Att ha gått från bebis till barn

Förmodligen hänger man aldrig någonsin med som förälder, just i aspekten hur ens barn blev så himla stort helt plötsligt. Jag minns som igår när vi träffades för första gången på förlossningen och hon var tokförbannad för att det dragit ut så långt på tiden. Tro mig, älskade unge, det var jag också.

Nu börjar hon närma sig två år och pratar och pratar och pratar. Mitt stora barn som vill välja kläder själv, älskar att hjälpa till, läsa böcker och att kramas. Snart blir hon dessutom storasyster.

Det finns inget roligare än att umgås med henne och ha konversationer med henne. Hon förvånar mig ständigt med sina långa meningar och tankegångar som jag inte för min värld trodde att en 20-månaders kunde utbringa. I dag, efter vilan, så kom hon i håg att jag innan vi båda somnat berättat för henne att jag skulle jobba ikväll och då sa hon "mamma jobba sen, Inez åka farfars sen". Det är en sån komplicerad tankegång med så många steg att jag blir helt matt för hennes skull. Hur orkar hennes lilla hjärna dels processa informationen, dels faktiskt kommunicera den? Fascinerande det är vad hon är.

Jag visste från första början att den här damen skulle ha bråttom, hon var så fysiskt framåt redan som några veckor gammal. Men att talet också skulle komma så tidigt är inget jag hade kunnat föreställa mig. Hon pratar inte rent (obviously) och stundtals förstår nog kanske bara jag och Magnus henne, men ofta tror jag att de allra flesta skulle kunna ha en liten konversation med henne.

Den bästa stunden på länge var en morgon när hon la armarna om min nacke just efter att hon slagit upp sina ögon och så sa hon "älskar dig, mamma". Då smälte mitt hjärta tusen miljoner.

Gillar

Kommentarer