Att kapitulera för barnsjukdomarna

​Det känns nästan som att vi knappt återhämtat vår lilla familj från den första barnsjukdomen och nu har redan nästa satt oss i sitt hårda grepp. Att acklimatisera sig till ett barn som är sjukt hade säkerligen varit lättare om vi hade haft en bebis som redan från födelsen visat missnöje eller gnällt eller på något sätt varit missnöjd. Vår bebis har inte det, därav är hennes sjukdomsgnäll väldigt energidränerande och slitsamt. 

Det i sig blir så märkligt eftersom det inte är hennes fel varken att hon är ledsen och har ont, eller att hon fått blåsor i hela munnen och därav får svårt att äta. 

Det är väl just det med barn, i ena stunden kan de reta gallfeber på en för att de inte vill sova trots att de är så trötta att de varken vet ut eller in. När gråten sprutar och näsan rinner för hon är så arg och trött. I nästa sekund smälter hjärtat när hon istället vänder sig mot pappan och drabbas av ett totalt lugn när han viskar att han älskar henne och pang... somnar. Där och då vill jag gråta, inte bara för segern och för att de tunga andetagen vittnar om att hon äntligen får sova, utan också över den totala kärlek som drabbar en som förälder. Och återigen tacksamhet för att hon är vår och alltid kommer vara det. 

Nej, tacka vet jag friska barn. Friska barn som likt på bilderna ovan lever rövare på sin mormors altan, springer runt och tror hon kan krypa in i varenda liten vrå hon får syn på, fastnar under bänkar och kiknar av skratt på studsmattor. 

Nu tycker jag att vi borde få slippa ha en sjuk bebis ett tag. 

Gillar

Kommentarer