sakna det som bara tusan när hon blivit för stor och klarar sig utan mig. Och min mat.

De fantastiska amningsbilderna i det här inlägget är tagna av den fantastiska fotografen Elaine Lilje. Det är även hon som har fotograferat min headerbild. 

Gillar

Kommentarer