Att ha gjort ett förlossningskontrakt

Det börjar onekligen dra ihop sig nu. I dag är det 36+6, vilket innebär att om ungefär en vecka är bebisen enligt vårdens beräkningar färdigbakad och redo att möta världen. Den stora frågan kanske egentligen är om jag är redo att få ut henne? Det har jag, åtminstone känslomässigt, inte varit under större delen av den här graviditeten.

Vad har hänt sedan jag sist adresserade min förlossningsrädsla? En hel del faktiskt. Jag har varit på förlossningen några timmar då jag fick intensiva sammandragningar som inte gav med sig och som var rätt kraftfulla. Då var jag i vecka 32. På tok för tidigt för att jag skulle ha lust att föda något barn. Jag fick då sitta med CTG och konstaterades att jag hade oregelbundna värkar och efter några timmar fick jag en dos bricanyl i benet som skulle hjälpa livmodern att slappna av varpå sammandragningarna (eller värkarna, beroende på vad man vill kalla dem för) klingade av på en gång.

Veckan efter var vi på placentakoll. Bebisen hade då borrat ner sig med huvudet i bäckenet (den låg i tvärläge veckan innan, dvs huvudet på ena sidan av magen och rumpan på andra när vi var på förlossningen några dagar tidigare). Således också, enligt min egen teori, tryckt upp moderkakan så den var inte alls i närheten av att störa någon vaginal förlossning. Det gjorde mig kluven. Det hade på ett sätt varit rätt skönt att få reda på att jag inte hade något val. Att jag, på grund av medicinska skäl, var tvungen att bli snittad. Att det var det enda, säkra sättet att få ut min bebis på. Men så blev det inte. Direkt efteråt, utan att jag hunnit analysera mina kluvna känslor, skulle vi träffa en förlossningsläkare för att prata om den tidigare förlossningen. Medan han satt och läste högt ur barnmorskornas journalanteckningar från de där långa timmarna när Inez föddes strilade tårarna ner för mina kinder. Fy farao vad jag inte ville uppleva det där igen.

Veckan efter träffade jag en aurorabarnmorska. Det kändes vid det här laget både nödvändigt och nästan i senaste laget. Jag fick återigen berätta om förlossningen och när samtalet var slut kände jag mig uppgiven över känslan av att inte hinna hantera allt det jobbiga. Det kändes inte lättare. Det kändes bara precis likadant och snart kommer ju bebisen, vare sig jag vill det eller inte. När jag gick igenom de kusligt tysta korridorerna på förlossningen för att komma ut bestämde jag mig för att "nu skiter jag i det här och snittas istället". 

Någonstans där släppte jag någonting. Om det var kontroll eller om det var någonting annat, det vet jag inte. Men helt plötsligt känns det inte som ett oöverstigligt berg som jag varken kan eller vill ta mig över. Jag vill inte bli snittad. Istället känner jag mig nästan, med betoning på nästan, lite nyfiken över att ha en förlossning framför mig. En förlossning som kanske inte blir den minsta lik den förra, som jag gick igenom för snart två år sedan.

I går träffade vi förlossningsläkaren igen. Utifrån journalanteckningar som aurorabarnmorskan gjort har vi numera en vårdplan, eller ett förlossningskontrakt, som vården ska följa. Det känns väldigt skönt och som en trygghet jag behöver för att kunna genomföra det här. Jag upplever inte att jag ställer några orimliga krav på förlossningsvården, snarare står det saker som borde vara en självklarhet för alla som föder barn. Jag vill ha närvaro på rummet, hjälp med att skynda på förlossningen om det tar för lång tid, slippa bli hemskickad när jag väl sökt mig dit och att personalen berättar och kommunicerar med mig vad som händer.

Nu är det bara att vänta och se vad som sker denna gång. 

Gillar

Kommentarer