Att ha en egen stjärna

Flera gånger om dagen får jag påminna mig själv om att det är min unge. MIN unge. Mitt alldeles egna barn, som jag burit i nio månader i min kropp, som jag lär mig saker av varje dag och som kan slänga sig på mig på morgonen när hon vaknar och säga "älskar dig, mamma". Snart har hon funnits i mitt liv i två år och det finns inget jag är så mallig över som Inez.

Hon är en fantastiskt kärleksfull person. Hon berättar gärna för mig och Magnus, mormor, farmor och farfar att hon älskar oss, vi får ofantligt mycket kramar och pussar och det är hon väldigt generös med även till sina kompisar. Hon är också otroligt verbal och kan berätta om de flesta av sina behov, sina känslor och vad hon vill. Med det sagt är hon inte ens två år och ibland blir det så klart sitta på marken med armarna i kors i ren frustration över att inte kunna berätta vad det är som upprör henne eller på vilket sätt hon blev missförstådd, men konstigt vore det väl annars. Ibland kan jag inte ens själv förklara varför jag är arg.

Inez har ett fantastiskt minne och kan återberätta saker vi gjort tillsammans, som hon upplevt eller fått berättat för sig. Det är oerhört fascinerande. Hon är väldigt noggrann på sina rutiner, berättar gärna för mig att hon ska borsta tänderna innan hon ska sova för det är ju så vi gör varje kväll. Hon är väldigt receptiv för andras känslor och det märks att det påverkar henne om hon hör något barn som är ledsen. Hon älskar andra barn, så jag hoppas att hon kommer att ta emot sitt syskon med öppna armar. Men risken att hon blir avundsjuk på att någon annan är med hennes mamma eller pappa finns så klart där, oavsett hur trevligt det verkar att få ett syskon.

Min kloka, älskvärda, pratsamma lilla unge. Snart blir du storasyster. Vilket äventyr det kommer bli för oss allihopa!

Gillar

Kommentarer