Att ha velat överleva sommaren

​Man skulle kunna påstå att jag är värdelös på att kontinuerligt uppdatera den här bloggen. Om någon skulle vilja påstå det skulle jag inte vara den första som i sin tur skulle hävda att samme person far med osanning, eftersom det snarare är helt och hållet en sanning jag kan skriva under på. MOA, förfasen. Jag vill så gärna uppdatera men jag har ännu inte kommit underfund med hur dessa uppdateringar ska se ut. Vad är intressant att skriva om? Vad är intressant att läsa om? Vem läser? 

När jag hamnar i liknande diskussioner med mig själv slutar det ofta med att jag inte skriver någonting alls. Högst ofördelaktigt. NÅVÄL.

Jag har nyss börjat jobba igen efter att jag har tagit ut lite semester. Större delen av den spenderades hemma hos min mamma på min bästa skärgårdsö. Vi firade Inez i förskott, njöt av sensommaren och umgicks med dem som vi bor så långt ifrån. Det var ett skönt avslut på en sommar jag inte alls kommer att ta med mig som en av de bästa somrarna i världshistorien direkt. Jag har jobbat på ett schema som inte passat mig alls, vi har haft dubbla hyror och således dubbla lägenheter. Sommaren har gått alldeles för fort och det känns som att jag knappt hann njuta något i år heller, trots att jag lovat mig själv att jag skulle ta till vara på den här sommaren. 

Om två dagar fyller Inez ett år. ETT ÅR. Det känns otroligt klyschigt att ifrågasätta vart det året tog vägen, men jag kan för mitt liv inte förstå hur tiden kan gå så här vansinnigt fort. Jag vill inte att min bebis ska bli stor. Någon tårta har jag inte heller förberett eller tänkt ut. Är det någon slags förnekelse? Jag som ÄLSKAR att baka tårtor. En förnekelse av att mitt barn blir ett år gammalt och officiellt inte är en bebis längre. Ja, det är en rimlig psykoanalys på mig själv. Får väl se om det blir någon tårta till födelsedagsbarnet. 

Gillar

Kommentarer