Att lämna över stafettpinnen

Det börjar bli svårt att ignorera nu. Att mammaledigheten med Inez börjar ta slut. Jag som är expert på att bortse från nuet och bara tänka framåt har helt kapitulerat för nutiden och fullkomligt förträngt det faktum att det mesta har ett slut. Det brukar vanligtvis handla om nedräkning och annan form av att visualisera ett kommande mål för mig, men i det här fallet är varenda sekund i realtid så meningsfullt att slutet känns mer hotfullt än hoppingivande och motiverande.

Så jag skjuter undan det. Och gömmer mig i min kärleksbubbla hos min snart sjumånadersbebis.

Det kanske är klyschigt att börja uppskatta nuet när man har fått barn. Det kanske också är rimligt, eftersom man först då börjar inse att varje sak jag gör påverkar en annan individ, en individ som jag har skapat och som jag har ansvar för. Den här lilla varelsen är av mitt kött och blod och vi är sammanlänkade med så stark kärlek att jag stundtals undrar hur jag någonsin klarat mig utan den kärleksinjektionen som den lilla människans nyfikna blick och blöta pussar innebär. Det är rimligt att åtminstone omdefiniera sin egen uppfattning av nuet och framtiden eftersom varje sekund förändras hon, utifrån beslut som jag tar som i sin tur gör att hon upplever någonting nytt.

Under en graviditet är slutmålet det enda som är viktigt, om vi ska vara helt ärliga med varandra. Att uppleva sparkar, buffar, ultraljud och att få vika de första kläderna handlar om att skaffa sig tålamod nog att inte uppfinna en tidsmaskin att spola fram tiden till förlossningen. Det fullkomligt magiska mötet med ett nytt liv är det viktiga. Framtiden är det viktiga. Men där och då, i det mötet, så slutar framtiden vara av största relevans och stunden när man ser varandra, känner varandra och upplever varandra här och nu vara det som faktiskt spelar roll.

Så min förträngning handlar om att jag ska lämna över stafettpinnen till pappan, som från och med maj får med total hängivelse ta sig an nuet. Nuet med Inez, som innebär dragningar i skägget och armviftningar av fullkomlig glädje när hon får syn på honom. Nuet innebär också att säga "Men Inez...." och skrattsucka när hon skvätter ner hela köket med gröt. Nuet innebär att plocka upp en nyvaken och smårosig bebis från sin fårskinnsfäll som hon älskar att sova på. Nuet som handlar om att se på världen med sin bebis ögon och inse hur mycket man missar när man är vuxen och fast i gamla hjulspår. Om jag är avundsjuk på pappan? Finns inte ord för det.

Tur att jag har landat mitt drömjobb, som kräver hundratio procent av min tankekraft när jag är där, annars hade jag bara suttit och småsnyftat efter min bebis vareviga stund.

 Det är  också tur att arbetsdagarna har ett slut och att det finns en bebisnacke kvar att komma hem och snusa på. Det skulle jag vija påstå är den bästa motivationen till att göra sitt yttersta på jobbet. Att komma hem och mötas av en tandlös bebis med knubblår och starka nypor som älskar att nypa sin mamma i armarna.

Gillar

Kommentarer

mammashus
mammashus,
Underbart skrivet!
nouw.com/mammashus
TheBjurnerShow
TheBjurnerShow,
Tack, vad snällt sagt! 💕
nouw.com/thebjurnershow